Intervjuad i samband av filmen 'Chaperone' [1919 Films]
Bildrättigheter, Press.
Hur hittade du din väg in i skådespeleriet. När visste du att du ville detta?
– Jag måste tacka en ekonomisk kris för min karriär, när alla av mina vänner blev uppsagda från deras fina nya jobb just som jag var på väg att gå ut på arbetsmarknaden, och jag tänkte "Jag har inga färdigheter, det är lönlöst för mig!" och istället flydde iväg till Japan. Japan var en magisk sorts underland för mig där det bara kändes som allt var mö-jligt, där jag var utländsk men inte utländsk-utländsk, då jag är halv-japansk, och jag hittade en frihet att experimentera och återuppfinna mig själv på ett sätt som jag inte skulle ha kunnat i USA. Det vill säga tror jag, och det trots att jag är en naturlig "teaterapa" som gör röster och vill att alla runtomkring mig ska skratta, det enda sättet jag nån-sin skulle ha sagt ja till att först börja modella och senare vara med på tv. Skådespeleri var bara något som övermänskligt vackra och kända människor gjorde, och jag var en grubblande intellektuell, någonting jag fortfarande utforskar... men jag fortsatte hela tiden att få nya rek-lamsfilmsjobb, mitt första var för en rakhyvel för män där jag kollar in en känd japansk skådespelare när han går förbi. Hela den proces-sen gjorde mig så vimmelkantig. Min första tv-roll kom efter ett par år av att göra det, då jag spelade olika karaktärer i en veckovis NHK-sketchshow som lärde japanska komiker engelska. Det jag saknade i lön kompenserades med väldigt låga insatser, vilket är nåt som nån som precis börjat behöver känna för att kunna få misslyckas och ha kul, och få fluffa upp ett CV som ett nytt ansikte i arbetsmarknaden.
Och åren fortsätter att passera...
Jag fortsätter bara att säga ja till den här grejen som ger mig så myc-ket glädje och ber att ingen ska märka att jag inte är tänkt att vara här.
Du nämnde ditt modellande. Är det de allra första som du gjorde kreativt?
– Jag jobbade som skribent i Tokyo och ett magasin sände ut mig för att bevaka en musikfestival strax utanför staden. Det har gått tillräck-ligt med tid nu för att jag ska kunna erkänna att jag var ett par drink-ar in på nämnda festival när någon närmade sig mig om att jobba för Abercrombie & Fitch. Nu kanske du tänker, "Vad har detta med nånt-ing att göra?", men om du har varit i deras butik i Tokyo vet du att alla som jobbar där är heta, och neddränkta i olja. Jag visste inte om det, lyckligtvis, och jag behövde pengar, så jag gick på intervjun, fick job-bet, och plopp! Så var jag i den världen. Det är typ en grej i Japan att om man är utländsk, eller är halv-japansk, och av en viss kroppsbyg-gnad och ålder, att du kommer att bli tillfrågad om att stå modell, så jag gjorde det i utbyte mot gratis hårklippningar av stylister och med nya klädmärken i utbyte mot kläder. Och när jag äntligen fick en ag-ent fortsatte jag bara med det. Det var så fånigt. Men jag visste även redan då det hände att det också skulle erbjuda mig den ovärderliga fördelen med att få öva på det japanska språket, få ganska bra betalt och samtidigt vara i sällskap av riktigt coola människor. Och ibland också riktigt coola kläder... och andra gånger riktigt hemska kläder och konstiga människor, men med bra historier att berätta om efter så väl som en inblick i den japanska arbets-kulturen som jag inte sk-ulle ha blivit inbjuden att få se på något annat sätt. Så lika fånigt som det var, så kände jag mig ändå lite tursam som faktiskt fick göra det.
Det var egentligen lite som en dröm.
Vad har det kreativa betytt för dig i ditt liv då det har kommit till att ta reda på vem du är, vad egen din röst är, och för att finna en gemenskap?
