Intervjuad i samband av filmen 'Candy Land' [Njutafilms]
Bildrättigheter, Press.
'Candy Land' utspelar sig 1996, som den förenar publiken med en grupp motell-arbetande sexarbetare, allt som en till synes naiv religiös kvinna hittar sin väg in i deras värld, och under deras vingar, med problem som följer i hennes fotspår. Det är en film som vill åt våran uppmärksamhet, och får den, då filmen både lyckas ställa komplexa frågor om moraliskt översittande, samtidigt som den med glimt i ögat svävar ut i galenskap?
– När jag först läste manuset lade jag märke till hur karaktärerna var helt avrundade personer, så mycket mer än hur sex-arbetare brukar bli porträtterade vanligtvis, som en rekvisita eller som en plot device eller bara som nån snabb-fix för att göra en film lite edgy. Men trots sina jobb så var dessa lot lizards i filmen så trevliga och normala. Jag är glad att jag kände producenten Jeremy och hade träffat regissören John ett par gånger innan filmen spelades in för annars tror jag ju att det skulle ha varit förfärligt att hoppa så här helhjärtat in i ett manus som involverar ett så explicit ämne även fast man ju kunde märka att det var skrivet av en smart person. Men jag litar på John. Det här var inte bara en exploitations-film gjord för att se nakna tjejer eller blod. Det hade varit så tråkigt. Temat, och symboliken, i filmen avslöjar en perversion som så onekligen är amerikansk, ett land som dömer och fördömer, och sprutar ur sig påståenden om helighet... allt samtidigt som det ägnar sig åt ett totalt självsökande slags beteende. Jag kände av ett stort ansvar för att porträttera en sexarbetare, en möjlighet att visa dem som de verkligen är, nån med vänner, synpunkter, och som har räkningar att betala, och jag var riktigt exalterad över alla skåde-spelarna. Jag hade sett Sam i Johns första film. Och jag visste att hon är en otrolig skådespelerska... att veta att hon skulle bära en massivt stor del utav berättelsen gav mig mycket tilltro till filmen. I det stora hela älskade jag att historien hade lager... det finns mera än vad som först möter ögat, det finns en mildhet och humor mitt i allt vansinne.
Det kändes mer som en analogi än någonting annat. Det här är ju en klassisk berättelse om svek... och det är en undre slags värld som väl egentligen kan äga rum i precis vilken stad som helst, stor eller liten.
Det blir tidigt glasklart att de här kvinnorna är en tätt samspelt grupp, en som hittat en harmoni i livet genom varandra... hur gick du till väga för att finna det bandet mellan dig och dina medspelare vi ser i filmen?
– Det var surrealistiskt eftersom att vi varit av och på med Covid-19 nedstängningar i mer än ett år, och sen så plötsligt var vi på den här avlägsna platsen uppe i bergen med varandra av vilka de flesta aldrig träffats innan och vi tilläts inte ta emot andra utomstående besökare på grund av karantänen. Vi kom att gå på promenader, gå ut och äta i den lilla närliggande stan, vi kollade med varandra om vi skulle köpa hem något till de andra när vi gick till snabb-köpet, en gång körde vi ut till nationalparken och vandrade till ett vattenfall. Att vara så långt bort, avlägsna, så snart efter lockdown, det blev intimt ganska fort...
Sam, trogen till hennes roll, var bra på att få människor att känna sig inkluderade i vad som än hände och Eden är så snäll och så jordnära och Owen är en pärla. Vi pratade mycket om ganska verklig skit, om kärlek, jobb, uppfyllelse... vilket är hur vi hittade den här dynamiken.
De var alla väldigt lätta att älska.
Olivia var precis hemma i mitt hus i L.A. igår, under en paus ifrån en inspelningen av en serie i New York City. Även fast hon spelade out-sidern så är hon verkligheten bara den varmaste, prat-gladaste, och finaste personen. Vi gick ut på en promenad, drack kaffe... skrattade en hel del precis som när vi skapade band då vi filmade 'Candy Land'.
Även om Liv försörjer sig genom att glädja andra verkar hon fortfarande fri i sitt sätt. Jag såg henne inte som någon som tänkte på sig själv som ett offer... utan snarare att sex är något som hon kan använda för att ha lite kontroll över sitt liv och över hennes situation. När du tar rollen ger du henne dignitet genom att göra henne till sin egen person, på ett sätt där hon inte definieras som objektet hennes kundkrets ser henne som?
