Intervjuad i samband av filmen 'Castaways' [Tubi Originals]
Bildrättigheter, Press.
I filmen 'Castaways' spolas två kvinnor iland på en öde ö, och som de två kämpar för att överleva, för deras gemensamma upplevelser de samman på sätt som de aldrig hade föreställt sig. Vad fick dig att vilja dyka ner i den här historien. Den är ganska annorlunda ifrån vad du gjort tidigare?
– När jag först läste manuset, blev jag omedelbart hänförd av det. Jag hade aldrig läst ett manus som det tidigare och jag älskade dynamik-en mellan de två huvudkaraktärerna. Båda två behövde varandra lika mycket för att överleva och jag älskade hur deras relation utvecklas i en något oväntad riktning till att bli något intimt, det tror jag var vad som intresserade mig mest. Och som fick mig att vilja "dyka djupare".
Jag tyckte att det fanns en hel del paralleller emellan 'Castaways' och 'Thelma och Louise' som är en av mina favorit-filmer. Ingen av dessa här kvinnorna är starkare, eller mer kapabel än den andra. Och varje karaktär är full av sina egna överraskningar. Det fanns ju många oli-ka lager till både Cara och Emily. Och det var kul att utforska, också.
Dessutom hade jag aldrig spelat en lesbisk karaktär. Det finns ju inte massvis av kvinnocentrerade kärlekshistorier, det är ju först nu som homosexuella berättelser har nått fram till mainstream media. Jag är glad att få delta i den rörelsen för att etablera LGBTQ plus relationer.
Att jag får vara med och etablera detta som en norm i vårat samhälle.
Cara är en rätt så intressant karaktär, då hon både är en tuff liten kaka men även har ett så stort hjärta. Hur såg du Cara och alla hennes sidor?
– Jag kom in ganska sent i förproduktions-processen, så jag arbetade väldigt instinktivt i skapandet av Cara. På pappret, lästes hon som en tuff, avtrubbad och orädd kvinna vilket hon i allra högsta grad är och som är resultatet av den dystopiska värld som hon befinner sig i. När jag närmar mig mina karaktärer, tycker jag om att skapa bakgrunds-historier som hjälper till att kontextualisera deras beteende och dess sätt att tänka. Cara är en produkt av en svår uppväxt i en svår tid där människorna runtomkring henne dör. Så naturligtvis har hon tuffats till. Men det hon upptäcker på ön när hon träffar Emily är vad det ju innebär att känna sig älskad, något som hon aldrig riktigt känt förut.
Det här tar fram en mjukhet i henne och en barnslighet också. På ön kan hon fly ifrån världens hårda verklighet, och där leva harmoniskt.
Det var en stor utmaning för mig att förkroppsliga Cara, eftersom att hon skiljer sig drastiskt från mig på många olika vis. Allt från hennes uppväxt, hur hon pratar, går... och till och med hur hon klär sig. Men att hitta mjukheten under den där tuffa fasaden var väldigt roligt och älskade att utforska hennes sårbarhet då det är mycket skönhet i det.
Jag klippte även mitt hår för den här rollen, vilket omedelbart hjälpte mig komma in i den och att ha på mig hennes stövlar och tatueringar var också till stor hjälp. Jag hittade fram till Cara utifrån och in vilket betyder att jag först hittade henne "fysiskt", vilket hjälpte mig att hitta henne känslomässigt, psykologiskt, och så vidare. Utifrån de sidorna.
Finner du även, med den scenbakgrund du har, att det kan vara till stor hjälp att jobba på plats. Kommer en karaktär till dig mera naturligt då?
– Att få vara på ön hjälpte oss utan tvekan att komma i karaktär.. och bättre förstå världen vi skapade. Ön är som en tredje karaktär som vi får spela av. Den spelade en enorm roll i att påverka relationen mell-an Cara och Emily. Ibland drog den oss isär, men andra gånger förde den oss närmare varandra. Jag kände, definitivt, att när jag väl landat i Belize, började jag sjunka ned i Cara mer sömlöst och att förutsätt-ningarna där, värmen, insekterna, solen, sanden och vattnet, gav oss en form av grund att stå på, det etablerade en överlevnadsmentalitet.
