Intervjuad i samband av filmen 'The Long Dark Trail' [Cleopatra Entertainment]
Bildrättigheter, Press.
Skriven och regisserad av Nick Psinakis och Kevin Ignatius, är 'The Long Dark Trail' en historia om tragedi, då två unga pojkars 'Stand By Me'-iga oskuldsfullhet träffar på världens mörker. Nåt som du får representera?
– Det vackra med att jobba med dessa här två regissörerna, Nick och Kevin, är att vi har ett inbyggt förtroende. Jag visste att om jag skulle ta mig dit skulle de antingen säga "less is more", eller att gå än längre. De flesta gånger känner jag att känslomässiga, eller fysiskt krävande roller, är lättare än att jobba med subtiliteter. Att agera på en nivå av tio är lättare än att agera på en trea. Det finns saker du gömmer och håller under ytan när du spelar en karaktär som är mindre extrem... det betyder inte att han inte känner lika mycket... men han uttrycker det inte på samma sätt, han begraver det. När jag spelade denna här rollen kunde jag ta det hela vägen... och inte hålla tillbaka någonting.
Inte låta något vara begravt.
Det mörker du pratar om är helt enkelt att tro på det skrivna. Denna mannen var ren ondska. Nihilistisk. Ingenting spelar någon roll. Det är han och världen och människor kommer och går. Det är roligt, för jag tror att vi alla känner på det sättet emellanåt, så det handlar bara om att hoppa in i den energin.
Vissa skådespelare säger att gå in i en karaktär som har en sån negativ energi kan vara skadligt emotionellt om en inte vet hur man skyddar en själv från det. Håller sig karaktärer någonsin sig kvar inom dig, som så?
– Ja, en roll kommer att hålla sig fast vid en när den är känslomässigt dränerande, men det där har mer att göra med vad som riskeras. Jag spelade en karaktär, Brad, i en Craig Wright-pjäs, som heter 'Orange Flower Water', där han kämpar i ögonblicket då hans fru lämnar han, för en annan man. Att gå genom den där hjärtesorgen och smärtan... kväll efter kväll på scen var på riktigt uttröttande och ibland skadligt. Varje morgon började jag min förberedelse för den rollen med att gå och lyssna på musik, vilket tillät mitt sinne att provocera fram tankar och känslor. Jag längtade efter att den föreställningen skulle gå över, så att jag kunde bli "normal" igen, och inte bli ett känslomässigt vrak.
Rollen i 'The Long Dark Trail' var annorlunda eftersom att detta risk-elementet var annorlunda och jag behövde bara leva i denna rollens skor under en kort tid. Och han brydde sig bara om sig själv, så hela det känslomässiga djupet var ett annat. Han älskade ingen annan, än sig själv, han sökte bara efter sina egna behov. Detta kunde jag dansa fram och tillbaka in och ut från, och släppa taget om mycket enklare.
Så vad hjälper dig att hålla den negativa energin från en roll helt borta?
– Vad som hjälper är att folk säger, "Bra jobbat" eller att ha en fru och två pojkar att gå hem till och få mysa med. Att veta om att människor älskar en för vad du gör och är. Ett glas öl eller vin hjälper också till...
Franska skådisar kallar detta för ett "á plusieurs couches", att fast dem vet att det kommer att visa sig svårt dras de fortfarande till att få spela råare karaktärer eftersom de har flera skikt och för de existerar längre bort ifrån deras egna vardagliga... goda, jag. Att spela någon ond kräver att de faktiskt agerar. Men vad är det som du söker efter, i de rollerna?
– Jag vill ha en roll som utmanar vem jag är i världen, och som får en att ifrågasätta sina egna, mina egna, filosofier, älskar karaktärer som är trasiga och som söker försoning... jag älskar de karaktärer som får omfamna kraften av den mänskliga andan, någon som kan uppnå det omöjliga. Som kan övervinna alla hinder som hamnar på vägen... och uppnå de mål som önskas. Jag väljer rollerna baserat på historien. Är det en givande historia, och en som behöver berättas? Historier låter oss se oss själva på ett förhöjt, dramatiskt sätt och våra liv spelas upp på duken. Det är vad jag vill ha. Jag vill väl ha den roll som får mig att svettas blod och tårar. Och där jag måste sträcka mig djupt ner i mitt eget psyke, för sanningen. En utmaning är vad jag alltid söker efter....
En utmaning både känslomässigt och fysiskt.
När du började som skådespelare i Australien, med dina första roller för nu omkring tjugo år sen... var tror du att ditt intresse för detta kom ur?