– Under en längre tid trodde jag att konst var en solosatsning, någon-ting som bara var avsett för konstnären, och det som skapades, men sen fanns det alltid ett behov av att dela med mig, och jag förstod in-te vad som drev det. "Här har ni", antar jag, var den slags attityd som jag hade om det. Typ, "Jag vet inte vad ni kommer att få ut av det här men min hjärna bakade till det för det rördes upp av något, ungefär som när en katt släpar hem någon död sak och lämnar den vid ytter -dörren, vilket de tyvärr brukar göra". Men det kändes djupt person-ligt och lite farligt, och det är väl så det är, tror jag. Vi arbetar för att komma förbi bruset av struktur och fasad till de mjuka sakerna inuti benen, den understa delen av hjärnan, till gallan. Men jag växte upp som en atlet, en pojkflicka, så för alla år jag tvångsmässigt ritade och skrev, gjorde bläckiga porträtt av ledsna tjejer och berättelser om an -strängd familjedynamik, hade jag ingen medvetenheten om att jag indirekt, abstrakt, och därmed tryggt och på ett kontrollerat vis ku-nde gömde mig bakom estetiken, eftersom jag på ett kontrollerat vis exponerade min egen mänsklighet. Att skådespela är skrämmande då det tar bort den graden av separation då jag själv är instrumentet.
När jag flyttade till New York, efter Japan, flyttade jag med avsikten att engagera mig med världen på ett mer meningsfullt sätt, och jag tänkte att skådespeleriet kunde hjälpa mig att göra det. Min första, och enda, skådespelarlärare här sa något som jag alltid kommer att återkomma till... "I ditt mest personliga, är du som mest universell".
Och ta mig tusan! Det är sant.
Jag har vuxit mycket som människa. Jag känner inte till någon gem-enskap som är mera sammansvetsad än en grupp skådespelare, så dedikerade till utforskandet och liksom upplevelsens och känslorn-as helighet. Vi är som grisar i leran med det... och så långt som vad det gäller min egen röst, så tänker jag inte så mycket på vad den är.
Jag försöker bara att vara ärlig.
Jag är så imponerad av vad du gör i 'Chaperone'. Det är sällsynt att kun-na gestalta en karaktär som gör tvivelaktiga val men inte få den att kä-nnas osympatisk, men du visar hennes verklighet på ett sätt som känns så autentiskt henne själv. Hur såg du på Misha och relationen med Jake?
– Åh. Tack du! För att vara ärlig kan jag intellektuellt se hur Misha är en så kallad antihjälte, men jag var på hennes sida från början efters-om jag visste att jag skulle provspela för henne. Det var den enda väg-en genom det som var vettig för mig och fortfarande, precis som Mis-ha, kämpar jag med att förstå varför alla har sådana problem med he-nne. Hon är envis men det är jag med, och kanske lite självgod, men vem gillar inte en stark synpunkt?
Men åtminstone när vi träffar henne gör hon ingen skada och utsätts för sån kritik från människorna närmast henne, så hon är ensam. Al-alt någon vill ha i livet är gemenskap, en grupp människor som accep-terar de för vem de är, vad de gillar, vilka de gillar. Livet är svårt nog, men det är även, nästan, så enkelt.
Och så dyker Jake upp och han tycker att Misha är fantastisk, och det känns underbart att få en annan person att tycka att du är fantastisk för allt du redan är. Det är extremt validerande för Misha att ha Jake, som inte är som vilken nittonåring pojke som helst utan en extremt motiverad, mild och plikttrogen svärmorsdröm till nittonårig pojke, han respekterar henne så högt. Jag tycker det är fantastiskt hur hon låter sig sudda ut logistiken. Jag menar, ålder är även abstrakt, visst?
Jag såg även sån livlighet och lekfullhet i hennes karaktär och det är vad jag verkligen höll taget om. Hon kan ses som lat. Eller hänsynsl- ös. Men hon kan även vara något på spåren med sitt sätt att vara på. Det krävs en hel del medvetenheten för att gå emot strömmen kult-urellt, kanske till och med mer medvetenhet än vad det gör att leva livet "rätt". Särskilt efter pandemin kom jag att se dessa samhälleliga strukturer och förväntningar som så abstrakta. Börja skolan när du är fyra, lär dig algebra när du är fjorton, kyss en pojke före det eller var en förlorare, sikta på Ivy League, bli eller gift dig med en läkare, köp ett hus med ett vackert staket dina grannar kommer att avundas.