– Tack du. Ja. Liv hade byggt ett liv för sig själv, och hennes intention var att njuta av det livet! Hon gillade sin flickvän. Och hon gillar sina lediga dagar. Liv hade en maskulin slags enkelhet över sig, i hur hon var pragmatisk. Hon ville inte jobba på jobb med minimi-lön, på nån snabbmats-restaurang 6 dagar i veckan... hon ville inte ha på sig nån töntig uniform. Hennes lot lizard-kjol som var lätt att föra upp var så nära en uniform som hon kom. Jag tenderar att övertänka en hel del, så det var kul att spela nån som inte gjorde det. Hon gillar tjejer, och killar gillar henne. Hon ville ha lätta pengar genom att bara jobba ett par dagar i veckan så att hon kunde umgås med sina vänner, gå ut på bio eller välja den stora portionen pommes frites och läsk utan att då behöva oroa sig för att kunna betala för det. Det är många karaktärer med genuina tragedier och bagage, som har skäl för att ha sorg i sina liv men jag tyckte att det var viktigt att Liv var den som inte plågades av demoner, oavsett vad hon gjorde för pengar. Offerskap, i sig, är en sån handelsvara, och hon vägrade att casha-in på det. Och jag tror ej hon såg på det som varken bra eller dåligt att jobba som sexarbetare.
Utan hon såg på det med en total neutralitet.
När du utforskar gråzoner som på det viset inte är så mycket av en grå-zon för karaktären kan jag tänka mig att du blir en bättre skådespelare av det, som du ställer dig frågor, lever dig in i karaktären och knyter an till nått som kan vara främmande för dig själv, men ändå finner empatin för rollen. Vilket så klart sen översätts till oss i publiken som utsätts av samma genom din roll. Vad skulle du säga får dig att lysa upp, kreativt?
– Jag studerade filosofi på universitetet före jag gick över till skåde-speleri, så många av de instinkterna översattes. De små scenarierna i livet utgör de stora frågorna kring etik, relationer, medvetande, vilka fortsätter i oändlighet... det finns miljarder av olika perspektiv att se på vilken given situation som helst, och det är spännande i skådespel att fråga varför just en appliceras. Men med det sagt, tror jag att den mänskliga naturen ännu drivs av primitiva grund-föreställningar. Vi vill känna oss kraftfulla eller bekväma, i olika grader. Vi fortsätter ju att vara chockerande sårbara och rädda trots våra tekniska framsteg. Jag älskar även att kliva in i en karaktärs liv. Att få ha olika delar utav min hjärna lysa upp då jag lever mig in i någon annan än "mig själv" i min vardag. Även om någon som har gjort språket till en integrerad del av min förståelse, och uttryck, tycker jag om att hitta till en plats som går bortom ord. Men jag lär mig att bli mer fokuserad, grundad.
När jag var yngre var jag lite mer bombastisk och "all over the place", men med åldern kommer förhoppningsvis mera visdom. Jag är ännu inte trettio, men jag ser fram emot de åren. Det verkar som att en hel del artister, efter en viss tidpunkt, kan förankra sig i sin känsla av att vara, och därifrån simma runt i grå-zonen i vetskap om att en har en livlina tillbaka till sin egen sanning. Jag tror att självmedvetandet kan börja blekna då så även, vilket verkligen är när man börjar lyser upp.
Det känns bra.
Född i Baton Rouge i Louisiana flyttade du runt en hel del och studerade senare skådespeleri i så väl New York som i Europa innan du flyttade till Los Angeles... var det ditt konstnärliga uttryck som ledde dig till alla de här platserna, eller var det snarare så att konsten var nånting du kunde kalla för "hem", allt eftersom vyerna omkring dig fortsatte att bytas ut?
– Tjae, jag önskar att jag kunde säga att det var det konstnärliga som fick mig att flytta runt. Först var det mina föräldrar, de hade ett dys-funktionellt äktenskap och tänkte hela tiden att en "nystart" skulle få saker att bli bra, göra saker rätt. Jag reagerade på det genom att vilja komma bort så långt som möjligt, vilket var det som fick mig att sen landa i Europa. Jag valde min skola eftersom den hade ett fantastiskt skådespelar-program, men slutade sedan upp med det ganska länge eftersom de engelska eleverna gjorde narr av min accent så mycket, så jag tänkte att jag verkligen skulle "be om det" genom att gå upp på scen... jag är ledsen att jag lät dem få mig att känna mig så liten... det fick mig att känna mig för rädd och ovärdig för att ägna mig åt att ge mig efter konst. Jag är annorlunda nu. På grund av min barndom, så vande jag mig vid att flytta runt, och gå vart vinden än blåste mig till.
New York City eller i London var där jag trodde att jag skulle bosätta mig, men hamnade till slut i Los Angeles av en slump... jag var tänkt att vara här i några månader. I Amerika motsvarar våra körkort varje delstat och mitt hade gått ut, så jag tog uppkörningen för ett körkort i Kalifornien, och det var första gången som jag hade en id-handling som motsvarade den platsen som jag bodde på. Så jag stannade kvar.
Det har gått sju år... den längsta tiden jag har bott någonstans, över-lägset! Men jag har gått igenom flera stadsdelar i den här staden. Nu har jag sakta ner mer och jag är gift med en konstnär som heter Cali DeWitt. Han reser mycket i jobbet och tar ofta med sig mig med han. Jag hoppas att när jag reser för jobbet att jag kan ta med honom med. Han älskar det, vi älskar det. Men han hade, precis som jag, också en nomadbarndom. Jag antar att vi var för sig vande oss vid att skapa ett "hem" var vi än var för tillfället, ofta på tuffa ställen. Jag tror att vi nu bara relaterar "hem" till varandra. Jag vet att det är så lökigt, men det är sant. Kanske är kärlek konst. Det kräver både disciplin och glädje.
