Intervjuad i samband av filmen 'Hoax: The Kidnapping of Sherri Papini' [Lifetime]
Bildrättigheter, Callum Gunn.
Psykologin i den här karaktären är intressant. Oftast då en porträtterar en person som denna finns det regler för vem man är tänkt att vara, och en kan inte spela sympatisk och osympatisk, på samma gång. Men Keith existerar i mitten. För samtidigt som han klarar sitt lögndetektor-test i filmen perfekt, ber han också ständigt Sherri att "tona ner" sig själv för att han ska kunna fortsätta leva i sin egen lögn. Den av att komma hem till en lycklig tjej. Hur såg du till att spela i grå-zonen för vem Keith är?
– Tycker att du rätt så mycket slår huvudet på spiken med grå-zonen för det var så jag såg Keith. Och att förbereda sig för en karaktär som det är lättare eftersom det stämmer mycket mer överens med hur de flesta människor är. Människor är väldigt sällan "goda eller onda". De allra flesta människor består av en massa saker så det handlade bara om att hitta den rätta platsen för Keith. Fastän att han inte gjorde nåt implicit hade hans beteende mot hon och i äktenskapet en viss mera indirekt påverkan på Sherri och hennes mentala tillstånd. Medan jag inte tycker att han förtjänade det som hände honom och hans familj, skulle det vara naivt att antyda att all av skulden låg på Sherris fötter.
Någonting ledde henne till det.
Filmen berättar historien om en kvinna som försvann medan hon var ute och joggade, för att sedan komma tillbaka och hävda att hon hade blivit kidnappad, bara för det att år senare avslöjas att hon ljugit om allt. Det är lätt att se varför det 'Hoax' baserades på var den nyhetssensation det var. Men då Jaime King pratat om sin roll har hon sagt att hon ville vara en röst för personen, inte den populariserade åsikten. Vad är din syn på det, är det annorlunda att gestalta nån som är baserad på verkligheten?
– Jag förstår vad Jaime ville göra eftersom det ju finns så mycket mer nyanser i den situationen än bara "Sherri blev galen". Själv studerade jag inte Keith så mycket alls före filmen då jag bara hade ett par dars förberedelser, men jag ville verkligen också inte hamna i en situation där jag "imiterar" en riktig person. Jag ville skapa en karaktär som är baserad på det som står i manuset eftersom det att jag inte hade haft någon chans att prata med Keith eller att omfattande läsa på om han.
Det är naturligtvis inte alltid man har en "Lifetime" mellan att skriva på för en roll och att vara på inspelningen. Men hade du i alla fall en stund att förbereda dig på äktenskapet med Jaime King före att hon försvann?
– Jag hade faktiskt ingen som helst tid med Jaime före. Jag spelade in en annan film ända fram tills den dagen vi började filma den här. Jag gick från en uppsättning till den andra och de första par scenerna vi spelade in var några av våra sista scener i filmen. Det var en intensiv introduktion, men Jaime var väldigt härlig, och vi fick bra kontakt på inspelningen. Hon är en så trevlig person och underbar scenpartner.
Bättre än en Oscarsnominering, det är ett riktigt lögn-detektortest som du tar i filmen, var du så bra på att skådespela för just de resultaten att visa upp sig som vi ser eller var det kanske nån filmmagi inblandad där?
– Ha, ja, det är en riktig lögndetektor. Det fanns ett par tricks för att få nålarna att röra sig, att ta ett djupt andetag genom bröstet, och att röra på fingrarna som var kopplade till testet. Senare när vi hade en närbild på maskinen, ställde regissören frågor som hon visste skulle vara lögner för att få nålarna att röra på sig, då bara för att skapa lite spänning i scenen. Det var roligt, ett par av frågorna som hon ställde var, "Matt, ser du fram emot att den här filmen är över" eller "Tycker du att jag är en bra regissör"... tack och lov klarade jag av den frågan.
Du tog examen som en manusförfattare, hur kom du in på skådespeleri?
– Jag kom faktiskt in på skådespeleriet genom manusförfattandet, då jag tog examen och efter det började att skådespela i egna kortfilmer och i sketcher jag gjorde med mina vänner. Sedan såg en vän till mig, som är en skådespelare, en massa av det och sade åt mig att åka iväg till Vancouver och skaffa mig en agent... så det gjorde jag, och resten är historia. Om jag ibland önskar att jag bara börjat sälja fastigheter?
Ja... nu när du får mig att tänka på det gör jag det, Daniel...
Skojar bara. Lite granna i alla fall.
Skådespeleri är tveklöst en annan best att ta itu med, än att skriva. Att spela en roll är trots allt en lyx en först får när historien redan finns på pappret. Skriver du lika mycket fortfarande som du också skådespelar?
– Jag skriver fortfarande, men inte så mycket som jag borde. Jag har en långfilm under utveckling här och nu, som producenten vill spela in i sommar så det skulle vara kul. Jag skådespelar mer än jag skriver just nu för tillfället då skrivandet innebär att försöka övertyga någon annan att spendera mycket av sina pengar. Med skådespeleri har det redan inträffat så då är det bara för mig att dyka upp och ha det kul...
Såvida en inte spelar in 'Hoax' då.
Där min karaktär nästan aldrig inte var i svårigheter, gråtandes eller förvirrad... då är det mindre roligt.
Haha. Men fortfarande belönande.
Har den här rollen gett dig mersmak för att stanna kvar i gråzonen lite?
– Gråzonerna är alltid kul, det är vanligtvis de desto mer intressanta karaktärerna. Men denna rollen var verkligen väldigt, känslomässigt, dränerande. Den kom till mig vid en perfekt tidpunkt i mitt liv för att den känslan skulle vara tillgänglig. Men härnäst skulle det vara roligt att göra komedi, någonting lättare.
Har precis avslutat en liten roll i en kompisgäng-film som var kul att göra... men jag är redo för vad som än kommer att hända efter detta.
INTERVJU DE DANIEL JOHN