Intervjuad i samband av filmen 'Slotherhouse' [Gravitas Ventures]
Bildrättigheter, Press.
Ha inte för bråttom. Dö väldigt... väldigt, sakta. Hur kom det sig för dig att regissera en slasher film med en sengångare som går loss i några tj-ejers student hem. Är du lika förvånad som vi över att filmen existerar?
– Jag fick ett telefonsamtal från min producent Ryan Gibson som ha-de producerat min första film 'Woe' i Juni 2021. 'Woe' skulle då precis släppas. Så jag stressade fortfarande över det, men då så frågade Ry-an mig om jag skulle vilja läsa ett manus om en mördande sengånga-re, som hette 'Slotherhouse'. Det var inte en film jag någonsin trodde att jag skulle göra... men både titeln och konceptet var väldigt tilltal-ande för mig, och jag tror att eftersom 'Slotherhouse' var själva anti-tesen till min första film... den var motsatsen, så ville jag ta chansen.
Jag pitchade för manusförfattarna Cady och Brad samt producenter-na Mark David och Ryan Gibson över ett Zoom samtal. Kände mig liv -rädd... jag hade inte pitchat för att regissera nåt förut och jag visste då jag gick in, att jag var den minst erfarna regissören som de prata-de med. Jag försökte mest se på pitchen som träning, då jag inte alls var särskilt säker på att jag skulle få jobbet. Men några dagar senare, fick jag ett telefonsamtal från Cady och Brad som frågade om jag vil-le joina teamet. Det var en så enormt stor överraskning, men jag var samtidigt super-exalterad över att få chansen att göra denna filmen.
Om jag är förvånad över att den här filmen existerar?
Jag måste snarare säga att jag är förvånad över att den här filmen in-te redan existerade. Det finns en hel uppsjö av filmer där djur attac-kerar och det verkar som om de har fått med i princip alla djursort-er som finns. Med sengångares popularitet i dagens kultur, är det li-te vilt att den här filmen inte redan varit på gång någon annanstans.
Var den lättsamma tonen i filmen alltid vad den är nu. För som du säger är 'Slotherhouse' raka motsatsen till 'Woe', som vart väldigt ångestladd-ad. Denna filmen är mest kul. Var den någonsin tänkt att vara mörkare?
– För mig fanns tonen redan där i manuset. Det var satir och det lek-te runt med vanliga troper i andra skräckfilmer, i allt ifrån 'Hallowe-en' till 'Chucky' och 'The Shining', men konceptet, som jag såg på det, verkade ännu mer besynnerligt och förunderligt än de filmerna... el- ler ja, kanske inte 'Chucky'. Jag tänkte att det bästa sättet att göra den här filmen var att ta det här ju löjliga konceptet... en sengångare som attackerar ett studenthem och låta det spela ut så seriöst, och så upp -riktigt som det går. Filmens värld är super-dum, men karaktärerna i den spelas så sanningsenligt som möjligt... och den sammankomst-en hoppas jag skapar komedi för filmen. En stor anledning till att jag ville göra 'Slotherhouse' var som sagt att den var så annorlunda ifrån min första film. Min första film var väldigt personlig, i princip så var den filmen ett sätt för mig att klura ut min plats i världen, under den tiden. Med denna filmen var det tvärtemot, det främsta målet var att göra en film som var helt och hållet underhållande... på riktigt visste jag inte om jag kunde göra det... så jag ville utmana mig själv och gö-ra något som framförallt hade publiken i åtanke, hela vägen igenom.
Fick du, med två äldre bröder, se många skräck filmer som du måhända inte borde ha sett, i en tidig ålder. Vilka slags filmer växte du upp med?
– Åh ja. Att ha äldre bröder... och jag har en yngre bror med, som jag inte var så snäll emot då vi växte upp, men jag hoppas att jag åtmins-tone introducerade honom till några konstiga saker jag med... det är det bästa. När jag kom till tror jag att mina föräldrar hade koll på vad föräldraskap innebar så jag kunde komma undan med en massa sak-er. Den första skräckfilmen jag minns att jag såg, eftersom min älds-ta bror Chris måste ha ägt den på VHS, var 'Scream'. Och den skräm-de ihjäl mig. Det var inte ett "monster" i mina mardrömmar, eller en odödlig maskerad fara som inte gick att döda... utan det var två and-ra barn som du gick i skolan med. Det skakade klart om mig mycket.
Den andra som sticker ut för mig är 'Se7en'...
Jag har ett levande minne av att se den nere i källaren och det var då den mörkaste, dystraste filmen jag någonsin hade sett. Min mamma är också ett skräck-fan, mest thrillers, så jag minns att jag såg VHS-omslaget till 'När Lammen Tystnar' tidigt... den låg bara någonstans.
Enbart det omslaget i sig, med nattfjärilen och det där vita skuggan-siktet var tillräckligt för att göra mig skrajsen.
'Slotherhouse' kastar oss tillbaka i tiden på mer än ett sätt. Alpha, sen-gångaren, är exempelvis en gammaldags film animatronik-docka, likt i en gammal Joe Dante-film. Var det nåt du ville förverkliga ifrån början?