Allt av det är en historia vi berättar för oss själva, det är bara påhitt.
Och att argumentera för den impopulära poängen och att sen kans-ke eller kanske inte, beroende på vem du frågar, förlora argumentet på ett oväntat tragiskt vis, med Mishas karismatiska charm som for -don för berättelsen, var bara så utsökt för mig.
Skulle du kunna porträttera karaktärer du inte har nån slags empati för?
– Jag visste att för att göra Misha rättvisa, behövde jag stå upp för he-nnes beslut. Alla av oss, i alla våra fel och syndiga beteenden, kan ra-tionalisera nästan vad som helst när det är vi som gör det, så när jag började läsa utgick jag från hennes huvud och tänkte bara att allt "jag" gjorde var välmotiverat och sunt. Jag måste nog göra det på det sättet, med empati. Det är poängen med detta jobbet, tror jag, och med his-torieberättande generellt. Att humanisera vår disharmoniska stökig-het så att vi inte låter våra brister och misstag äta oss levande och en karaktär som Misha är en sån gåva eftersom det finns så många nya-nser i hennes speciella smärta och frustration. Och inom uttalandet av hennes känslor och motgångar säger det något om var vi befinner oss som unga i ett föråldrat samhällssystem som lämnar så lite utry-mme för nyanser. På jobbet och i livet försöker jag alltid leda med ny -fikenhet och jag tror att riktigt bra lyssnande alltid leder till empati.
Filmen lämnar oss tvetydligt, där Misha börjar se konsekvenser, men vi vet inte heller riktigt om hon kommer att förändras. När hon står där och tittar på Jake och ser vilken inverkan hennes handlingar har haft på hans verklighet, tror du att hon går därifrån eller närmar sig Misha han igen?
– Jag tror det skulle göra publiken en otjänst att influera publiken åt något håll, då jag så gärna vill höra vart deras förhoppningar och bed- ömningar leder dem. Men jag kommer att säga som så att, fastän vad Hollywood säger till oss, kräver sann förändring mer än några få urs- äkter och en ny frisyr, speciellt när man har gått hela sitt liv bedrövligt omedveten om sin egen förmåga till att ta beslut. Men det är en start.
Ett liv som både modell och skådespelerska kan i sig komma med många förväntningar, oavsett om de sätts på dig av andra eller av dig själv. Vad gör du för att bibehålla en sund attityd och fokusera på det som du vill?
– Jag var så hård mot mig själv för att jag "bara var modell" till en bör-jan. Det var "slött", ett slöseri med min examen, fåfängt, eller uppfatt-ades åtminstone som så. Jag svär att så fort man säger att man är en modell tittar folk upp och ner på en och säger, "Är du?". Så jag bruka-de göra en poäng av att jag "inte hade valt det så mycket som det valt mig" och att jag var lika förvirrad som de var. Men att säga så fick mig att känna mig hemsk, typ som att ägnade mitt liv åt något jag inte valt.
Eventuellt upptäckte jag att om jag tog bort etiketten och istället bara sa att "jag modellar", som om det bara var en sak jag gör, så kändes det bättre för mig. Jag vet inte om andra såg på mig annorlunda men jag började själv se på jobbet annorlunda och, mer än så, slutade jag att se på hela min person som att jag måste passa in i ett enda ord som alla, inte minst jag själv, hade åsikter om. "Jag modellar", det vill säga at jag ibland får betalt för att ta japanska språklektioner i coola kläd-er, och jag även skådespelar, och ritar, för mig själv om jag vill, eller för andra, i tekniskt precis eller komisk form, eller så gör jag ingent-ing av dessa här sakerna.
Att bli nobbad är redan nittioprocent av de här jobben, så det var sp-eciellt hjälpsamt, kanske till och med livräddande, att omforma min syn på karriären från vad det sa på etiketten till vad jag faktiskt gjor-de, för om man kopplar sin identitet till nått du inte kan kontrollera vilket jag har gjort och många människor gör, om man likställer ens värde med hur mycket något älskar en tillbaka, kommer man att lida.
Jag försöker ge mig själv det utrymmet att se allting tydligt och fråga mig själv om jag fortfarande älskar det, och så länge jag gör det fort-sätter jag att göra det här.
