Intervjuad i samband av filmen '97 Minutes' [Vertical Entertainment]
Bildrättigheter, Press.
Klockan tickar i '97 Minutes', där ödet av ett kapat passagerarflyg ligg-er i händerna på endast en person... en premiss som lovar att gripa tag om publikens uppmärksamhet, och så att säga lyckas med landningen. Vad tror du publiken kommer att få med sig från att se den här filmen?
– Jag tror att det kan påminna en om livets bräcklighet. Och att den påminnelsen kan komma att skapa en känslomässig reaktion. Efter-som allt kan sluta så abrupt måste vi minnas att göra saker vi älskar.
Hur var det för dig att spela den här rollen. Du fick visst den när du re-dan var på inspelningen som dialektcoach så måste blivit inlevelsefullt?
– Det är alltid inlevelsefullt... uppslukande, för en skådespelare. Ditt sinne, din kropp och din själ tillhör helt och hållet till den atmosfär-en du har runt omkring dig. Men ja... jag kom dit som dialekt-coach, och sen frågade filmproducenten Pavan Grover mig om jag skulle vi-lja få en roll i filmen också. Uppenbarligen kunde jag inte motstå det.
Att få vara en del av den som skådis också.
Det är lustigt, för det är inte första gången ett skådespelartillfälle hitt-ar dig. Trots att du gjort ditt bästa för att hålla dig borta från dem. Äv-en fast du agerade redan i grundskolan, har du gått vidare till att göra andra saker, och du har till och med tackat nej till stora filmroller som du inte ens provspelat för. Men, likt två magneter, dras ni till varandra?
– Jag tror att jag i det förgångna alltid valde det "säkra" alternativet... snarare än det som var spännande. Jag var rädd för att gå bort ifrån det som jag redan kände till och hoppa in i det okända. Jag kommer ifrån en konservativ post-sovjetisk bakgrund, där konstens betydel-se minskade och tyvärr inte sågs på med den respekt som den förtj-änade, jag såg inte mig själv göra det för att jag helt enkelt var rädd...
När man växer upp bland rädslor som har byggts upp av generation-er av sovjetisk terror begränsar det din medvetenhetsnivå. Och detta infiltrerar dig med rädslor som inte är dina egna. Jag ville inte släppa in något som skapade turbulens och som kunde ha äventyrat illusio-nen av stabilitet som vi hade. Jag tror att det sakta började förändras när jag flyttade till London, och desto mera drastiskt efter min skils-mässa, ingenting var då längre stabilt för mig och jag omfamnade att vara som vinden. Jag återupptäckte mig själv igen och löste upp mitt gamla jag, den som försökte tillfredsställa alla förutom just mig själv.
Jag är först och främst en historieberättare.
Jag delar med mig av historier genom konst, dans, att skriva, och att skådespela. Under de sista fem åren så har jag mestadels gått på vad som gör mig upprymd. Vad som känns spännande. Även fast det bär med sig sina egna utmaningar... den rätta vägen är inte alltid enklast.
Attraktionslagen drog mig till skådespeleri.
Och när jag väl omfamnade att så var fallet började dörrarna öppnas.
Vad är det som skådespeleriet ger dig, som ditt liv som Valery inte gör?
– Detta gör att jag kan leva liv som jag annars inte skulle ha upplevt...
Dina första roller var som dansare, skulle du säga att det var ditt dans-ande som lade grunden för allt... var dansen ditt första kreativa utlopp?
– Måleri och att skulptering var mina första kreativa utlopp. Jag mål-ade innan jag kunde prata och jag började bara dansa professionellt först efter att jag hade flyttat till London. Jag tror att det var en kom- bination av ett intresse för att berätta och dansen som lade grunden.
Det var det som lade grunden för skådespel.
Du kommer från en familj med en bakgrund inom modevärlden. Var det någonsin nära att du skulle följa i de fotspåren istället och designa nåt?
– Jag tror att den säkraste vägen som någon kan välja är att följa efter i sina föräldrars fotspår. Du har stöd från din familj och introduceras till branschen i en tidig ålder. Jag har vänner och bekanta i olika sla-gs branscher som fortsatt i sina föräldrars verksamheter och de nöj-er sig med det, det skulle dock inte ha uppfyllt mig, jag vill följa efter det okända. Jag älskar däremot kläder, men inte hur modebranschen är med fast fashion. Jag föredrar tidlöst mode som avslöjar och lyfter fram personlighet snarare än att följa massan. Jag älskar mystik med kläder, så kanske att jag i framtiden skulle kunna skapa min egen et-ikett, har redan skapat en del kostymer för mina dansföreställningar.
Jag är glad att du är där du är, vad för slags roller ser du fram emot nu?
– Tack du! Jag känner mig passionerad över de roller och berättelser som känns sanna med kraftfulla budskap men även mystiska världar.
INTERVJU DE DANIEL JOHN