RAYCHEAL WINTERS

Intervjuad i samband av EP:n 'The Wrong Ones' + låten 'Never Looking Back'.

Independent.


Bildrättigheter, Raxon Leigh.


Du har precis gett ut din egen EP. En EP som du arbetat på i nu flera år. 'Starlight' släpptes så tidigt som år 2020 och jag gissar att det varit en ännu längre resa med de här låtarna, och de känslorna och upplevelser, som är knuta till dom... hur länge har du jobbat emot 'The Wrong Ones'?

– Alla utom en av låtarna, 'While I'm Alive', utarbetades emellan 2016 och 2018. Jag producerade 'Starlight' och 'Lethal Dose' själv... och gav ut dom på Soundcloud. De versioner du hör på EP-skivan skrevs om och samproducerades av mig och John Edward Ross emellan år 2020 och 2022. Det har varit en resa av att i princip känna mig som om jag vore gravid med de här låtarna i flera år... och att jag äntligen har fått föda mina bebisar, vi la ner mycket tid för att se till att vi fick allt bra.


Jag hade en gäst tidigare i år, Grace Pelle, som öppnade upp mina ögon till någonting jag aldrig hade tänkt på tidigare, vilket var "måndag hela veckan" aspekten i att skriva musik. Av någon anledning tänkte jag mig alltid att själva skrivandet var slutet av känsloprocessen men... som nu känns uppenbart, lämnar ni inte av det där. Ni återbesöker och utsätter er själva för alla känslor ni skriver om och om igen, då ni lyssnar om på låtar hela tiden. Vilket inte alltid kan vara lätt. Var det någon av låtarna på 'The Wrong Ones' EP:n du kände blev svår av just denna anledningen?

– Detta hände med jämna mellanrum med alla låtarna på 'The Wrong Ones', men det hände mest frekvent med 'I Don't Mind'. Den handlar om att möta någon och veta att de är "dåliga nyheter" för dig men att inte älska sig själv tillräckligt för att bara gå och att man kära ner sig i den personen ändå... särskilt att spela in sången på den låten var så svårt, refrängen är en form av "wailande och skrikande" så att sjunga den kändes som en frigörelse av känslor. Det var svårt att inte känna av de känslorna igen. Även live, i och med den utsatta naturen av ett liveframträdande har den låten en vana att få mig att få mig att gråta.


Jag upplever nog faktiskt "groundhog day" aspekten som oftast under våra live-spelningar. Vanligtvis börjar det när jag tänker intensivt på nästa textrad och dess innebörd... det kan då kännas som att jag hör texten för allra första gången och att jag äntligen förstår den tidigare versionen av mig själv som skrev låten... för ibland när jag skriver en låt vet jag inte nödvändigtvis varför jag väljer vissa ord... även om de resonerar med mig och har djup mening, är jag inte alltid medveten om hur djupt innebörden går innan jag hör texten igen flera år efter.


Låtar kan vara som avokados i hur en del har sitt ögonblick... inte minst då det är låtar som kommit ut ur känslor, vilka ju i sin natur är flyktiga. Oavsett om du släpper ut en låt medans den fortfarande är ny, eller om det är en låt du kommer tillbaka till och avslutar först år senare, skulle du säga att det är lätt för dig att tillåta en låt att existera på sina egna villkor... att på ett sätt låta den vara och separera dig från vad låten är?

– Det finns två sätt som jag tänker kring det här på... vad som händer då man skapar en låt och vad som händer efter den är "ute i världen". 'Lethal Dose' är ett riktigt bra exempel på just det först-nämnda. När vi började skriva denna låten hade vi alla avsikter att göra en pop-låt liknande vad man skulle kunna höra på radion. Men allt eftersom vi kom längre in i kompositionen och produktionen fortsatte vi göra de mer intressanta, enligt oss, lyriska och musikaliska valen... i motsats till de mer pop-orienterade och förutsägbara valen. Jag anser att det är den mest sofistikerade låten på EP:n men hittills har den visat sig vara den minst populära låten... och det är nått jag finner intressant.