Vi pratar om att flytta till ett annat land så småningom... vi får se vad som händer. Amerika är bisarrt, och ser på sig själv som universums centrum, vi vill att vår son ska veta att världen är så mycket större än den här platsen. Jag läste någonstans om neurologiska studier... som tydde på att när ens åsikter väl hade bildats hade människor svårt att ändra på sina åsikter, vi vill lära vår son att förbli nyfiken, lärorik och öppen i sinnet. Inte bara för konst utan för att vara en glad, snäll och uppfylld människa. Jag tror vi uppnår detta lättare med utforskning...
Både av platser och av idéer.
Vare sig det var med konst eller resor... kändes det alltid som att jag letade efter någonting. Sommaren före Covid så spenderade jag två månader med att resa runt i Europa helt själv... i slutändan fann jag mig själv vara helt ensam på så vackra platser, men lärde mig något av det. Nu har jag ett lugn i mitt liv och en känsla av mig själv vilket jag väldigt länge aldrig hade...
Men jag känner fortfarande av ett behov av att fortsätta att söka upp erfarenheter, det finns bara så mycket att göra. Men nu springer jag mot bra saker istället för att mest fly undan från saker som är dåliga.
Konsten var alltid följeslagaren.
Den var ju alltid ljuset i mörkret.
Vad för roll har ditt eget skrivande för din skådespelarprocess. Kan ditt skrivande vara en del av att du lär känna det inre av nån som du spelar?
– Det är en tunn linje att gå på att ta med sig sin egen kunskap till ett projekt, utan att det trängs ihop med visionen som den ursprungliga manusförfattaren hade. Skrivande får mig att närma mig karaktären jag porträtterar, och försöker verkligen förstå vad hon tillför till hela historien... att föra en journal "i karaktär" är en fantastisk övning för vilken skådespelare som helst, det var verkligen inte jag som kom på den idén. Jag såg nog inte Liv som tillräckligt sentimental för att föra en dagbok, per se, men jag såg till att skriva lite om några av hennes grundläggande övertygelser på baksidan av mitt manus... hon visste vem hon var vilket var en frisk fläkt.
Jag har skrivit roller för mig själv, men jag föredrar mycket mera att skriva för andra människor. Jag gillar inte riktigt att skriva roller för mig själv, men jag har blivit tvungen för jag kan ju inte bara sitta och hoppas på att någon ger mig en audition eller en roll. Jag älskar dom flerdimensionella skikten som uppstår emellan en skådespelare och ett färskt manus. Båda hantverken involverar att göra rätt abstrakta känslor påtagliga och tillgängliga... jag tror att en bakgrund i filosofi gav bränsle till det. Att skriva är bra mycket mera tillgängligt... antar jag... på det sättet att man inte behöver någon annan. Skådespeleriet kräver vanligtvis en symbios med en annan skådespelare och... eller, en regissör. En så stor del av mitt jobb som en skådespelare är att ge nånting till någon annan, och låta dem påverka mig. Ge mig bränsle.
Att skriva däremot blir ganska ensamt.
Men jag tror att det kan mata det inre livet som gör skådespeleriet så intressant. När jag ser en skådespelare vill jag se något hända i deras ansikten, även när de inte säger någonting, får de fortfarande dig att känna så mycket. Av den anledningen älskar jag namn så som Daniel Kaluuya, Isabelle Huppert, Dustin Hoffman, Angela Bassett, Benicio del Toro, Bill Skarsgård, Christopher Walken, David Thewlis, Gillian Anderson, Laurence Fishburne, Ralph Fiennes, Yaya Abdul-Mateen II, Peter Stormare, Rhys Ifans, Geoffrey Rush, Jacob Isaac... Anjelica Huston, Maya Rudolph, jag borde sluta för jag kan fortsätta för evigt.
Som du fortsätter utforska ett brett urval av roller... vet du vart du vill?
– Jag skulle verkligen älska att göra tidstypiska period-filmer, 1700- 1800- och början av 1900-talet. Medeltida. Jag antar att jag inte är så kräsen! Jag älskar historia... och jag önskar att jag hade studerat det mer i skolan. Jag skulle älska att spela in filmer utomlands, jag pratar okej franska om det kanske skulle kunna dyka upp någonstans. Och jag skulle älska att spela en skurk! Det finns så mycket jag vill göra...
Älskar verkligen karaktärsskådespeleri.
Detta är en brutal industri och jag har försökt göra så många andra saker än att vara skådespelare, men jag älskar det verkligen mycket. Så mycket. Jag är nyfiken på om 'Candy Land' leder till nånting. Den har fortfarande inte haft premiär i Amerika, så jag har faktiskt inte ens sett den själv än! Jag utgår bara utifrån vad min upplevelse utav att läsa manuset var och hur det var att skådespela i scener som Liv.
Jag känner mig väldigt motiverad... nästan som om jag precis börjat.
INTERVJU DE DANIEL JOHN