Intervjuad i samband av filmen 'Prancer: A Christmas Tale' [Universal Pictures]
Bildrättigheter, Press.
Då julen är en så nostalgisk tid. Hur fick du din start som film-regissör?
– Min start kom efter att ha sett 'Jurassic Park' för första gången. Jag stod helt handfallen inför den filmen och den magi som Spielberg så väl som hans team hade skapat och gjorde något jag visste var konst-gjort absolut verkligt. Det blåste av mig av stolen. Jag spenderade så mycket tid åt att gå igenom den väldigt begränsade mängden bakom kulisserna-material från filminspelningen för att försöka klura ut så mycket jag kunde om hur de hade gjort det. Det här var före Youtube ... före internet till och med, det fanns inte rikedomar av information tillgänglig... i princip slet jag ut min VHS kopia för att studera filmen.
Den där besattheten av att klura ut filmskapande ledde mig sedan till att göra mina egna kortfilmer. Jag var förmodligen elva, då jag gjorde min första. Jag gjorde otaliga filmer, alla där jag försökte fixa nånting jag inte var nöjd med ifrån den förra. Antar att det var min filmskola!
Så småningom sågs några av de här filmerna och jag föll in i reklam-branschen och jobbade mig upp i leden på det sättet tills jag fick min chans att regissera professionellt. Jag gick inte på en riktig filmskola. Jag lärde mig så mycket av att vara på inspelningar, se, ställa frågor...
Och genom att fastna för processen.
Under dina år som en regissör har du fått en rätt omfattande resumé av film, men oavsett vilken genre, finns där samma förundran. Du är något old-school på det viset, inte olikt en regissör som just Steven Spielberg, att man kan känna er egen kärlek för vad ni gör och att ni skulle kunna regissera vilken genre som helst och att det fortfarande finns kvar däri. Så klart också en passande "magi" att ha om man regisserar en julfilm?
– Det är väldigt stort beröm! Han är en regihjälte för mig, av just den anledningen. Film är eskapism för mig och jag har alltid velat berätta stora berättelser som talar till så många människor som det bara går ... vi är förenade av den känslan av förundran, att ges tillgång till den barnsliga synen på världen. Vissa ser ned på Spielbergs stil och hans känslomässigt upphöjda synvinkel på berättande men det är så... så, svårt att få till det rätt. Och man kan inte förneka att det funkar. Han är en absolut mästare... och det är inte bara med berättelser som har barn i dem... se bara på några av hans mer "vuxna" filmer och samma förundran finns alltid där. Jag har haft tur nog att jobba med ett antal genrer, ifrån klassisk grekisk tragedi i 'The Women of Troy', komedi-satir med 'Being Sold', som var en långfilm jag spelade in på bara två dagar och psykologisk skräck med 'The Last Showing', men jag kände mig väldigt hemma med att göra 'Prancer'. Det är en jordnära och en karaktärsdriven berättelse med en känsla av magi och, ja, förundran.
Det är en svår balans att få till rätt både på pappret och som regissör.
Men jag är väldigt stolt över vad vi alla åstadkom.
Det finns ett ansvar... och en kraft... i att göra en julfilm. Och jag ville verkligen inte göra en film som kändes enfaldig eller ytlig. Min höga ambition var att försöka göra en film som kunde stå mot tidens tand.
Huruvida vi lyckades med det får vi vänta och se...
Men filmens teman är universella. Ja, det är ett roligt äventyr om en liten flicka som får ny kontakt med sin farfar och en magisk ren men under allt det finns där en historia om att sörja. Och om att få avslut. Den handlar om vad det gör med en familje-dynamik som redan har sår som aldrig läkt. Julen är en tid då familj... varesig man gillar eller hatar det, kommer samman, och Bud som spelas av James Cromwell, har en olycka som betyder att de måste göra just det. De måste möta just de saker de tidigare har undvikit. Så det här är inte en "barnfilm" ... det är en familjefilm. Det finns förhoppningsvis någonting för alla.
Det har gått trettiotre år sen den första 'Prancer'-filmen kom ut år 1989 med en uppföljare som följde så sent som tolv år efter... 2001. 'Prancer: A Christmas Tale' kommer nu tjugoett år sen vi senast såg det mystiska rådjuret. Vad var din relation till de tidigare filmerna innan du själv fick närma dig den här tredje filmen likt den här seriens Richard Marquand?