– Det är en bra fråga, jag tror att mitt intresse alltid har legat i att det handlar om att göra någonting trovärdigt... och kraften i att kunna få andra att tro på nåt. Ibland när hemmalivet var stressigt och kaotiskt kunde jag fly in i filmerna jag såg. I 'Dead Poets Society', 'The Last the Mohicans' kunde jag se mig själv på duken, levandes ett annat liv. Jag har alltid älskat äventyr och filmer erbjöd mig den verkligheten... att nu vara involverad i filmmagi är en dröm som blivit till en dröm. För varje dag på en inspelning uppfyller jag min egen barndoms-fantasi. Jag tror att det där intresset och drivkraften att fly och leva som nån annan aldrig har lämnat mig. Det handlar återigen om utmaningen...
Jag älskar att testa mig själv. Och det är vad skådespeleri gör för mig.
Det håller mig vid liv.
Det är en liten lucka mellan den här filmen, och när vi senast såg dig på film. Ligger ditt fokus annanstans, nuförtiden, som skrivande eller regi?
– Min karriär har tagit många vändningar... och jag är så tacksam för att den gjort det. Jag hade alltid ett intresse i att regissera och skriva, och i några år har det varit mitt huvudfokus, att regissera för scenen, eller att skriva och undervisa kring film. Mitt fokus förändrades mest för att jag inte längre kunde vänta på att telefonen skulle ringa om en provspelning. Och jag höll på att uppfostra mina två söner... jag valde att vara en aktiv deltagare i min karriär och jag har alltid älskat att få vara bakom kameran, eller att regissera skådespelare på scenen eller att vara ensam under de tidiga morgontimmarna och skriva ner ting. Det var att för mig att igen lära om hur man bär olika hattar, men det fokuserade fortfarande min energi på att vara en "historie-berättare". Scenen var min första kärlek men tyvärr så kommer publiken inte ut lika ofta nuförtiden för att se på teater. Min energi och mitt fokus är definitivt övergått till filmer och jag känner verkligen att film är mitt hem idag men om det finns en roll där ute på scen som kändes rätt...
Skulle jag snappa upp den på en sekund.
Kommer din inre "dramatiker" fram också när du bara skådespelar. Kan du använda ditt eget skrivande för att komma in i en karaktärers sätt å vara, eller vore det att ställa sig på den faktiska manusförfattarens tår?
– Jag hade en stor dramalärare som alltid uttryckte balans, att stänga av sitt sinne för en del av dig, är omöjligt... det vore också att förneka en sanning i en själv, så jag försöker först att omfamna en roll utifrån mina egna impulser och de kan kanske ledas utav mitt författarsinne eller mitt regissörssinne, men generellt finner jag att de alla kommer ur samma sinne. Det är ett sinne som vill vara så kreativ som möjligt för att avtäcka den karaktärens sanning. Ibland håller ett ord tag om sanningen, ibland håller något som händer i sanningen, eller, ibland, kan mitt eget minne och mina upplevelser, hjälpa till med att avslöja sanningen i en karaktär. Allt detta smälts ihop på ett sätt där om jag närmar mig det sanningsenligt vet jag inte längre var impulsen kom från. Jag kan ibland behöva påminna mig själv genom övningar, eller koncentration men jag älskar även att bli överraskad på den dan som vi spelar in eller att något går helt fel och att man bara agerar utifrån en sann organisk reaktion... men vid en första genomläsning, kan jag se att mitt skrivande sinne ibland kan krypa sig inpå för att leta efter logiska luckor eller karaktärs-språng som verkar vara ickeautentiska eller delar av handlingen som känns klyschiga, eller enligt en formel.
Men även... i slutet av dagen, så placerar jag all min tillit i att manus-författarna gjort sitt jobb och att det nu är dags för mig att göra mitt.
Vilket är att agera sanningsenligt under de givna omständigheterna.
Har du någonting mer på gång för oss att se fram emot under nästa år?
– Ja, jag har just avslutat inspelningen av 'Cheat', utav 418 Films. Och med den fantastiska Corinne Clay som ledde filmen. Nick och Kevin, samma regissörer igen... förde samman en underbar grupp skådisar. Danielle Grotsky och April Clark för att bara nämna några få, och en otrolig besättning med våran filmfotograf Connor Smyers och förste kamera-assistenten Aaron Hill, SFX-makeup artisterna Alex Hughes, Gaffer Oscar Martinez, och Grip Alex Foley och så, Shannon Ignatius som jobbade i garderoben med kostymer och produktions-designen, det var som en stor familj där vi åt och sov tillsammans i samma hus.
En på riktigt minnesvärd upplevelse.
Jag regisserar också en film ute vid toppen av den östra kusten, här i Cape Cod nu den kommande våren, med den nuvarande arbetstiteln 'Pink Moon', och hoppas på att ha något på gång i Australien nästa år.
Det är bara underbart att röra sig framåt som en skådespelare så väl som en filmskapare, och jag är väldigt tacksam för alla de människor som fortsätter ge mig chans att göra så.
Det är inte alltid lätt men det är det mest belönande för mig att göra.
INTERVJU DE DANIEL JOHN