'Starlight' är ett bra exempel för det andra.


Jag skrev låttexten om ett instabilt medberoende i en relation och ett sexuellt våld, men de konversationer som jag har med lyssnarna om 'Starlight' handlar mest om våld i hemmet hos familjer och hur svårt det kan vara att komma därifrån när man har ett barn ihop med nån. Även om det gränsar till min avsedda mening så är det inte exakt det jag hade i åtanke... men det ger mig glädje att andra kan tolka låtarna på ett sätt som resonerar med de. Musik kan ofta ge oss hopp. Och få oss att inte känna oss lika ensamma i våra kamper... jag bryr mig inte i närheten alls lika mycket om att bli förstådd av andra... inte som jag bryr mig om att andra knyter an till musiken och finner värdet i den.


När det kommer till att släppa iväg musiken så tycker jag att båda de sakerna är underbara, men man måste nog veta vilket som gäller för vilken låt också. Min generella tumregel är att fråga om åsikter ifrån andra kreativa som jag litar på. Och att aldrig ignorera min intuition.


Vi har magkänslor av en anledning... och vi borde inte ignorera dem.


Ibland lämnar John Edward och jag låtar ifred ett tag och tittar på de igen när vi väl har vuxit mera som människor och musiker och då vi kan klura ut vad det var med låten som inte fick igång oss den första gången. Men om jag inte kan vänta med att visa en låt för kompisar...

om jag antingen sitter och nynnar på melodislingan i min bil... eller att jag märker att John Edward verkligen känner sig passionerad för att få till produktionen helt rätt, är de oftast goda tecken på att låten måste ut i världen så snart som möjligt. För inte alla skapelser borde släppas. Det finns en historia som cirkulerar inom musikvärlden om kompositören George Gershwin. Då han dog gick hans familj genom hans tillhörigheter hittade de en koffert full av hundratals sidor med noter med musik som aldrig hade publicerats förut. De tänkte för sig själva, "Det här är ju underbart, hans konst kan leva vidare, hans fans kommer att bli så glada över att få höra dessa"... men sen insåg de att det fanns en anledning till att Gershwin lagt de här skapelserna i sin "bagagelucka" och aldrig gav ut de, de var inte särskilt bra. Jag säger detta för att säga det att all konst är giltig i sin tillkomst, men allt av det kommer inte att vara en tia på skalan av vad du är kapabel till att göra och inte allt måste släppas. Ibland måste en göra "dålig" musik.


Så att man kan utveckla hantverket, och sedan kan göra "bra" musik.


Hur är det att vara på andra sidan av allt nu, med EP-skivan släppt. Var det renande att få klart allting, har du kunnat släppa taget om nånting?

– Det har definitivt varit renande... jag skulle inte säga att jag släppt taget helt och hållet, men jag behöver inte för dessa känslorna att ta upp lika mycket plats i min hjärna längre eftersom de finns i låtarna nu. Jag värnade om möjligheten att berätta en avgörande del av min historia genom den här musik och att höra folks tankar om musiken fortsätter vara så belönande... jag insåg inte att så många människor delar liknande upplevelser, medans jag inte önskar för någon annan att uppleva trauma i deras liv ger det mig ett lugn, frid, att veta att vi inte är ensamma... att vi har varann då vi brottas med våra demoner.


De flesta av dina låtar har producerats av John Edward Ross. Innan dess var ni på er egen hand och befann i er i olika band. Vad förändrades för dig, för varann, och inte minst för musiken, med att träffa John Edward?

