Intervjuad i samband av filmen 'Don't Look Away' [Level 33 Entertainment, IndustryWorks]
Bildrättigheter, Press.
Hur fick du din början som en skådespelerska. Vad drog dig till det här?
– Först och främst, tack för att du tar dig tid att intervjua mig. För att vara ärlig så skulle jag fortfarande anse mig själv vara i början av den här karriären... jag började studera skådespel i Vancouver ett år efter att jag hade gått ut ur high school, där jag var med i många skolpjäs-er och har ägnat senaste åren åt att få tag på så många roller som jag kunnat. Faktiskt drogs jag emot att skådespela länge före jag verklig-en bestämde mig för att fortsätta med det på ett mer formellt vis. Jag studerade engelsk litteratur på universitetet och mina föräldrar ber-ättade för mig att de hade köpt biljetter för att gå och se en lokal tea-ter-pjäs. Jag såg pjäsen med dem och jag insåg att skådespeleriet var det som uppfyllde mig mest. Jag antar att man kan säga att jag kände ett kall. Jag lämnade universitetet snabbt efter det för att istället bör-ja ta skådespeleri-klasser... och det hade en snöbolls-effekt därifrån.
Fanns det några skådespelare som du såg upp till och beundrade tidigt?
– Det finns ärligt talat så många människor jag beundrar att det inte ens känns möjligt att lista de alla. Jag kommer ihåg att när jag verkli-gen hade börjat uppskatta skådespeleriet för dess själva hantverk, så beundrade jag verkligen skådespelare som Victoria Pedretti, Saoirse Ronan, Neil Patrick Harris och Helena Bonham Carter var en annan.
När du först upptäckte Lucy i 'Dont Look Away', vem såg du att hon var?
– Då jag första gången läste manuset slog det mig verkligen hur kän-slig hon är. Hon känner väldigt mycket, och uppfattar samtidigt där-med mycket. Så jag visste att jag behövde hedra den delen av hennes karaktär och bygga henne runtom det. Fällan för mig var att inte låta hennes känslighet vara en svaghet utan istället en styrka. När jag ha-de läst klart manuset, visste jag att jag inte kunde spela Lucy som en känslig svag person utan mer så som en omtänksam vän till Frankie.
En kompis som skulle göra allt för att skydda hennes nära och kära...
Är det så du brukar titta på nya karaktärer. Eller hur är din process för att komma in i en roll. Varierar det, eller förblir det i stort sett samma?
– Det varierar verkligen mellan olika manus. Ibland så måste jag läsa manuset flera gånger och verkligen gräva djupt för att känna kontakt med dem, men med Lucy kände jag direkt som att hon var med mig, ända från början då jag då läste manuset och provspelade för rollen.
Manus- och regissörsduon bakom den här filmen, det vill säga "The Mic-haels", såg de övernaturliga slasher-filmerna från sjuttio- och åttiotalet ... som 'Fredagen den 13:e' och 'Halloween', som inspiration för 'Don't Lo-ok Away'. Vilka var monstrena du var rädd för då du växte upp. Vad fick din fantasi att flöda och tro att dammsugaren i garderoben var nånting?
– Jag älskar denna frågan! Jag måste erkänna att jag var en rädd liten kissekatt då jag växte upp. Jag var rädd för de mest slumpmässiga av saker och allt från mörka källare till badrumsspeglar. Min fantasi var minst sagt vild. Jag var ärligt mest rädd för saker som "Bloody Mary", därav min rädsla för speglar... och så klart, de monster som jag kun-nat svära på att de verkligen gjort sig hemma-stadda i min garderob.
Jag har hört både en och två historier om skådespelare som har en ann-an relation till sina filmmonster än den vi får se i filmen må det vara att de gett de söta smeknamn, gosat med de emellan tagningar, eller att de blivit måltavla för selfies. Vad gjorde dockan i 'Don't Look Away' när ka-meran inte rullade. Förstås av alla dockor vi har fått se på biograferna i år, så vart den här en docka ganska långt borta ifrån att vara en "Ken"?
– Våran skyltdocka må ha varit läskig i filmen, men det var verkligen bara en rekvisita i verkliga livet. Eftersom att det här var en lågbudg-et-film så bodde jag faktiskt i samma hus som dockan. Även samma hus som vi använde som Frankies hus i filmen så jag vande mig rätt snabbt vid att se dockan hela tiden. Det blev ett slags skämt bland vi skådespelare att skyltdockan var nummer ett på vårt call sheet varje dag och den fick till och med sin egen säng när vi inte filmade. Mitt favoritminne av dockan var att höra besättningen ropa "Flyg in huv-udrollen!" då vi behövde ha med skyltdockan för någon av scenerna.
Sannolikheten för Lucy att återvända i en uppföljare ser ganska små ut men är skräck som genre nånting som du skulle vilja utforska mera av?
– Jag skulle älska att göra mer skräck! Det har snabbt blivit en av mi-na favorit-genrer av film. I en perfekt värld skulle jag arbeta tillsam-mans med regissörer som Mike Flanagan och göra fantastiska saker med dem. Det finns många aspekter som går in i mitt intresse för att spela en roll. Ärligt så skulle jag inom rimliga gränser älska att prova allt åtminstone en gång. Men jag har längtat efter att spela fler skurk -roller på senare tid, det är nånting som jag absolut har längtat efter.
INTERVJU DE DANIEL JOHN