Intervjuad i samband av låten 'Regn' [Jubel]
Bildrättigheter, Press.
I år är det närmre, om inte exakt, tio år sen som du började skriva dina egna låtar. Då med teaterbakgrund, lämnade du dramascenen för musi-ken. Vad var det du sökte, och fann, i låtskrivandet som du hade saknat på scen som skådespelerska. Är det att du inte ville spela någon annan?
– Jag har alltid känt mig som allra mest tillfreds när jag får stå på sc-en ända sen jag var liten. Jag har till exempel ingen aning om vad sc-enskräck är, för jag har aldrig haft den. För mig så var det nog en bl-andning av att jag fick fragment av att få vara mig själv på scenen då jag jojkade och framförde vissa musiknummer i föreställningar, som lockade. Samt att jag alltid har saknat en viss typ av musikgenre som helt enkelt inte fanns. Det finns nått underbart med att inte vara helt fullvuxen än för en grubblar inte så mycket... i mina ögon så var det-ta helt självklart att jag, "Fick väl lära mig göra musik så jag kan göra den själv"... och så blev det. Makten i att bli så pass duktig att jag sen kunde producera mina egna tankar till toner är enorm och sedan att jag är produkten? Jag får liksom göra föreställningen. Det är otroligt.
Sen är ju musik befriande, och den är ytterst beroendeframkallande.
Ingen kan leva utan den.
Den är vårt första språk.
Dina låtar känns just alltid personliga... det känns inte som att det finns en linje mellan artisten och människan Maxida, oavsett om du tar ur nåt ljust eller mörkt, så är det riktiga känslor. Som du öppnar upp dig själv och låter tysta tankar höras både för dig själv och för andra, vad betyd-er det för dig att kunna kroka arm med musiken i ditt liv, oavsett tider?
– Det är sant. Det finns ingen linje däremellan. Allt är jag, utan filter. Jag har absolut inte en scenpersona som jag kliver in och ur i... vilket är både underbart och ibland dräpande. Jag kan vara helt mentalt sl-ut ibland efter gig... eftersom att det är för mig som att vända ut och in på skinnet och blotta hela hjärtat men jag anser inte heller det va-ra något farligt. Jag är väldigt personlig men också väldigt privat och med det menar jag att jag har inga problem att öppet ta ställning ell-er berätta om erfarenheter. Men, jag är en ensamvarg som lever mer i symbios med naturen än mediasamhället. Det är ett aktivt val vilket också gör att jag håller mycket för mig själv. Jag har inga behov av att alltid prata av mig till folk. Så det enda sättet jag ibland gör det är då jag skriver musik eller när jag står på scenen. Sedan när jag kliver av från scenen kan jag lika lätt stänga den dörren då jag blir privat igen.
Vad talar den här låten, 'Regn', om. Vad är det som denna låten kom ur?
– Jag bor precis där mina förfäder alltid har vandrat. Och i markerna finns spår av oss, även om vi inte ser dom. Utanför huset sträcker sig gamla renbetesleder, och renarna vandrar där än idag. Min dotter är fostrad på ett sätt som vi levt i hundra-tals år men jag är också med-borgare i ett land som vill utrota oss. Jag är nog född i fel tid... för jag vantrivs verkligen här på 2020-talet, och det är kanske mitt livs stora sorg att sakta se marken förgöras. Och att ständigt kämpa i motvind.
Bara för att få finnas här? Vi är trötta nu. Mitt hopp ligger i den värl-den inte alla kan se. Men knappast i den världen som vi ser, just nu...
Även om vi går tillbaka till några av dina första låtar fanns det låttexter som kan tolkas som att inte passa in eller som att du just lever i ett an-nat 'Matrix' än många andra. Har den känslan egentligen nånsin släppt?
– Nej, den känslan har inte släppt... och kommer förmodligen aldrig göra det. Världen har gått i helt fel riktning och vi spår en ny framtid mycket olik den värld vi lever i idag, men jag förstod ganska tidigt att om jag inte lär mig hur jag fungerar, och accepterar att motgångarna kommer att leva vid min sida, så kommer jag bli galen. Så mycket har hänt sen 'Matrix'. Jag är väldigt stark och stabil, nu. Jag har byggt upp mitt liv för att kunna se så klart som möjligt och med åren har jag så även verkligen vilat i vår gamla så kallade tro... min övertygelse över att vi har fler världar än den här och hur många sinnen vi sakta men säkert stänger ner... men som går att öppna igen, ger mig en distans och perspektiv på den absoluta galenskap som människan besitter...