– När jag släppte de själv-producerade versionerna av 'Starlight' och 'Lethal Dose' på SoundCloud var jag inte nöjd över kvaliteten på min Lo-Fi "sovrums-pop" produktion och jag frågade mig själv lite om jag skulle fortsätta göra original-musik eller hålla mig till andras projekt och sjunga i det alt-rock cover-band jag var i. År 2019 lade jag ut min första Instagram undersökning och frågade folk om jag borde släppa mer original. Självklart så svarade mina tillgivna vänner och familje-medlemmar "ja"... men bland alla dessa ja-svaren fanns John Edward Ross. Han föreslog att om jag skulle skriva och producera mer musik borde vi träffas över en kaffe och diskutera samarbete, och försiktigt började vi komma överens och träffades veckan därpå för att komma igång... och vi var båda överens om att 'Starlight' var ett bra ställe för oss att börja. Vi närmade oss det ur både ett låtskrivande och prodd-perspektiv... och vi hade några influenser i åtanke för att vägleda vår resa tillsammans... Halsey, HAIM, Phoenix, The 1975 och Eurythmics.


Jag hade aldrig träffat en producent som John Edward. Han lyssnade verkligen när jag beskrev vad jag ville, tog mina influenser på allvar... och ställde frågor för att få en bättre känsla för vad jag ville att mitt sound skulle vara. Han fick inte mig att må dåligt över min bristande kunskap inom produktion utan firade snarare den kunskap som jag hade och såg till att mina musikaliska instinkter var en av våra led-stjärnor. Våra sessioner blir ibland till "Raycheal vill veta mer om en given aspekt av produktionen eftersom hon har provat på det innan men det lät inte lika bra som när John Edward gör det och sedan tar John Edward glatt på sig sin lärarmössa och svarar på alla Raycheals frågor plus svarar på frågor som hon inte en visste att hon sen skulle ställa". Han skapar den här miljön där processen av låtskrivandet och produktion på riktigt är ett samarbete. Att arbeta med nån som John Edward betyder för mig att ha kreativ frihet då han har decennier av erfarenhet som hjälper mig utvecklas, och att genomföra min vision.


Vi delar en lika djup passion för det här projektet, och han är någon som jag ser fram till att jobba och skapa tillsammans med varje dag.


JOHN EDWARD ROSS: När jag träffade Raycheal så letade jag efter artister att producera och att samarbeta tillsammans med, men jag förväntade mig aldrig att hitta ett musikaliskt partnerskap så djupt som det som utvecklats emellan oss. Det mångfacetterade vackra i hennes röst, hennes passion, driv och glädje, dessa saker ihop med vårt intresse av pop, jazz och RnB fortsätter fördjupa vår musikresa.


Och vår vänskap.


Mellan att släppa din egna EP-skiva och vara ute och uppträda live igen har du på något vänster också hunnit samarbeta tillsammans med pop-duon Spruce Miles. På en låt som känns väldigt i samklang med din EP?

– Jag gillade verkligen att jobba ihop med Taylor och Brad på 'Never Looking Back'. De är båda underbara musiker och ännu underbarare människor. Spruce Miles nådde initialt först ut till mig på Instagram under 2021 och frågade om ett samarbete. Jag fascinerades av hur de beskrev låten, "En lycklig plats vi kan fly till och känna oss tillfreds"... och när jag träffade dem personligen och såg hur bra vi alla vibbade med varandra och hur fullt av skratt rummet var så visste jag att jag var tvungen att följa min instinkt, och se till att göra det samarbetet. Vi började alla med att brainstorma koncept och ord som passade in på beskrivningen av låten... och efter det utvecklade låten ett eget liv.

Versionen man hör på Spotify nu låter helt galet annorlunda än den första versionen... var själv rätt nöjd med den första versionen, men pojkarna kände av något visst som sa åt dem att något inte stod rätt till. De återbesökte låten med deras producent och jag är så glad att de gjorde det. När dom kom tillbaks med det reviderade spåret slog min haka nästan i golvet och jag tänkte för mig själv... "Ja men nu så".


"Den här väcker en känsla av frid".


Vad är det som du hoppas på att människor ska ta ifrån den här låten?