– Ha! Jag behöver fler Ewoker! Förhoppningsvis så är jag seriens "J.J." som ser på franchisen med nya ögon, men med tillräckligt med 'Star Wars' nördigheten, jag minns att jag såg originalet från 1989... när jag var ett barn, men minns bara delar av den. Jag minns sekvensen med Sam Elliott och tidningen, och scenen där Prancer äter all mat inne i köket... jag måste ha varit väldigt ung. Resten av historien... som vart en ganska mörk historia i stundom... måste ha gått helt över huvudet på mig. När jag såg om den innan jag gjorde min vision var filmen en helt annan upplevelse, både som vuxen och nu som förälder... en kan se varför det är en klassiker då den fungerar på flera olika plan vilket jag ju strävar efter. Rebecca Harrell... som spelade den unga flickan i den levererade en underbar prestation och jag hoppades ju verkligen att jag kunde hitta någon som kunde göra detsamma i min film. Som tur var gjorde vi det med då tioåriga Darcey Ewart som är en stjärna.
Jag tror en scen i originalet som verkligen står ut är när Jessica, som då spelas av Rebecca, säger, "If Sainta isn't real then heaven isn't real, and if heaven isn't real, then where's my mom?" Det är en så kraftfull scen och spelas så bra för att komma ifrån en så ung skådespelerska, och ett stort varför till varför filmen fungerade så bra för mig och jag hoppades få en liknande känslomässig "punch" med min film också...
Uppföljaren 'Prancer Returns' var jag mindre sugen på. Jag gillar inte att vara negativ om andra filmskaparens verk då det är rätt, väldigt... svårt att göra en film men det är en väldigt annorlunda film från den här nyversionen. Jag tror att 'Returns' enbart gjordes för barn, vilket gjorde filmen till ett exempel på vad jag inte ville göra med min film.
Om det är rättvist att säga.
Som nån med en uppenbar kärlek för film och till filmerna ifrån den här exakta tiden som original-filmen och liknande filmer kom ut runt i eran där i slutet av åttiotalet och början utav nittiotalet, hur känns det att se Universal Pictures-loggan framför din egen film. Jag föreställer mig dig som liten, och hur du då såg den loggan framför filmer som du älskade?
– Åh, ja, jag fällde faktiskt en tår när jag såg den i den sista versionen av filmen för första gången. Jag visste ju om att den skulle vara med i filmen men jag drog ut på det, innan jag tittade på filmen... både min klippare och efterredigerare visste alltid om att inte ta med eller visa loggan när vi såg på filmen. För jag visste inte om jag var riktigt redo att få uppleva det! Det finns en enorm makt... och personlig koppling till den loggan... speciellt i och med Spielbergs filmer... som jag växte upp med, och var som helt besatt över... definitivt ett stolt ögonblick!
Efter att redan från början ha gjort allt... du regisserade dina kortfilmer för att sen göra reklamfilmer till tv-filmer och tv-serier. Hur var det nu att göra din första så kallade "studiofilm". Var det faktiskt annorlunda?
– Under dom senaste fem åren av min karriär har jag tagit medvetna beslut om att nu enbart fokusera på att försöka få göra "studiofilmen" ... det har alltid varit mitt stora mål... och efter att ha gjort fem indie-filmer innan kunde jag se att jag behövde göra en film som kunde nå en annan höjd än den smala marknaden. Jag menar... såtillvida att du inte vinner Sundance eller en Bafta, är lågbudget-indie-vägen en lite annan sak att få grepp om än ifrån en studionivå, om jag ska säga det som det är, eller så var filmerna bara inte tillräckligt bra! Oavsett vad tillbringade jag tre år med att göra en 'Star Wars' fan-film, som heter 'Star Wars: Origins', som blandade 'Star Wars' med 'Indiana Jones' för att berätta en historia som utspelade sig på jorden. Den spelades in i Sahara-öknen och vi gjorde allt för att göra den till en kortfilm på en "studio-nivå". Den började skapa några vågor men sen slog Covid till! När produktionerna startade upp igen fick den Universals så väl som producenten Raffaella De Laurentiis uppmärksamhet, och de höll på att göra 'Prancer' härnäst. Och det var så jag fick jobbet att regissera.
