MEGGAN KAISER

Intervjuad i samband av filmen 'A Missed Connection' [Reel One Entertainment]

Bildrättigheter, Press.

'A Missed Connection' är förvisso inte första gången du stiger ombord en romcom, men tematiskt är det en film jag skulle säga känns ganska nä-ra till hem för dig, då du har spenderat mycket tid resandes. Din pappa var pilot, och din mamma en flygvärdinna, vilket låter som en film i sig. Spelade den bakgrunden roll i att få dig att checka in till denna filmen?

– Kärleken till att resa spelar sannolikt en bakgrundsroll i nästan allt -ing jag gör. Det kan kanske vara en av anledningarna till att jag dras så till skådespeleri. Den här karriären kommer med naturliga pauser där jag kan fortsätta se världen och, medans jag arbetar, fortsätta att underhållas utav nya platser, människor, och idéer. Jag relaterar nog till Vickie för det är alldeles för lätt för mig att kliva in i den där hyper planerare-rollen men, också som henne, älskar en del av mig verkli-gen att koppla av, men vet bara inte alltid hur! Det är någonting som jag jobbar på. Min partner hjälper till att ta fram denna sidan av mig.

Precis som jag misstänker att Miles skulle göra för Vickie.

Tillbringade du väldigt mycket tid på flygplan medan att du växte upp?

– Jag hade verkligen tur att min pappa tog vägen från flygvapnet till att flyga kommersiella pilotrutter. Det innebar att ett flyg till Frank-rike eller Mexiko var billigare för min familj än en bilresa till Florida eller Georgia. Jag vann den gyllene biljetten och blev definitivt rese-beroende i processen. Så långt som arbetet gått, har jag haft de jobb som tagit mig till New Orleans, Savannah, Kansas City, Miami... där vi filmade 'A Missed Connection'... och runtomkring i sydvästra USA som en resande "Vanna" för 'Wheel of Fortunes'-resande show... jag skojar inte! Jag gjorde också en T Mobile-reklam på ett fejkflygplan.

Det är definitivt en dröm för mig att filma nånting utomlands, dock.

I år har det gått ett decennium sedan du första gången sågs i 'Tosh. 0' på Comedy Central, och lite senare swing-dansandes i 'Hail, Cesar', av bröderna Coen. Till synes redan ifrån början drogs du till, och blomst-rade i, komedier. Var det bland de första film-rollerna som du gjorde?

– Wow, jag älskar din research, tack så mycket! Jag tog en rondellv- äg och började skådespela i min sena tjugoårs ålder. Att ha massor av icke-skådespelarrelaterad livserfarenhet hjälpte mitt skådespel-eri utan mycket formell utbildning för, ja, skådespeleri är tänkt att representera det verkliga livet, eller hur? Det sagt, i skolan så hade jag alltid varit aktiv i körer och musikaler, drogs alltid till att under -hålla eller göra fåniga videor med mina kompisar... påhittade talk -shows, återskapande av kända scener eller att göra löjliga danser.

Under de åren uppmuntrades generellt inte kvinnor att vara regis-sörer, men jag undrar vad som kunde ha hänt om den möjligheten hade uppmuntrats, eller till och med ens nämnts. Jag överväger än idag fortfarande att ta den vägen, men jag dras nog mer till att skr-iva manus men för att svara på din fråga så hade jag en tidig karriär inom speciallivsmedelsbranschen och hade precis avslutat en sex-tonmånaders lång resa runt Europa och arbetat på människors gå-rdar för att lära mig om gammaldags mat ifrån den gamla världen.

När jag kom tillbaka drogs jag inte riktigt till de jobbmöjligheterna jag såg. Nån jag kände skulle flytta till L.A. för att satsa på skådesp-eleri och komedi och jag tänkte, "Det vill jag också göra". Några må-nader senare körde vi genom landet. Jag började ta improvisations-kurser direkt, mest tror jag som en väg till att bättre förstå mig själv och bli mer känslomässligt sårbar. Men det var jättebra. Jag skicka- de ut self-tapes varje dag och gick på varje audition som jag kunde.

Efter ungefär fem månader landade jag min första biroll i en indie-film, 'Mermaid Down', och min första nationella reklam, strax efter.

Därifrån gjorde jag en reel, fick en agent, och fortsatte att slita hårt.

Det är alltid mycket jobb!

