YASMINE GILL

Intervjuad i samband av låten 'Woman' och EP-skivan 'Feel' [Independent]


Bildrättigheter, Press.


Det känns som att 'Woman' är en låt som kom ur kärlek... ur en kvinnas hjärtslag. Den har en klass och en värme till sig som är så speciell. Vad fick dig att vilja skriva en låt om... ja... dig själv. Om att vara en kvinna?

– Jag skrev 'Woman' ut ur en plats av båda kärlek och frustration. Jag tror att som man identifierar sig som kvinna i denna världen kan det komma med motsägelsefulla stereotyper, att behöva upprätthålla en hel del etiketter för att passa in i en viss låda... vilket kan vara väldigt frustrerande. Men låten kom sig även av kärlek, att älska kvinnan jag håller på att bli och att luta mig in mot min inre röst och att använda den till att be om det jag vill ha... utan att behöva göra mig själv liten.


Vilka kvinnor inspirerar dig det senaste. Vilka känner du beundran för?

– Sen jag släppte låten har den inspirerat mig till att stå på mig själv, och äga min egen röst utan något självtvivel. Jag tror att för alla dem som identifierar sig som en kvinna, att vi ibland inte är så hågade att säga vad vi tycker, eller uppmuntrade att vara direkta. Senaste tiden har jag övat på att göra detta desto mer, att göra mer av det. Men jag har så mycket beundran för kvinnor generellt... vi tar på oss mycket.


Och vi ser bra ut när vi gör det!


'Woman' släpps, för första gången, som en del utav din EP 'Feel'. Vad var det som du ville få lyssnarna att... ja, känna på denna skivans alla låtar?

– Det viktigaste jag ville få folk att känna i de här låtarna var att till-låta sig själv att vara sårbar och acceptera vilka och alla känslor som än uppstår i en. Jag tror att jag under en lång tid var dömande över hur jag kände och att jag ibland inte accepterade mina känslor... då särskilt låtarna på EP:n som 'Feel' och 'Blind' talar verkligen om att låta sig själv att släppa taget om att försöka kontrollera situationer.


Och vara ärlig med känslorna man har inombords.


Att acceptera det. Och gå vidare.


Var började den här EP-skivans resa. Hur länge har du jobbat på 'Feel'?

– Jag har jobbat på den här EP:n under loppet av fyra år. Låtarna var från början bara singlar som jag hade skrivit separat men började se en röd tråd senare därpå. Låtarna representerade att lära känna mig själv i relationer med andra, och med mig själv genom åren... och jag tyckte att det bara kändes helt rätt, att lägga in dom alla i ett projekt.


Vilka känslor har du haft just sedan du släppte ut låten, och EP-skivan?

– Så mycket kärlek har kommit från denna releasen, att släppa ut ett projekt som man lagt ned månader och år av jobb i... och att äntligen få släppa ut det i världen är en obeskrivlig känsla. Det är en känsla av tacksamhet och utav att vara stolt. Oavsett vilka meningar som råder eller kommentarer som kommer med det, så länge man själv är nöjd med produkten och står för den, är det allting som betyder nånting...


Och det finns en skönhet i det.


Ingen känner till sig själv och sina inre känslor så som en artist gör det, det skulle då kanske vara anteckningsappen i telefonen. Var börjar låt-skrivandet för dig. Hur kan det se ut då en låt tar sina allra första steg?

– Du har absolut rätt. Jag brukar ha många slumpartade texter i min telefons antecknings-app som jag lägger in i mina låtar ibland... mitt egentliga låtskrivande brukar dock vanligtvis börja efter en stor livs-händelse. Då antingen nåt väldigt sorgligt eller lyckligt händer i mitt liv, det är då jag brukar bli inspirerad, börjar då med att spela ackord på pianot, vad jag än tänker på...


Om jag är gladare graviterar jag till durackord, om jag är ledsen blir det mer mollackord. Sen börjar jag sjunga det som kommer upp, det är som terapi. Ibland överraskar jag mig själv när jag sjunger nåt och tänker, "Wow, är det verkligen så jag känner om det här?" Tror jag att där finns en potential i den låten så bygger jag vidare på det, och om inte så improviserar jag bara och sjunger... det blir till gratis terapi-session! Vanligtvis kan det ta mig mellan en till två timmar att skriva mina låtar eller så kan det utökas, över ett par månader... det senare är när jag kommer tillbaka till en låt och varje gång bygger vidare på den. Det blir olika, för varje låt...


Du påstås ha sprungit runt huset och sjungit hela tiden som liten. Som skiljer sig från vad jag också hört, att du ofta satt still vid pianot då du var 6 år. Har du alltid sett dig själv som både en pianist och sångerska?

– Att sjunga var något jag alltid gjorde hemma när jag var barn i alla fall enligt mamma. Pianospelandet kom senare... tror att jag började då i sexårsåldern, men jag framförde egentligen bara klassisk musik vilket jag inte älskade lika mycket, just då... det var fram till tolvårs-åldern tror jag som jag började tvivla kring pianot eftersom jag inte älskade klassisk musik. Så när jag bytte till jazz, blues och mer sam-tida genrer började jag sjunga med till pianot... och förälskade mig i det. Jag minns så väl första gången som jag verkligen kärade ner mig i att sjunga och spela pianot... för det var när jag började spela Norah Jones album 'Come Away With Me' på piano, hennes låt 'Seven Years' på just det albumet var en utav mina favoritlåtar att spela, ifrån det...


"Don't tell me what I'm bound by cause I've seen enough to write my own lines". När förstod du till fullt ut vem du var. Eller ville vara. Som artist?

– Glad att du pekar ut just den textraden, det är min favoritrad i hela låten! Men jag måste säga det att jag fortfarande håller på att klura ut vem jag är! Det är ett pågående jobb... men jag är definitivt på väg dit och jag är väldigt stolt över vart jag är, just nu. Jag tror att jag förstod att jag ville ta musiken på större allvar och bli en artist då jag gick på universitet, och var omkring nitton år gammal. Jag började uppträda på ställen i Montreal och mötte upp med musiker där. Jag tror denna känslan jag får när jag står på scenen och när jag skriver i studion är att vara i ett tillstånd där det flödar... tiden bara går utan att man ens märker det, på det bästa sättet. Jag ville åt den känslan hela tiden för den gjorde mig så otroligt glad. Och denna specifika raden i 'Woman' refererar till att veta om att man har tillräckligt med livserfarenheter för att kunna bana sin egen väg. Och veta vad som är bra för sig själv.


Du bor nu i England men är även italiensk kanadensisk. När flyttade du?

– Jag flyttade till London under 2020, för att då påbörja min master-utbildning och i dag jobbar jag här vid sidan om att göra min musik!


Jag kan själv bara föreställa mig... uppenbarligen har det gått in en hel del i dessa fyra låtar och så fort man delar med sig av något till världen, får det ju sitt eget liv. Får sitt eget syfte. "Om man älskar något får man släppa det fritt" som man säger... men är inte det också väldigt läskigt?

– Jag håller med dig till hundra procent, innan jag släpper iväg en låt så lyssnar jag på den om och om igen, men när den väl är ute lyssnar jag knappt på den igen. När den väl har släppts tar den sin egen form ... jag tror också det är en bra idé att ha. Så att när du släpper nått så låter du låten ha sin gång och är glad över vilket resultatet än blir för den. Som jag sa innan, när du släpper en låt måste du själv vara nöjd med den, utan några tvivel. Att oavsett vad resultatet blir att du själv är nöjd med den och hantverket och kärleken som du lagt ned i den.


INTERVJU DE DANIEL JOHN