Intervjuad i samband av filmen 'Gabriel's Redemption: Part One' [Passionflix]
Bildrättigheter, Press.
Baserad på romanerna skrivna av Sylvain Reynard är 'Gabriel's Redemp-tion' början på nästa kapitel av Tosca Musks nu sju delar långa filmatis-ering, som utforskar ett pars försök att förtjäna det till synes omöjliga i livet. Kärlek. Hur familjär var du med källmaterialet före du fick rollen?
– Jag erkänner att jag inte var medveten om böckerna, eller filmerna. Inte innan jag föreslogs för professor Wodehouse rollen av min agent vilket var när jag sen gjorde lite hastig genomläsning och efterforsk-ning, för att komma ikapp! Jag var, däremot, imponerad av kvaliteten på det skrivna när jag läste manus, speciellt vad det gällde Dante och det akademiska arbetet bakom. Sylvain hade förstått sig på allt av det där. Föreläsningen om Rodin som en ser mig hålla i filmen skrev hon för filmen över en natt. Tosca sa till henne att hon ville ha mer mate-rial till scenen vi spelade in nästa dag och Sylvain kom inte bara till-baka med nånting välskrivet utan även i exakt rätt akademiskt språk.
Du är en ny introduktion i rollen som professor Wodehouse. En gammal-dags, bokälskande, professor. Inspirerades du utav några gamla lärare?
– Alltnog, så är professor Wodehouse en Oxford-don. Jag läste histo-ria på Cambridge för många år sen, och flera av mina närmsta vänn-er från den perioden är nu akademiker, så man kan säga att jag hade gott om källmaterial. Med det sagt har jag aldrig medvetet modeller-at Wodehouse efter någon person från mitt förflutna. Jag visste förv-isso den grundläggande konturen av vilken slags person Wodehouse är, och världen som han rör sig i, men som med alla roller, blir arbe-tet till stor del ett fantasiverk. Man läser manuset. Ägnar uppmärks-amhet åt vad han säger och vad andra säger om honom och låter sen skådespelar-fantasin göra sitt, fantasi är en skådespelares bästa vän.
Som rutinerad teaterskådespelare är en förstås inte helt främmande för att ha en publik. Men som en skådespelare som använder Meisnertekni-ker, hur var det att använda energin av att spela mot ett helt klassrum?
– Bra fråga! Ja, den scenen krävde teaterfärdighet, och jag minns hur jag förlitade mig på det snarare än Meisner för att spela in den scen-en. En måste vara väldigt medveten om att projicera sin röst, och sin fysiska närvaro. Jag tror att ha närvarat vid många föreläsningar som student för alla år sedan kan ha hjälpt till här också. Även om, för att vara ärliga... så är ju inte alla akademiker bra föreläsare... långt ifrån! Man måste försöka komma ihåg att det Wodehouse säger är av avgö-rande intellektuell betydelse för honom. Det här är hans liv. Och det är väldigt viktigt för han, personligen, att dessa idéer kommuniceras.
Var började allting för dig. Vad fick dig att, helhjärtat, vilja skådespela?
– Det började för länge, länge sedan i Staffordshire i England, där jag växte upp. Min kära pappa som jag förlorade förra året var en väldigt bra skådespelare och offentlig talare. Han utbildade sig på en teater-skola i London i början utav 1950-talet, och även om han under stör-re delen av sitt liv jobbade som lärare, var han en lokalt aktiv skåde-spelare när jag växte upp. Jag kom först till teatern med honom, och för att se honom, och jag tyckte att det var den mest magiska platsen i världen. Det tycker jag ännu... och jag har velat göra det sedan dess.
När du började, skulle du säga att det var en större utmaning att ta dig själv på allvar... eller att inte ta dig själv på ett alldeles för stort allvar?
– Personligen, tror jag att det vart en större utmaning att ta mig själv på allvar. Jag är engelsk och vi har svårt för att ta någonting på allvar. Det är vår stora gåva och vår stora förbannelse. Amerikaner är bättre på att hedra sig själva och vad de vill göra av sina liv. Dem har inte en permanent redaktör stående på axlarna som viskar i örat, "Du? Detta kan väl inte du göra! Var inte dum". Jag är inte mycket för nutida inne ord och fraser men jag gillar verkligen idén om att leva i sin sanning.
Det är vad man måste göra. Och vad jag har behövt lära mig att göra.
Tycker du om att bli äldre som en skådespelare. Har åldrandet på något sätt förändrat din syn på vad som gör skådespeleri viktigt för dig själv?
– Så klart förändras rollerna som man blir äldre, men på många sätt, blir de även mer intressanta. Jag är nu väldigt mycket en äldre skåd-espelare, en karaktärsskådespelare, och det är okej. Äldre karaktärs-skådespelare tenderar att säga mer intressanta saker som hämtar ur deras livserfarenheter. Alla blir sparkade av livet som åren fortsätter, och äldre karaktärer visar vart de blivit kantstötta och var de har si-na ärr som orsakats av livet. Det är mycket mer tillfredsställande att spela. De är också ofta karaktärer av en viss hållning, och befallning.
Som när Wodehouse talar i 'Gabriel's Redemption', måste folk stanna för att lyssna. Han är senior. Han har gravitas. Han har förtjänat sina ränder. Så det är ganska fint, också. Och detta kan räcka en lång väg.
När jag har blivit äldre, har jag blivit mycket mer avslappnad vad det gäller skådespeleri. Jag brukade sätta stor press på mig själv vilket är väldigt kontraproduktivt. Så det blev en riktig välsignelse. Paradoxalt nog, eller kanske inte så paradoxalt, har dess betydelse i mitt liv ökat i takt med att jag har blivit mer avslappnad runtomkring det. Jag har insett hur lyckligt lottad jag är som kan göra någonting som jag älsk-ar och att jag har en stödjande fru. Och vill göra så mycket jag kan av det medan jag kan, skådespelare är historieberättare... jag älskar det.
Har det någonsin funnits de ögonblick då du har velat ge upp och sluta?
– Åh ja! Det verkade vara allt för mycket ansträngning och med alld-eles för få belöningar. Men även om jag ville sluta med skådespeleri-et, skulle skådespeleriet inte vilja lämna mig. Det finns alltid där och det är en för stor del av vem jag är för att någonsin kunna stänga den dörren till det, för att gå tillbaka till vad jag svarade på en fråga förut ... så skulle det ha varit ett förnekande av att leva i min egen sanning.
Glad att du inte gör det, då du tveklöst fortfarande har många fantasti-ska roller framför dig. Jag har fått höra att du nyligen spelade en kung?
– Tack du! Jag hoppas det! Ja, jag är kungen i en periodisk medeltids film som heter 'Raymar' som vi spelade in i Shreveport för nu ett par månader sen. En stor produktion, med en fantastisk besättning. Och en helt underbart vacker garderob... jag ville bära min kostym ute på stan när vi hade filmat färdigt, kanske utfärda några proklamationer och föra krig mot motsträviga adelsmän. Jag spelar även in en annan periodfilm i Virginia, snart. Som jag för närvarande kan säga lite om!
Tack för att du ville gästa Chandler!
– Tack så mycket för möjligheten att dela mina tankar med Chandler ... det var ett nöje att svara på dina frågor, som kändes övervägda och intelligenta, förresten... glad över att göra detta. Inga bekymmer, alls.
Önskar bara att jag kunde svenska!
INTERVJU DE DANIEL JOHN