Jag antar att den egentligen enda skillnaden som finnes är att en inte i första hand måste jaga pengar, för att göra filmen. Efter att jag hade regisserat reklam-filmer i över femton år, har jag blivit väl insatt i att vara regissör, en som kan förklara en vision och se till att alla vet vad den är så att vi gör samma film. Faktiskt, så är nog filmstudio-chefer lättare att jobba med än klienterna i reklam... så det var en frisk fläkt.
Jag tror också mycket beröm behöver gå åt min producent, Raffaella, som supportade min vision för den här filmen, varje steg på vägen... och förmodligen skyddade mig från andra konversationer också, så att jag kunde fortsätta och göra den bästa filmen som jag kunde göra men i slutändan är själva regin densamma. Du har en berättelse att berätta, skådespelare att jobba med, en vision att kommunicera till en filmbesättning, en budget att hålla dig till, och ett antal av manus-sidor du måste göra klart på en dag. Den här filmen råkade sedan ha barn och en ren som extra utmaning... en jag omfamnade helhjärtat!
I filmen är det tioåriga Gloria och hennes farfar som stiftar bekantskap med Prancer, och har en väldigt kärleksfull och kul dynamik mellan sig och det måste ha vart ett absolut nöje att få regissera James Cromwell?
– Det var en gåva! Vilken underbar upplevelse jag hade att jobba med honom. Jag vet att alla regissörer säger det om sina skådespelare fast kom igen 'Babe', 'L.A. Confidential', 'Star Trek', 'Den Gröna Milen', han har jobbat med så många grymma regissörer både på scen och i film, att han tar med sig en rikedom av erfarenhet men aldrig låter denna ryktbarheten ta överhanden. Han var så givmild och han stöttade all-tid mina idéer... speciellt när jag ville filma fem sidor med dialog i en tagning... vilket hände ibland! Han förstod helt. Han är själv regissör, så han kunde förstå resonemanget bakom med... jag beundrar också hans aktivism för djurens rättigheter. Han gör ett grymt jobb för fina välgörenhets-organisationer, vid sidan av sin hektiska skådiskarriär.
Jag lärde mig mycket av att jobba med honom,
Både som regissör och som människa.
All heder till honom... så väl som till Darcey Ewart som spelar Gloria, så klart. Men det här är inte första gången du regisserar några av de bästa skådespelarna som vi har må det då ha vart Christopher Walken eller Al Pacino. Förberedde någonting av det dig för att nu regissera ett rådjur?
– Ha! Jag tror nog det enda sättet att förbereda sig för att arbeta ihop med rådjur är att förvänta sig det oväntade. Du kan inte träna dem... vår djurskötare gjorde ett fantastiskt jobb med "Elin". Över en period av flera månader, för att vänja henne vid att vara runt grupper av oss människor och även vara i små utrymmen. Det här var inte en "film-ren"... dem existerar inte. Men hon är ett smart, vackert, ömsint djur, och det var ett riktigt nöje att jobba med henne. Jag tror att "klichén" om att inte arbeta med barn och djur kommer från regissörer, eller producenter, som tror att de kan ta kontroll över allt de gör och när de inte kan det eftersom att... du vet... de är djur och barn... blir folk frustrerade. Jag är den raka motsatsen. Jag vill omfamna vad en ung skådespelare eller ett djur tillför en scen genom att vara dem. Det är så man får naturalism. Sedan använder du alla verktyg i din filmregi låda... klippning, kameravinklar, ljud, musik och så... för att skapa ett "uppträdande" från vad som i stort sett är vilddjur. Allt man kan göra är att göra allt för att göra dem bekväma och bygga förtroende, så att de vet att dem är säkra. Allt handlar om tålamod, och att veta om när du har "ögonblicket" en behöver ur berättelsens perspektiv, detta kan hända under första tagningen, men det kan även hända efter att man bara har låtit kameran rulla i tio minuter. Man måste bara vara redo.
INTERVJU DE DANIEL JOHN