Intervjuad i samband av filmen 'The Moderator' [Saban Films]
Bildrättigheter, W Jennings.
Det är så många olika faktorer som pågår under en dag för en regissör som skådespelarna vanligtvis förskonas från. Hur tror du att ha denna regissörs-erfarenheten som du har även har informerat ditt skådespel. Är du fortfarande medveten om regi-delen då du, som i 'The Moderator', endast skådespelar, då du bara står framför kameran, suddas linjer ut?
– Ja, det är utmanande när man måste se till att berättelsen håller sig och förblir sann mot sin vision. För piloten 'White Horse', som jag var med och skrev, spelade huvudrollen i, och regisserade, så märkte jag att detta kan fungera bra för jag vet exakt vad jag vill ha ut ifrån varje scen. Det blir en hel del förberedelser med noggranna tillvägagångs-sätt med mycket repetition och finslipning, finess, för att komma till en plats där det kan finnas flytande improvisation då det kommer till skådespelet. Vi kan alla spela flera roller, och det är så jag behandlar detta. Det är en av dom största utmaningarna för mig men samtidigt älskar jag det. Och det finns fler sätt att förbereda sig som en skåde-spelare. Det handlar verkligen endast om att veta vem karaktären är.
Linjerna suddas inte ut om man är förberedd på det.
Var du alltid bestämd på att göra och att vara både och... att både vara regissör och en skådis. Har du nånsin kunnat se dig som antingen eller?
– För mig handlar det alltid om berättelsen och vad jag önskar säga, vilken form det än tar. Ibland känner jag att det inte finns tillräckligt av mångbottnade, skruvade, sårbara och kraftfulla karaktärer som är skrivna för kvinnor. Jag är trött på alla roller som lite gottar sig i våra egna trauman och i tragedier vi fått uppleva i våra liv, och uppväxter. Ja, vi är alla väl alla traumatiserade barn men jag är själv mycket mer intresserad och uppspelt av att få se karaktärer som tvingar fram ett tankesätt av framåt-tänkande istället, som släpper taget om allt som stoppar oss här i verkliga livet och verkligen bara lever inuti sin egen underbara tillfälliga tillvaro. Alla roller är inte för mig, jag vill inte ha vilken roll som helst, jag vill ha de rollerna som resonerar med mina värderingar och övertygelser, även om det är att de utmanar dem på ett vis. Som är en mörk sida av vad jag som Maria tycker är rätt gjort.
Det är inte heller alla filmer jag önskar att regissera utan mer kanske då vill vara en del av karaktärens förvandling, och bara kunna släppa taget helt och hållet. Andra filmer vill jag ta en full kontroll över men jag tror att kvalitet kommer genom att man väljer en sak i taget... och förbinder sig till det... helt och fullt ut.
Jag bortser dock inte från idén om att kunna göra både och, så länge jag förblir sann och objektiv och har det rätta teamet som då arbetar samtidigt tillsammans med mig. En magi kan och kommer då hända.
Vad kom först, vilket "ville du bli" först?
– Jag har alltid velat skådespela, så väl som att vara en dansare, vilket jag gjorde väldigt kort i Amsterdam... och jag minns hur jag verkligen tyckte om att vara i nuet, så närvarande och helt och hållet fördjupad i en helt surrealistisk "parallell verklighet". Jag har alltid varit nyfiken på hur maskinen bakom funkar, hur man oljar den... hur man startar upp den... så filmskapandet fick mig att känna mig som hemma. När jag flyttade till New York City så behövde jag hitta ett sätt att överleva och att arbeta i servitris-branschen sög ut min själ, så jag tog upp en kamera, köpte en dator och började filma och klippa egna videos och foton och det ledde mig till att producera och regissera musikvideor, reklamfilmer och min första film, 'Like Foam'. Min senaste kort-film som jag gjort, 'Foiegras', håller på att skickas ut till film-festivaler nu.
Hur var Zhor Fassi-Fihri, som regisserade 'The Moderator', som regissör?
