MELINA BORGLOWE

Intervjuad i samband av låten 'Min Melodi' [TEN Music Group]

Bildrättigheter, Press.

Många av dina låtar skrev du långt före du delade de med oss, men den-na låten, som vi får höra i Melodifestivalen, skrev du lite i sista sekund?

– Ja, verkligen! Låten blev till en och en halv vecka innan sista inskic-ket till Melodifestivalen, det är en kärleksförklaring till min man och handlar om hur den kärleken liksom är grunden till all kreativitet & lust. Eftersom Melodifestivalen är ett så stort sammanhang så känd-es det så viktigt för mig att inte känna mig för blottad uppe på scen-en... med en låt som handlar om något för privat, samtidigt som det är viktigt för mig att det känns äkta. Så den här kärleksförklaringen, med lite lagom mycket vemod, kändes perfekt i det sammanhanget.

Jag älskar att låta musik ta tid på sig att bli till.

Men denna här låten blev verkligen till snabbt.

Jag fick melodin och ackordföljden från Andreas Mattsson och Tho- mas G:son och sen skrev jag ihop texten och skickade tillbaka till de två dagar senare. Vi alla älskade hur den blev...

Så det var en no brainer att skicka in den låten.

Du släppte ut din allra första låt bara tretton år gammal. Hur länge ha-de musiken redan då funnits med dig i ditt liv. Fanns den lite alltid där?

– Jag började spela gitarr när jag var tio år, och det var då min pappa som lärde mig grunderna, när jag var elva började jag skriva egna lå-tar, främst på engelska, och precis, när jag var tretton släppte jag se-dan första singeln 'Sunflower Meadow' följt av ännu fler singlar, även de på engelska. Så musiken har alltid funnits med. Och jag vet att jag redan när jag var i 6 årsåldern drömde om att bli artist fast att jag in-te vågade säga det till nån, det dröjde tills jag blev elva innan jag våg-ade sjunga på scen och så... och sen dess känns det som musiken all-tid varit "min" grej, skrivandet har alltid varit min dagbok där jag har kunnat sätta ord och melodi på mina känslor, i olika kapitel i mitt liv.

Melodifestivalen är förstås stort, kanske så stort att allt runtom de där tre snabba minuterna på scen först är nåt man som artist landar i långt efteråt. Hur tror du att det kommer att kännas när du ställer dig på sc-enen under den första deltävlingen i Malmö med så många som lyssnar?

– Verkligen! Börjar bli rädd att jag typ ska tappa bort orden eller tril-la på scenen. Det brukar bli en enorm urladdning efter att man stått på scenen, så det lär vara en blandning av eufori, men också att bara kunna pusta ut lite. Oavsett hur det går har jag lovat mig själv att ba-ra vara så jäkla stolt över allt det jag gjort och inte bara att jag har gj-ort de där tre minuterna, utan hela resan från att jag var tio och bör-jade spela gitarr till att jag är med och sjunger i live-tv... någonstans tänker jag bara "kör bara kör". Min målbild är att få sova tillsammans med min man och min dotter igen sen, lördag-natt efter efterfesten.

Jag är en väldigt needy person och kommer ha varit borta från de en hel vecka då, så därför är det min målbild... att få hålla om dem igen.

De stora sammanhangen och scenerna i all ära men vad har de mer lok-ala och mindre musikscenerna betytt för dig i din resa fram till just hit?

– Jag kommer ju väldigt mycket från indie-världen, och har spelat på många lokala scener och jag tror någonstans att det är därgenom jag hittat min grundtrygghet i musiken, framförallt har jag att tacka "Uf-fes Källare" som är en legendarisk indiescen i Växjö. Det var där som jag kom i kontakt med musik-världen, och sen spelade in min första singel som trettonåring tillsammans med David Schagerström. Som jag sen också gjorde första svenska släppet 'Livet Ut (Dopvisan) med.

Då som tjugofemåring.

Allt från samma studio.

Kanske är det särskilt fint att se dig på den här scenen nu då det fanns en tid då du var redo att lägga musiken på hyllan och inte gjorde myck-et med den. Vad fick dig att känna så. Och hur hittade du tillbaka igen?

– Tack! Ja men precis. Efter jag tog studenten flyttade jag till Stockh-olm för att satsa på musiken men när fokuset bara var att kunna leva på musiken så dog all lust för mig. Så när jag tog några års paus från musiken för att skaffa mig utbildning och anställning, men också gif-te mig och skaffade barn, så plötsligt så letade sig lusten till musiken tillbaka... just för att jag kände mig trygg igen. Det gör det möjligt för mig att vara helt fri i mitt skapande men också kunna ta saker & ting med en klackspark. Jag är inte så beroende av att det ska gå bra, med musiken, för jag är så himla nöjd med den plats jag är på och det liv-et jag byggt upp så som det är, dessutom var det för oss även en gan-ska lång och tung resa till att få barn så då när vi var uppe i det fanns absolut inga tankar på musiken, utan mitt fokus var bara på att få bli mamma och sen när jag äntligen blev mamma fanns plötsligt det där behovet i mig igen, av att få sätta ord på mina känslor & mina tankar.

Så som jag gjorde under tonåren genom musiken.

Du verkar ju vara på en väldigt fin plats kreativt just nu i alla fall. Efter EP:n förra året har du redan hunnit inleda det här året med 'En stad'. En låt om platser som med åren blev dina... och nu gör du Melodifestivalen-scenen till din med. Var Melodifestivalen någonting som du drömde om?

– Ja, hundraprocent, varje år har jag tittat på Mellon, till och med gj-ort egna "poängsystem" hemma i tv-soffan med olika kategorier och bjudit hem till hemmafest. Och då har jag alltid tänkt, "fasen, jag vill".

"Jag vill också!"

Vad för plats var du vid när du fick beskedet att du skulle tävla i Mello?

– Jag var på ett lokalt café här hemma i Växjö, tillsammans med fam-iljen. Jag hade precis hämtat upp dottern på förskolan, och mött upp med min man för att fredagsfika så plötsligt ringer det i telefonen då vi står i kö. Det är min manager, som jag har jobbat med i över tio år.

"Eeeeh, vad gör du?" säger han. "Eeeeeh, är och fikar? Hur så?". "Eeeh nä, men... du är med i Mellon, om du vill". "Eehh, jaha, nämen va kul!"

I mitt huvud har jag tidigare fantiserat om hur en sån stund skulle va ... och tänkt att jag skulle brista ut i gråt, och typ skaka av lycka. Men jag var ju på ett fik bland massa folk och med min dotter i famnen så jag fick liksom play it cool. Långsamt, under några veckor, sjönk det sedan in att det faktiskt var på riktigt. Men någonstans så är det som om jag förberett mig på det här hela livet. Så det känns som att detta typ är menat att hända... på något sätt. Oavsett är jag så otroligt glad.

Glad och så tacksam, över att det äntligen är min tur.

Vad skulle femton-åringen som gick runt och trodde att hon nog aldrig blir något tänka om hon visste att hon faktiskt skulle vara med här nu?

– Hon skulle ha gått runt och burit på en liten brinnande låga i brös-tet, och hon hade behållit det som en liten hemlighet.

Men ändå varit så otroligt mallig längst inne i sig själv.

INTERVJU DE DANIEL JOHN