– Jag hoppas att låten får folk att stanna upp och ta ett djupt ande-tag. Jag hoppas att den får dem att vilja ta en paus från allt dem har arbetat så hårt med och njuta av frukterna av sitt arbete. Ibland blir vi så upptagna med vårt eget vimmel att vi tappar siktet på varför vi började från första början. Men om vi inte stannar upp då och då för att njuta av livet som vi har skapat hittills, även om det inte är precis där vi vill att det ska vara... vad är då egentligen poängen... vi är bara en slav till våra egna sinnen då. Jag hoppas även på att folk ska känna sig inspirerade till att lämna jobbet tidigt... och ta och sippa på en öl.


På en strand... hah!


Musiken, som all konst... men kanske framförallt musik, är nära knuten till personliga och känslomässiga upplevelser. Dom flesta av oss tänker att det är otäckt att gräva ned oss själva i känslor på viset en artist gör. Sen ovanpå det att hur ni får ge till världen utöver det med de så många upp- och nedgångarna av ett kreativt liv... att ständigt sträcka sig efter något, eller någon. Det är ett förhållande med sig själv som så lätt kan bli giftigt om en inte tar hand om en själv... hur finner du den balansen?

– Ärligt talat så har jag inte varit jättebra på att hitta till den balansen i det förflutna. Betydelsen kring 'Never Looking Back' kändes särskilt nära för mig ungefär två veckor innan den låten kom ut... jag höll på att göra mig redo för våran stora sommarkonsert och gick runt med vad jag trodde var en skadad rygg och lite lätt illamående och det var för mycket på gång för att ta itu med det... så jag tog mig förbi helgen så som det gick. När måndagen rullade inpå kunde jag knappt gå och jag hade ingen som helst aptit. Och jag minns knappt hur jag kom till akuten. Jag fick då veta om att jag hade en fyrtiograders feber och en allvarlig njurinfektion som fick min kropp att gå in i sepsis... de lade då in mig och jag tillbringade tre dagar på sjukhus, för att återhämta mig. Medans jag var där satte jag mig och "recenserade" videos ifrån konserten... jag trodde att jag då skulle känna en känsla utav stolthet eller att vara ett "bad ass" av att se hur jag gav allt jag hade, även mitt i att min kropp stängdes ner... men jag kände inte stolthet. Jag kände mig generad, okunnig, och arg på hur jag hade behandlat mig själv...

jag ignorerade min kropp. Och hade jag tagit mig tiden att lyssna på dom tecken som min kropp gav mig, så skulle jag ju ha insett att illa-måendet var ett symptom på en infektion. Och att den del av ryggen jag trodde att jag hade skadat är en del av min bål... där ju den högra njuren är. Hade jag tagit tempen hade jag ju märkt att jag hade feber.


Tre dagar senare när jag kom hem var min tomma kalender för mig oroväckande. Jag tänkte hela tiden... "Jag borde göra något, jag måste glömma av något viktigt". Men så gick det, till sist, upp för mig att jag gjorde precis det jag skulle göra, att bara existera och låta min kropp läka, ingenting annat... jag kom på mig själv med att omvärdera mitt liv, min karriär och i den takten i vilken jag fullföljer mina drömmar.


Jag hade inte prioriterat min mentala och fysiska hälsa i flera år och jag hade nästan dött på grund av det. Det är ett svårt piller att svälja.


Två veckor senare gick 'Never Looking Back' live på Spotify. Klickade på spela för att ha mitt första stream-firande med låten, även fast jag hade skrivit och hört den många gånger, så slog textraderna "I never needed this space before, but I can't be in this place no more" och "I swear the sunset is telling me I'm safe here" mig rakt i min njure... i min ännu läkande njure! Jag hade förlorat siktet på anledningen till varför jag ens hade jobbat så hårt ifrån första början... för friheten...


Jag hade blivit en slav under min egen löjliga arbetsmoral.


Jag lovade mig själv att aldrig låta det hända mer.


Och jag har för full avsikt att fortsätta att hålla detta löftet.


INTERVJU DE DANIEL JOHN