Intervjuad i samband av filmen 'The Dunes' [New Leaf Pictures]
Bildrättigheter, Press.
Du hade skrivit och regisserat en del förut. Men är det rättvist att säga att inte nåt var i skala med denna filmen. Var det en annan slags storm?
– Ja, det är rättvist att säga att det här var en mycket större sak att ta på sig, för jag hade inte skrivit och regisserat någonting över cirka 10 sidor tidigare. Uppenbarligen så är det mycket mer tidsengagemang, men jag hade även andra saker att tänka på med den här då jag hade annorlunda mål för filmen. Med kortfilmer kan slutmålet oftast vara att kanske genomgå festivalkretsar med filmen, och förhoppningsvis plocka upp några priser. Men med 'The Dunes' var det alltid mitt mål att få ett distributionsavtal och jag är glad att kunna säga att jag har fått det. Vi sålde till streamingtjänsten Stan och Channel 9 Network i Australien, och den är ute till internationella köpare för närvarande.
Filmen tillåter sin historia och sina karaktärer att ta sig tiden. Men allt-eftersom att pusselbitarna faller på plats är det en bättre film tack vare det. Jag gillar att allt inte läggs fram. Men jag kan också se hur det kan öppna dörren för en del missuppfattning. Känner du att filmen förstods?
– Jag skulle säga femti-femti. En hel del människor tolkade historien korrekt, men det finns vissa i publiken som inte riktigt förstod sig på den. Jag är övertygad att om du följer med i handlingen så finnes alla svar för att förstå den där. Jag tror att publiken i dag är mycket mera lättdistraherade med allt innehåll i kortform som kommer ut nu och jag tror att det har blivit svårare och svårare för människor att sitta i en biograf så länge som en lång-film är utan att känna behovet av att sträcka sig efter sin mobiltelefon och bläddra på sina sociala medier eller kolla meddelanden. Med det sagt så tror jag att det placerar ett större ansvar på filmskapare att göra sitt innehåll så engagerade som möjligt. 'The Dunes' bränner på långsamt i den första en och en halv akten av filmen och jag visste att det skulle vara riskabelt. Jag är inte här för att behaga alla, bara vara ärlig med det jag försökt att berätta.
Du har en rejäl ensemble och jag blev särskilt fascinerad av dynamiken emellan dig och Tom Phillipps, som spelade William i filmen. Jag känner att han var perfekt för denna rollen. Och ni spelar av varandra på ett så naturligt sätt. Hade du kanske skrivit denna rollen specifikt för honom?
– Jag skrev inte inledningsvis historien för Tim, men allteftersom att historien började avslöja sig själv på pappret började jag inse att han var det perfekta valet för att spela karaktären Knighty, William Night. Tim och jag har varit vänner en lång tid, och vi har samarbetat på ett nummerlöst antal projekt tillsammans tidigare... jag tycker att han är en utmärkt skådespelare. Jag hade inte sett honom spela en så "mörk karaktär" som denna innan, men jag visste att han skulle klara rollen.
Och det gjorde han!
Som om det inte vore nog att skriva, producera och regissera en film så tar du även på dig huvudrollen... såg du alltid dig i rollen som Nicholas?
– Jag hade alltid för avsikt att spela Nicholas karaktären. Det sagt, så är jag alltid på min vakt då skådespelare som regisserar rollsätter sig själva som huvudkaraktärer. Samtidigt så tacklar några av mina egna favorit-skådespelare många olika roller i deras produktion. Sylvester Stallone och Clint Eastwood... för att nämna ett par. Med 'The Dunes' var det mer ett fall av budget-begränsningar. Desto fler roller jag tog på mig desto mindre skulle budget bli. Det blev en övning i ekonomi.
Den utspelar sig i en fiktiv stad. Men vart filmade ni det här egentligen?
– Öppningssekvensen i filmen spelades in i Los Angeles men huvud-delen spelades in i Australien... vid Victoria's Mornington Peninsula, 'The Dunes' är faktiskt namnet på en golfbana i det området där min pappa och jag spelade.
Det förflutna kommer tillbaka för att hemsöka Nicholas... men i dag är det du, Martin, vars förflutna, ännu en gång, tas upp igen. Förlåt för det. Men din första roll var som "bebis på sjukhus"... hur tidig debut var det?
– Hah, jag var ungefär tre veckor gammal, det var i den australienska klassikern 'Patrick'. En familjevän var linje-producent för den filmen, och jag tror att jag var på sjukhuset de filmade i för en hälso-kontroll och att de liksom kastade in mig framför kameralinsen då vi var där.
Du skulle, nästan två decennier eller så senare dyka upp igen i tv-serien 'Ocean Girl'. En roll jag antar att du skulle komma ihåg mer om. Hur ser du tillbaka på de dagarna. Visste du alltid att du ville bli skådespelare?
– Nåväl, emellan de två jobben... och hela vägen genom grund- så väl som gymnasieskolan var jag en kommersiell skådespelare. Jag gjorde ungefär trettio tv-reklamer och gick fem år på dramaskola innan jag fick det jobbet i 'Ocean Girl'. Sedan gick jag på konstskola i ett år, där jag målade och ritade... men jag kände mig mer dragen till att skåde-spela. Ja, det är nog egentligen allt det som jag nånsin har velat göra.
Jag är medveten om att du förlorade din pappa, Robin Copping, tidigare i år. Född 1934 jobbade han länge i filmbranschen. Vad betydde han för dig och hur var det att få chansen att jobba med honom i din egen film?
– Ja... pappa gick bort nyligen. Jag känner mig otroligt välsignad över att jag hade möjligheten att få växa upp kring hans passionerade och färgstarka grupp av vänner. Pappa gnuggade axlar med många av de största största inom branschen i Australien... och efter hans död har konsensusen varit att han var en så fin man, och det var han, älskade honom innerligt, han var min bästa vän och lärde mig allt jag önskat.
Jag hörde att du skriver ett nytt manus?
– Jag jobbar på några stycken faktiskt...
INTERVJU DE DANIEL JOHN