– Från den stunden jag kom ombord det här projektet, var Cady och Brad orubbliga kring att Alpha skulle vara en praktisk docka, det var så, så, intresseväckande för mig. Jag hade ingen erfarenhet av att ar-beta med praktiska dockor, och jag ville utmana mig själv till att lära mig att göra en film med en docka som den centrala karaktären. Jag är ett enormt stort Joe Dante-fan. Och jag älskar hans praktiska eff-ekter, så jag tittade på bakom kulisserna-material från när han gjor-de 'Gremlins'. Bara för att försöka förstå det praktiska i att göra film-er av den här naturen. Det var helt klart utmanande, de sekvenserna tar mycket längre att filma och de kräver en hel del koordination och koreografi mellan dockan, dockspelarna, skådespelarna, och kamer-an. Vi hade tre-fyra dockspelare som omgav Alpha åt gången och an-vände stavar för att kontrollera hennes armar, kropp och ben. Sedan hade vi så även två dockspelare som använde radiostyrda kontroller, för att kunna röra runt Alpahs huvud och mun. Vi visste också att det inte bara handlade om att få Alpha att röra sig utan att försöka förm-edla tankar och känslor genom hennes rörelser. Det var krångligare.
Då vi kan bara skapa så mycket uttryck från en docka.
Gregg Ballora, en otrolig dockspelare och fantastisk kille bara i stort var en oumbärlig del i att finna de rätta rörelserna och manér för att verkligen få liv i Alpha. Tony Carrillo och Jackson Pike från Creature Effects byggde Alpha, och även de är båda två underbara dockspela-re i sin egen rätt, så att ha dem med oss varje dag var instrumentellt.
Eftersom de kände Alpha in och ut mer än nån annan.
Under efterproduktionen arbetade vi med Sean Leigh Hart och Don McCoy från SiloFX och gjorde små ansiktsförändringar i vissa ensta-ka ögonblick för att förbättra Alphas ansiktsuttryck, för att hjälpa till att berätta historien. Detta var svårt, då det tog mycket tid att uppnå rätt mängd förstärkning för att visa publiken hur Alpha känner sig... utan att det då såg för datoranimerat ut och ta bort dockans realism.
Sean och Don fann en underbar balans där, och några av de ansikts-förändringarna som de gjorde är nu några av mina favoriter i filmen.
Filmskapande i sig kan vara en sengångar-process. Kanske särskilt när en växer upp i Massauchucets. Hur fick du din början som filmskapare?
– Jag hade en väldigt idyllisk barndom i Massachusetts, grannskapet jag bodde i var fullt av barn och vi spelade sporter och umgicks hela tiden... speciellt sommaren var det bästa. Halloween var också en st-or sak med fantastiska spökhus och bus eller godis-turer, och det är verkligen det som först drog mig till skräck. Vid något tillfälle när de flesta av familjerna i grannskapet ägde en handhållen video-kamera, började vi göra små filmer i närområdet. Lustigt nog hade många av de skräckinslag och innefattade våld, förmodligen tror jag för att jag var väldigt intresserad av fotboll och WWF wrestling då på den tiden.
I tid till att jag hade börjat på high school hade jag börjat göra musik ... och jag började leka runt med videoredigering. Bara för att jag äls-kade att sätta ihop bilder och musik... så, jag började filma mina vän-ner och mig själv när vi hängde, gjorde dumma saker tillsammans & sedan klippte jag ihop som små montage med musik som jag gillade.
Det var inte särskilt genomtänkta redigeringar. Men de fångade någ-ot som kändes speciellt på den tiden som en liten tidskapsel, liksom.
Jag gick i skolan vid Boston University där jag inte hade en aning om vad jag skulle studera. Jag tog en kurs i filmvetenskap under mitt an-dra år, och gick sen över till filmprogrammet mitt junior år. Jag älsk-ade de kurserna, men jag visste fortfarande inte riktigt hur en karri-är inom film kunde se ut. Min äldsta bror, som då bodde i New York, hade nära vänner som arbetade inom olika mediaområden och gen-om de kontakterna blev jag sedan introducerad till några av männis-korna på MTV News. Jag hade ingen aning om vad jag gjorde där och jag var förmodligen en hemsk praktikant men jag lärde mig hur sak-er blev skapade... från skrivande till produktion till efterproduktion.
Det var super-informativt.
Och gav mig självförtroende att börja försöka göra små egna projekt.
Att göra film på egen hand.
Det var länge sen vi fick en ny karaktär i skräck som verkligen kom att bli ikonisk. Hon må vara oväntad men jag kan se sengångaren Alpha bli rätt långvarig, och jag hoppas på att hon blir det. Vart skulle du vilja se den här mördande sengångaren gå för en eventuell framtida uppföljare?
– Ha! Vi hoppades definitivt att människor skulle falla för Alpha. Hur ond hon än kan vara... försöker hon egentligen bara försvara sig själv och ta sig hem igen... så man kan inte klandra henne! Jag skulle älska att se Alphas berättelse få fortsätta. Oavsett om vi får se henne i hen-nes naturliga livsmiljö, eller om hon följer Emily till New York för sitt första riktiga jobb. Eller om Alpha kanske bestämmer sig för att jaga världens alla tjuvjägare. Vart hon än går... kommer jag heja på henne.
INTERVJU DE DANIEL JOHN