Men man kan aldrig riktigt veta hur det kommer att gå, teamet som gjorde min första filmroll, Lifetime's 'Rebuilding a Dream Christm-as', visste inte om något av de grejerna, dom såg bara mitt headshot på min agents hemsida och bjöd in mig till rollen baserat på mater-ialet där, en till guldbiljett!

Jag har också tagit några pauser. Jag skrev en bok som heter 'Every-where for Nothing: Free Travel for the Modern Nomad' om, ni giss- ar det, hur man reser gratis. Och jag arbetar för närvarande på nå-gra bok- och film-projekt.

Fem år innan hon stiger ombord planet till sitt eget bröllop, så träffar Vickie en charmig fotograf, gnistorna slår, men de stöter aldrig på va-randra igen. Inte förrän nu, då hon märker att han faktiskt sitter på sa-mma plan. Hur såg du på Vickie och den "sittplatsen" hon finner sig i?

– Vickies... oftast undantaglösa... perfektionism, var bara så lätt för mig att kliva in i. Jag behövde egentligen inte se henne som en kar-aktär, för så mycket av henne var redan jag. Planerandet, försöken att vara "logisk" och undvika känslor, att inte ändra mig även då sa-ker uppenbarligen inte går som planerat. Det som jag ägnade tiden åt att försöka bearbeta, var hur det skulle vara att bli uppfostrad av en ensamstående mormor efter att ha förlorat sina föräldrar. Detta tog verkligen en del introspektion. Det, och att utforska de känslor- na som kan uppstå efter att ha ställt in ett destinationsbröllop und- er evenemangs-dagen! Som en "återhämtande perfektionist" skulle den potentiella skulden och skammen runt något sånt vara brutal.

Vickie och Miles åt sidan, vilka är dina favorit filmpar genom tiderna?

– Åh wow, 'The Notebook', varje gång. Jag var även ganska besatt av nu nyligen aktuella tv-serien 'One Day' med Leo Woodall och Amb-ika Mod i huvudrollerna, perfekt skådespelat. Randall Park och Sas-ha Tran i 'Always Be My Maybe' är även en jag kommer att tänka på.

Vilket kreativt liv som helst kan komma med sin beskräda del av turb-ulens, men du verkar ha ett bra sinne för humor, efter att ha delat någ-ra, låt säga, mindre framgångsrika self-tapes med oss på sociala medi-er. Kunde du alltid närma dig skådespelarlivet så eller tog det lite tid?

– "Ovördnadslös" är ett av mina favoritord. Vi kommer inte levande ur det här livet, så att inte ta saker på för stort allvar är något jag sik-tar på. Min fantastiska första improvisations-lärare, Emily Candini, lät vår klass posta otroligt fögra smickrande selfies på nätet som en övning. Det kändes som en stor grej på den tiden men det var det så klart inte. Folk lägger så inte tid på att tänka på mig, så när, och om, de gör det hoppas jag att det är något som får dem att le... speciellt i den här världen där vi ofta uppmuntras att bara visa den bästa sidan av saker och ting, den snyggaste, den lyckligaste, eller vad det nu är.

Livet är dumt och det är svårt att begripa, det är den frekvensen jag vill vibrera på, och att posta pinsamma tagningar håller mig ödmjuk.

Tror du att det finns något sånt som "en missad anslutning" när det ko-mmer till att provspela för roller eller kommer det alltid flera chanser?

– Hmm... en verklig "missed connection"... jag älskar den här frågan. Jag tror helt säkert att det är möjligt att "kännas" som att jag har haft en missad anslutning och att känna ånger och sorg över det men jag tror, eller försöker tro, att allt som händer också händer för oss, in- te emot oss. Om jag har en missad anslutning, är det för att jag beh- övde lära mig något av den där ångern eller sorgen så jag inte miss-ar nästa anslutning som är den jag verkligen är tänkt att hinna med.

Lite liknande det som hände med Vickie i filmen, hon var så fokuse-rad på sitt liv, sin "plan", att hon knappt märkte sin missade anslutn-ing, lärde sig inte riktigt läxan den försökte lära ut, så vägen mot att hitta kontakt igen var minst sagt en ojämn en, kan minst sagt sägas.

Vi lär oss eller så gör vi inte det.

Men jag tror att allt är menat så!

INTERVJU DE DANIEL JOHN