Intervjuad i samband av filmen 'Meet Cute' [Peacock]
Bildrättigheter, Press.
I denna Alex Lehmann-regisserade, Noga Pnueli-skrivna, 'Meet Cute', är Sheila och Gary på ett tidsloopande möte som ställer sig frågan om vad man skulle göra om en kunde resa i tiden och göra nån till den perfekta partnern... hur fick du och detta manus träffa varann för första gången?
– Under manusläsningen över Zoom med Akiva Goldsman, Alex och Noga bad de mig täcka ett antal roller. Faktum är att jag nog spelade nästan varje roll som inte var Sheila och Gary. Så, lyckligtvis för mig, fick jag på ett sätt provspela för allt... nåja förutom June då som med all rätt gick till den briljanta skådespelerskan Deborah S. Craig. Alex Lehmann rekommenderade mig senare att jag skulle skicka över ett band till castingregissören Amey René och då för rollen som Sandra.
Man skulle lätt kunna förvänta sig att den skulle vara en indie-söt rom-com men överraskande nog tar filmen en annan vändning. Människorna som ser den under date-night kan bli förvånade. Blev du lika förvånad?
– Med allt emellan rollsättning och titel... för att inte tala om hur den har marknadsförts, kan det kännas som att denna filmen hör hemma i ett traditionellt romcom-revir. Men publiken kommer att bli väldigt förvånade över att sätta sig ner och inse att denna filmen handlar om hur du hanterar trauma... ditt eller nån annans. Och det är vanligtvis varken "sött" eller vackert. Och så har publiken även varit splittrade i sitt gensvar till filmen, i och med att det inte är lika lätt att heja på en huvudperson som har brister. Vi föredrar våra romcomhjältar att ha brister på ett bedårande välsmakande sätt. Istället är Sheila och Gary som många personer jag känner, som kämpar med mentala problem ... vi behöver alla vara mindre dömande av andra, och träna på att ha mer medkänsla. Även de mest komplicerade människorna förtjänar kärlek och lycka, glädje. Jag är verkligen stolt över att den slutgiltiga versionen av den här filmen känns konfronterande, och utmanande.
Utöver att redan vara riktigt smart och rolig.
Överflödigt att säga, men filmen har en fin ensemble. Även utanför Pete och Kaley. Du, som Sheilas låt säga stökiga mamma Sandra, stack ändå ut som min favorit av alla. En sån rolig, men samtidigt meningsfull, och verklig, roll. Det är en roll som lätt hade kunnat bli arketypisk, kan jag tänka mig. Men även i filmens surrealistiska ton framstår hon, helt och hållet, som sann. Hon känns inte påhittad och i och med det relaterbar?
– Tack för den höga komplimangen! Jag har en teater-bakgrund, och så det är en del av min process att fylla ut med en bisarr mängd med detaljer och bakgrund om varje karaktär jag spelar, även för en liten walk-on roll. Jag strävar även efter att finna en gemensam grund till karaktärer jag spelar, snarare än att stå och döma dem. Om den här filmen var en bred komedi, skulle jag kanske luta mig in i tanken om att Sandra bara skulle vara en stor självisk idiot och en fruktansvärd person eller som Petes karaktär säger bara en "Skitig åttiotalsmorsa". Men för en film som den här, är det mera intressant om det finns en anledning till varför hon skulle lämna sitt barn ensamt, ihop med en främling. Och om hon känns trovärdig är det förmodligen för att jag spelade ut henne som en överväldigad, självupptagen ensamstående mamma, som försöker göra allt. Det är så relaterbart! Dessutom, ur ett berättande perspektiv, om jag hade försökt för hårt med att göra Sandras scener roliga utan att göra henne till en riktig person skulle jag kunna minimera det faktum att Sheila-karaktären verkligen har bestående trauman från föräldrarnas försummelse och vårdslöshet.
Hade du filmat i New York innan denna filmen?
– Jag hade gjort en del teater i New York förut... men aldrig en film! Jag känner inget behov av att bo i New York, men jag älskar absolut att besöka och arbeta där i vilken möjlighet som helst. Det är något så fantastiskt med att kunna njuta av energin, intrigerna, och all av kulturen i staden utan att behöva ta itu med verkligheten av vad det innebär att faktiskt försöka bo, och leva, där.