Finns det en roll du spelat på scen som du skulle vilja få utforska i film?
– Jag har spelat mycket teater under gymnasiet, och i college. Många av mina karaktärer var Shakespeareiska. En av mina favoritroller var att spela hertiginnan i Shakespeares 'Cymbeline'. Hon är ond och lite vriden på många olika sätt men hon led också av att ha upplevt stora förluster och var en mycket kärleksfull mamma, så att hitta karaktär - dualitet som så är alltid fascinerande.
Hon skulle vara kul att utforska på film.
I hur så mycket av den här filmen vilar på dig och din motskådespelares axlar, är den inte helt olik en teater-pjäs, i hur den mesta av er tid i den går åt till att spela mot varann på ett sammansvetsat sätt. Medan ni har all den tiden tillsammans i filmen hur såg det ut med tiden för att få lä-ra känna varann innan ni blev strandsatta på en paradis-ö tillsammans?
– Vi var redo att dyka ner och göra allt som behövdes för att göra den här historien så bra som den kunde bli. Jag minns kvällen innan vår-an första inspelningsdag, vi satte oss ner vid en liten restaurang nära vårt hotell i Belize, och åt en middag tillsammans. Vi pratade om hur lyckligt lottade vi kände oss att få vara i ett främmande land och göra det vi älskar. Vi var båda lite nervösa, inför vår första dag, men vi var där för varandra igenom hela processen, och höll varandra ansvariga för att föra den här historien till liv till dess största möjliga potential.
Den kemin ni ser i filmen beror till stor del på den här vänskapen vi byggde upp under inspelningen och den vänskapen finns ännu i dag.
Vad är dina första minnen av att skapa. Att du var en kreativ människa?
– Jag hade alltid uppträtt för mina föräldrar, vänner och familj, även om det bara innebar att jag satte på mig en tutu och dansade hemma i vardagsrummet eller sjöng för min farfar som alltid filmade syrran och mig. Att gå med i en barn-teater var definitivt en milstolpe i min konstnärliga resa. Att uppträda med musikalteater i ung ålder och få jobba med andra artister i timmar i sträck och i flera veckor före vår show fick premiär var så roligt och minnesvärt.
Från en så tidig ålder lärde jag mig att vara kreativ kräver konsistens och en stark arbetsmoral. Jag älskade att repetera och att öva, och att helt enkelt samarbeta med andra kreativa ifrån hela världen. Samma var det då jag började vara med i studentfilmer under college och jag älskade hur annorlunda filmprocessen var från teater men att de bå-da var utmanande på sina egna sätt. Och hur den kollaborativa ener-gin väldigt mycket fanns i båda konstformerna.
För många skådespelare kan det kännas lite ensamt att ta språnget och flytta ut till L.A. Lite som att vara ensam på en öde ö. Hur var den första tiden där. Skulle du säga att det tog en tid att finna en gemenskap där?
– Jag flyttade till L.A. två månader innan Covid stängde ned världen... och, så klart, stängde filmindustrin också ner i några månader så det var utmanande, men jag höll hakan uppe. Jag fortsatte via Zoom. Där fann jag en fantastisk gemenskap och försökte påminna mig själv att använda den tiden till att vidareutveckla mitt hantverk och att arbeta med mig själv för att det skulle betala av sig längre fram, i framtiden.
Och jag måste säga det, jag tror det gör det nu.
Att finna en gemenskap i L.A. är inte lätt och det tar definitivt sin tid. Men att vara en "självstartare", och äntligen få tag på en bil, har hjälpt mig hitta mitt folk och få Los Angeles att kännas mera som mitt hem!
INTERVJU DE DANIEL JOHN