MARIA CORINA RAMIREZ

Intervjuad i samband av filmen 'Bridges' [Freestyle Digital Media]


Bildrättigheter, Press.


Om en drömmare, av en drömmare, för drömmarna. 'Bridges' är en sån vacker unik film... en som bara skulle bli berättad ur dina ögon, då den här historien väldigt mycket är din egen, som Venezuelansk invandrare som levde papperslös i USA. När visste du att du ville berätta om detta?

– Den här historien hade längtat efter att få berättas i flera år... ärligt talat, under många av de åren, var jag i förnekelse om det, då jag var riktigt rädd att det var nått som inte skulle resonera med nån annan ... jag har funnit att vi oftast i denna sortens upplevelser tror att vi är de enda människorna som det hänt för. Under 2016, efter att jag fått i uppdrag att göra en original enkvinnas-föreställning uppe på scenen som hade många av samma teman i min egen personliga erfarenhet i den, insåg jag att det fanns något där... den pjäsen var utsåld under 3 veckor och hade stor resonans hos publiken, det var då jag bestämde mig för att damma av manuset till filmen som jag hade börjat skriva.


Under mitt junior-år på college.


Invandrarupplevelsen på film berättas ofta genom det vita perspektivet, ta 'Spanglish', som ett exempel. Inte en dålig film på nåt sätt. Jag skulle till och med säga att den är väldigt bra, men även en film som går miste om mycket sanning och mer gånger än inte lyckas hamna i stereotypen, då det är det perspektivet, den världsbilden, som producenterna, studio systemet, vet om. Dom känner inte till din verklighet, din familj, som du gör det. Är det därför du ville regissera filmen själv. Att vara i kontroll?

– Tidigt in i processen hade jag ett visst intresse i den filmen som då potentiellt hade kunnat ta den studioriktningen, vem vet om den ens skulle ha blivit gjord, men det stod klart för mig redan efter de första mötena att det inte var den rätta vägen för den här historien. Mycket av det som hade hållit mig tillbaka från att vilja berätta historien före var för att jag i flera år tänkte att den i dess kärna är melodramatiskt predikande, på grund av temat. Men jag insåg senare att det inte var sant för varken berättelsen eller upplevelsen utan bara för hur dessa historier tidigare har berättats... särskilt på grund av det här "olevda" perspektivet du beskriver... så när jag, äntligen, bestämde mig för att berätta historien visste jag tidigt att det enda sättet att få berättelsen att kännas äkta... och inte fylld av klichéer... var att berätta den själv.


Jag är verkligen tacksam över att ha haft den insikten.


Att vara autentisk kommer alltid vara bättre i slutändan, inte endast för den representerade gruppen, utan för alla... jag tänker att detta ger oss bättre historier. Bättre filmer. Och bra historier kommer ju alltid bygga broar oavsett var publiken är. Titta på 'Moonlight, titta på 'Lion', titta på 'Bridges'. Är du förhoppningsfull om framtiden för fler röster inom film?

– Absolut, jag är glad över att skapa i en tid där det finns en allt mera växande kunskap, om hur viktigt det är att låta folk berätta sina egna historier utifrån sina egna och distinkta perspektiv, det finns mycket utrymme att växa i fortfarande men jag är verkligen optimistisk... jag tror medvetenhet och intentioner finns där. Och det är viktiga steg...


Det är viktiga första steg...


Vad var det du såg där du kände dig representerad... för första gången?

– Den första gången jag såg mig själv representerad i något var i Lin-Manuel Mirandas 'In the Heights' på Broadway. Jag hade då studerat teater på scenkonst-skolor från en väldigt ung ålder... men var alltid tvungen att stå åt sidan för allt amerikanskt... att spela amerikanska roller, och så vidare. När jag hade äran att se Lin där uppe, och höra texterna och rytmerna i sångerna som speglade så mycket utav min egen avstavade identitet och erfarenhet så kände jag mig sedd på ett vis som jag aldrig gjort före.


Du föddes ju i Venezuela, men kom till USA med din familj 1997. Åtta år ung. Det är såklart väldigt ungt, men också tillräckligt gammalt för att förmodligen vara medveten om din situation. Med det tycker jag det är intressant att du bestämde dig att berätta den här historien inte ur ditt eget perspektiv utan ur din äldre systers... varför hennes, och inte ditt?

– Det är helt säkert en del av mitt eget perspektiv däri. Mina systrar och jag gick alla igenom tonåren mitt i samma storm... jag har alltid förstått världen genom att placera den i historier. Eller spela ut de i de rollerna jag spelat i... jag har i större delen av mitt liv varit väldigt observant och nyfiken och jag fick observera min syster väldigt nära under den tiden. Och mycket av henne finns i mig också... att förstå henne var att förstå mig själv.


Nathalia Lares, i rollen som Gaby, spelar rollen som kan ses som "Du" i filmen, hon är lillasystern, hur var det att casta och hitta ett yngre jag?

– Nathalia är en sån begåvad ung skådespelerska! Vad som fängslade mig mest från det ögonblick som jag träffade henne var det här hon utsöndrade... en påtaglig känsla av liv bortom hennes år... ögon som kände till och förstod mänsklighet på ett mycket mer nyanserat sätt än de flesta andra barn i hennes ålder. Men samtidigt upprätthöll en oskuldsfullhet som är essentiell för att kunna se optimistiskt på livet.


Hon påminde mig om mig själv.


Omedelbart.


Jag ville fira och skydda dikotomin av det djupet... och den oskulden.


Och vi utvecklade ett band som fortfarande är så värdefullt, än i dag.


Du var åtta år när du kom till USA. Och nio år när du började spela teater... det är inte långt däremellan. Vad betydde det att ha det kreativa den tiden då du kanske fortfarande, på en ny plats, försökte känna dig som hemma... blev det kreativa, att berätta historier, måhända till ditt hem denna tiden?

– Absolut. Konsten blev till mitt hem. Det blev platsen där jag hittade till en mycket efterlängtad känsla av samhörighet. Det var en fristad.


Det är det fortfarande.


Var det något du hade varit intresserad av innan när du bodde i Venezuela?

– Jag höll på med konst i Venezuela med. Jag dansade, spelade cuatro ... ett venezuelanskt fyrsträngsinstrument... och var med i tävlingar i poesi... men konst fick med sig en helt ny betydelse då vi flyttade hit.


Din syster är också involverad i filmen som producent. Men hur var det för dina föräldrar att få se den här. Som jag föreställer mig att de skulle vilja göra. Vad var deras reaktion när de fick se dig, er två, berätta er historia?

– Min pappa fick aldrig se filmen, men jag vet hur han skulle ha känt sig. Jag vet att det skulle ha gjort honom oerhört stolt... min mamma har sett den fler gånger än jag själv har! Hon och mina andra systrar har blivit så rörda av den. Den har varit djupt helande för de, precis som för mig. Att se vår upplevelse, och inse hur långt vi har kommit.


INTERVJU DE DANIEL JOHN