Det finns mer godhet än ondhet... och ju värre den här världen blir...
Desto snällare måste vi bli.
I den takten du låter dina låtar regna över oss har vi kunnat dansa oss dyngblöta. Men jag förmodar att din kreativitet är nått du måste värna om, och att det finns en balans till den. Hur går du vidare då det känns tomt eller som att du har nått fram till en gräns. Hur lyfter du då igen?
– Ja, jag har absolut en gräns... och det är kortare till den idag än för-ut. Men det betyder även att jag tycker att jag är jävligt mycket bättre idag också... att jobba med sparlåga är sällan effektivt, utan det bruk-ar ändå synas i slut resultatet. Det är lite detta här jag menar med att jag har byggt upp mitt liv för att kunna se så klart som möjligt och va lycklig. Så länge bodde jag på ställen som jag hellre ville fara ifrån än till, så kan man inte leva. Ens hem måste vara din frizon, annars kom -mer du att tippa. Ingen ska fly ifrån sitt eget sällskap. Jag måste leva i en tillvaro som gör mig till den bästa versionen av just mig. Det gäl-ler då allt ifrån vilka som jag umgås med, miljön och aktiviteter... jag vet om min gräns idag, hur många dar jag kan vara i en stad och job-ba till exempel. Får jag inte paus från den världen blir jag ledsen och trött. Att bara få fara hem till mitt barn och mitt hus är livet för mig...
Att ena sidan av mitt liv innebär väldigt hög tempo, tight schema, ex-tremt mycket resor och att ständigt prestera på topp, och stå i ramp ljuset gör även att de allra minsta sakerna blir guld värda. Som att få komma hem & skotta snö, stycka kött, och skjutsa till träningar. Det allra första som jag gör, varje gång som jag kommer hem igen, är att släppa alla väskor jag bär och ta på springskorna och dra ut i skogen.
Sedan är jag där i timmar.
Det har hänt en del de här tio åren, när du började lägga upp dina låtar på YouTube och Soundcloud, då utan några större tankar om vart detta skulle kunna ta dig. Vad har känts störst. Vad är du allra stoltast över?
– Ja, det är rätt otroligt när man tänker på det. Jag har funderat över det där, men det går liksom inte att pin-pointa en sak som är störst. Jag kan snarare säga så här... jag är nog i en ålder nu där jag har bör-jat kunna se vart alla vägval faktiskt har lett mig... några år så undrar ju man vad fan man håller på med. Och håller tummarna för att man gjorde rätt. Nu när jag är trettiofem kan jag säga att jag har fått kvitto på att jag gjorde helt rätt, att jag faktiskt hoppade in i de där rätt os-äkra "sliding door" ögonblicken gjorde att jag faktiskt har ett liv idag som jag nog hade drömt om till dagen jag dog, om jag inte levt det...
och det handlar inte om pengar eller om status. Detta handlar mera om balansen emellan att vila i det jag har och att känna mig tillfreds.
Så jag kan jaga nya saker med rätt blick.
Inte att mycket vill ha mer, utan att fortfarande se att jag kan utveck-las. Men okej, något mer direkt... när jag fick göra en show med min absolut största idol Buffy Saint Marie, på Riddu Riddu. Det är en sån sak som bara inte händer, och förmodligen inte kommer hända igen.
Också ett jävla kvitto på vilken musikalisk position som jag hamnat i.
Vad händer kreativt för dig just nu. Skapar du något, i takt med regnet?
– Ooooj ojoj min vän... allting händer. Jag är i full gång med mitt alb-um som absolut vänder ut och in på mig själv, haha. Detta är faktiskt en konstnärlig process som jag inte riktigt upplevt tidigare... en som är både lättsam och tung, men som kommer att leda till nått otroligt.
Första singeln till albumet släpps nu den 2:e November.
Och jag är så stolt över det!
INTERVJU DE DANIEL JOHN