Måhända att det inte är ett "uppbrott" i samma emotionella bemärkelse som när kärlek är inblandad, men finns där nån ensemble, en filmfamilj, du skulle älska att få återvända till och få spendera lite tid tillsammans med än en gång. Vart på din resumé skulle du tidsresa tillbaka till igen?
– Skönheten, och tragedin, i livet är att man inte kan återskapa sina upplevelser. På scenen, om du har ett briljant framträdande och sen går ut på scenen nästa kväll igen och försöker kopiera det... kommer du sannolikt att falla på ditt ansikte. Jag vet bättre än att försöka med att hoppa in i någon som helst tidsmaskin. Men, om du vill att jag ska svara på frågan utan att vara så förståndig, för femton år sen spelade jag i pjäsen 'Orange Flower Water' av Craig Wright. Än till idag är det laget av människor fortfarande några av de viktigaste människorna i mitt liv, även fast vi sen har skingrats. Det skulle vara fantastiskt att göra den föreställningen igen med samma människor... men att föra med oss visdom och livserfarenhet vi nu har.
Hur länge är det som det har gått sedan du gick ut skådespelar-skolan nu. Du hade väl en tid efter det som du gick upp på scenerna i England?
– Det har gått evigheter sedan Uc San Diego men uppenbarligen har jag fortsatt att träna utöver min tid på universitetet. Och ja, jag hade den underbara möjligheten att ha fått se en mängd teater i England, och själv trampa på brädorna i 'What the Butler Saw' utav Joe Orton. Det är kul att göra en fars då och då, och springa runt på scen täckt i ketchup ända in i underkläderna. Det är så mycket nakenhet på scen i Storbritannien i jämförelse med här i USA! Det verkar som om dom verkligen älskar att fnissa åt manlig full-frontal.
Har du alltid haft den glädjen i att skådespela även när... du vet, det var den tidigaste tiden av ens första headshots, och att inte bara försöka få komma till provspelningar, utan även bli sedd i dem. Jag antar att detta var en tid med många sidojobb med. Hur ser du tillbaka på första tiden?
– Jag har en tendens att romantisera de tidiga dagarna i min karriär, att lämna huset på morgonen med fyra kläd-ombyten plus mitt eget servitris-förkläde, byta om i bilen, provspela för vad som helst, säga ja till allting, det var kul! Men ärligt talat så körde jag mig själv trasig ... jag var ohälsosam, och sen till allt, jag trodde nog att jag gjorde allt riktigt bra... men jag kunde omöjligt att ha gett det bästa av mig själv till så många olika saker på en gång. Jag är mycket mera kräsen med hur jag väljer att spendera min tid på den här jorden nu, nu kommer min glädje från att hitta en balans mellan vad som är min personliga och professionella värld, mellan mina hobbyer och min karriär. Och att leva ett hälsosamt, avsiktligt och meningsfullt liv. Allt jag brukade göra var för mig själv, nu försöker jag fokusera mer på att ge tillbaka.
Det är vad jag anser vara riktig glädje.
Vad gör att du brinner för att agera än?
– När jag ser en föreställning eller film som genomgående roar mig... det behöver inte vara tankeväckande, även fast det gör det än bättre, inspirerar det mig alltid att fortsätta skapa. Jag får den här blixten av ljus genom mig som påminner mig om hur mycket jag älskar att vara en del av gemenskapen av kreatörer. Hantverket av skådespeleri gör mig även uppspelt, att få se en välutvecklad karaktär tänder alltid till mig. Jag älskar verkligen, verkligen att göra karaktärsarbete... och jag nördar in mig på detaljer. Låt säga att jag gör en pjäs, jag kommer att vilja ta reda på allting jag kan om karaktärerna, om alla olika temana i pjäsen, allt om dramaturgen, allt om den historiska kontexten, och så vidare. Jag älskar bara att lära mig... och jag är extremt nyfiken av mig... jag älskar att upptäcka sanningen av ett ögonblick.
Att finna medkänsla för universella mänskliga sanningar.
INTERVJU DE DANIEL JOHN