En sak som du inte har gemensamt med Misha är dina ambitioner. Du har en förmåga att hitta nya intressanta roller, och i en takt som jag knappt hänger med i. Det här var inte ens filmen som vi, först, skulle prata om! Vad gör dig nyfiken på roller. Finns det något du vill mer eller mindre åt?
– Jag tänker verkligen inte på ambitioner så mycket. Det kan komma upp i termer av hur potentiella arbetsgivare ser mig, "är hon relevant"? men jag tror att mer än så skillnaden mellan mig och Misha är att jag är mer intresserad av livet. Jag älskar människor, ju mer olika mig ju bättre, och jag älskar att lära mig nya saker. Jag vill testa allt, åtmins-tone en gång. Att då agera som en karriär passar fint in i den etosen, och om en ny roll känns som en ny upplevelse för mig, ett nytt sätt att se, så är jag intresserad. Med det sagt kan jag inte låta bli att tänka på min pappa som gick bort i slutet av 2021. Detta var några månader in-nan jag spelade in 'Herd', filmen som vi först skulle prata om, och ett år före 'Chaperone', och det förändrade helt hur jag dyker upp för ar-betet, för människor... för livet. Min pappa var onormalt framgångsr-ik, internationellt känd, djupt beundrad, och ett bevis på att man ku-nde förkroppsliga ambition. Men de sista månaderna av hans liv spe-nderades med skakande ånger. Han lät aldrig sig själv göra sig hörd.
Hur många människor spenderar de sista stunderna av sitt liv på det sättet? Ingen av mina föräldrar ville att jag skulle bli skådespelerska, och jag fick betydligt mer uppmärksamhet för mina akademiska sys-selsättningar och, låt oss inse det, skådespeleri är på ett sätt utveckl-ingsmässigt regressivt, något folk säger till en att "växa upp" från till det att du har nått framgång på Meryl Streep-nivå.
Men att växa upp är antitesen till jobbet, det är vårt jobb att förbli ny-fikna och öppna där andra har slitits ner, och våran känsla av förund-ran och sårbarhet är det som gör filmer så kraftfulla i det första taget.
Det var vad min pappa sökte då han insåg att hans liv var på väg att ta slut, höll min hand och berättade den ibland fula och pinsamma men helt och hållet vackra, sanna, historien om hans liv.
Att ta sig an den här karriären kräver en hel del envishet och besluts-amhet, och mitt liv är nu baserat på övertygelsen om att det enda liv-et som är värt att leva är detta slag av liv, och det arbete som jag helst vill göra är det som hedrar ett ärligt försök till det.
Är det några speciella filmer du ser fram emot att vi ska få se härnäst?
– Det finns en kortfilm som hade premiär på årets Sundance som jag gjorde med mina bästa vänner i hela världen, den heter 'The Looming Cloud', i vilken vi är syskon som navigerar våran mammas död i Insta -gram-åldern, och jag är otroligt stolt över den. Den är inte ute ännu men har gjort festivalrundor och i framgångarna av det har regissör-en och manusförfattaren, Matthew Tyler, som jag ibland kärleksfullt kallar pappa, utvecklat två lång-filmer ihop med sin partner Connie Shi, som spelar min syster i filmen. De håller på att bli storproducer-ade och kommer utan tvekan att blåsa bort oss och göra världen bät-tre, så jag ser fram emot att publiken ska få se dem!
En annan kortfilm, 'The Shadow Wrangler', hade precis premiär und-er Florida Film Festival och är ett av de mest kreativa och överdådiga konstverken jag har fått äran att ha mitt ansikte i och också den kan komma till en festival nära dig. Grace Rex, manusförfattaren och re-gissören, är en så självsäker och engagerande röst. Och hon är förtj-usande i tv-serien 'Severance', ett projekt som jag inte är med i men som jag ser fram emot att flera ska se om de inte har gjort det ännu.
Den är perfekt.
Och på den noten, fastän att jag inte är med i de själv, så ser jag fram emot alla filmer av Ozu, Östlund, Paul Thomas Anderson och Lanthi-mos, särskilt den senaste, 'Kinds of Kindness', som jag inte har sett än.
INTERVJU DE DANIEL JOHN