– Det var ett sant nöje att få arbeta tillsammans med Zhor! Jag kände mig omedelbart bekväm och vägledd omkring karaktären så väl som att jag då som skådespelare fick utrymme att bara va. Jag skulle säga att Zhors konstnärskap är renare, mera dramatiskt, och mer rakt på sak än vad mitt eget är... tycker mera om att utforska när blir mystik.
Drömmar, och olika slags världar...
Vad är det som en karaktär behöver ha för det att bli intressant för dig att ställa dig på andra sidan linsen, framför kameran... och skådespela?
– När jag läste detta manuset så kände jag att jag kan stå upp för den orättvisa som fortfarande händer i den här världen mot kvinnor. Jag hade erfarenheter som jag kunde dra från och förstora upp till något större. En extrem. Jag kunde relatera till den naiva sidan av mig själv som tror på det goda i människor och som har blivit förkrossad i och med det. Det var mäktiga ögonblick att få spela ur. Det var någonting som jag inte hade gjort tidigare. Och jag hade velat utmana mig själv.
Letar du efter någonting av dig i de roller som du spelar, eller tvärtom?
– Det är både och... jag brukade tänka att skådespeleri var ett sätt att fly från mig själv, att det är ett sätt att vara någon annan... men det är helt och hållet fel. Det är en felaktig premiss då det kommer alltid att vara en själv. Bara i en annan tid, en annan rymd, och omständighet.
Det är där det roliga sker.
Det är där friheten tar vid.
Oavsett du fångar sanning bakom eller framför kameran. Vad tror du är grunden för nånting alls att bli autentiskt. Vad får dig att resonera med eller knyta an till någonting på ett verkligt sätt som känns realistiskt?
– Ärlighet med mig själv, är alltid ärlig mot mig själv, jag ifrågasätter mina handlingar och tankesätt... och minns vad som är sant för mig.
Varför jag gör just det här.
Du föddes i Litauen, men till rysk-franska föräldrar... vad var din första exponering till konst som ledde dig in på den just den kreativa "vägen"?
– Jag växte upp i en familj av konstnärer, en konstnärsfamilj, min far är inrednings-arkitekt och en konsthistoriker, min mamma är också hon en skådespelerska, mormor är en berest forskare, och min syrra är en performance-konstnär. Jag hade aldrig valet att bli en revisor...
Tyvärr...
Det skulle ha gjort mitt liv enklare.
Jag har varit en clown sedan jag var en bebis... mamma kastade mig i luften och gjorde baby-yoga med mig för publiken på en cirkus... när hon la ner mig och jag sprang från scenen insåg folk gapandes att jag inte var en docka. Jag gick också på Waldorfskolan som hade en stor, en enormt stor, påverkan på mig, och hela mitt sätt att se på världen.
Att se den som ett kreativt kanvas.
Jag är väldigt tacksam för sättet jag blev uppfostrad.
Allt eftersom tiden går, känner du dig mer och mer tacksam för denna form av yttrandefrihet som du konstnärligt, och kreativt, har med film?
– Absolut! Jag känner att ju mer som jag konfronterar mina rädslor, mina mörkaste tankar, och min ensamhet, desto mera känner jag av kärlek, passion, kreativ gnista, frihet och vänlighet i livet, framförallt empati. Ju mer som jag använder mig av min faktiska röst för att tala om vad jag känner och inte ursäkta mig för det desto mera glädjefull och verklig blir ju min existens på denna här planeten. Jag är mer än välsignad och tacksam över att ha detta valet att få vara mig själv. Att kunna tjäna andra genom att skapa och dela det.
Trots att jag känner att jag är en sådan nybörjare.
Kommer du att vara bakom eller framför kameran nästa gång vi ses av?
– 'White Horse' som jag nämnde innan är en episodisk serie om fyra vänner som vaknar upp i framtiden. De vaknar upp och tror att de är höga på psykedeliska droger och försöker hitta ett sätt att vakna upp. Det är mörkt, humoristiskt, äkta, lite Twin Peaks-igt, med en hint av 'Enter The Void'. Men nästa projekt blir en lång-film om kvinnor och om hur generations-trauman och deras transcendens för förståelse i acceptans kan öppna upp för att leva sitt bästa liv.
INTERVJU DE DANIEL JOHN