Intervjuad i samband av EP skivan 'Hey Mom, Don't Worry I'm Fine' [Universal Music Group]
Bildrättigheter, Press.
'Hey Mom, Don't Worry I'm Fine' är andra delen av den resa som påbörja-des med din förra ovanligt punkiga och mörka EP, 'Hey dad, I tried to be nice', tidigare i våras. Hur skulle du sound som textmässigt sätta ord på den kontrast som dessa låtarna står för. Det är lite ljusare nu i alla fall?
– Precis så. Jag tror att jag sakta men säkert börjar bli redo att släppa personen i fråga och sätta mig själv i första rummet. Men det har va-rit en förvirrande och sökande tid, det ska jag inte ljuga om. Nånting som jag tror att man hör av i musiken som jag har släppt under årets gång, om det är något jag har lärt mig i den hjärtesorg jag har befun-nit mig i så är det att flera känslor kan existera samtidigt. Det är inte alltid så svart på vitt eller antingen eller, så dessa två EP:s speglar väl just det vill jag säga. Där 'Hey Dad, I Tried To Be Nice' lyfter det inst-inktiva, den första ilskan och frustrationen som uppstod när allt bröt samman. Den representerar det yttre skalet av känslolivet som skyd-dar och försvarar de inre. Medan 'Hey Mom, Don't Worry I'm Fine' då representerar sorgen och förlusten, men också insikterna och ärlig-heten som lyckas titta fram när allt har fått landa och tid får börja lä-ka. Så båda har haft sin roll och betydelse, och båda har varit viktiga.
De har båda varit viktiga att skriva för bearbetningen.
Har du alltid känt att det är okej att inte bara vara "yet another pretty popstar", och skala av den så ofta finputsade fasaden av pop och verkl-igen stå hundra procent som dig själv, med både det bra och det dåliga, eller kan det kännas lite läskigt att drop the pretty och go nitty gritty?
– Det känns läskigt var och varannan dag. För mig är det den konst-anta fighten... att hitta balansen mellan att lyfta det nakna och sanna samtidigt som att skydda och bevara det privata. Jag har också upp-täckt att det känns extra svårt då jag är mitt uppe i känslor och kans-ke själv inte har kommit fram till slutsatserna ännu eller fått landa i vad jag själv tycker och känner. Då vill jag sluta mig som aldrig förr...
Och den mera polerade fasaden känns som det skönare alternativet.
Men sen när jag själv har fått jobba igenom det och bearbeta "mitt" i det privata, så känns det mycket enklare att lufta i det offentliga. För då är jag nämligen inte lika sårbar och "nära" det längre vilket gör att jag inte blir lika påverkad av andras inflik och tankar, och har lättare att kunna klä av mig och släppa in mina lyssnare, vilket är nåt jag vill kunna göra... det känns viktigt att bidra till en mer äkta pop-kultur...
En pop-kultur som är mer opolerad.
Du satt och sjöng vid pianot väldigt tidigt i livet. Kanske inte jätteförv-ånande, omgiven av musik från i princip alla håll och kanter. Redan en fjortis-liten Lova stod ju på scen med egenskrivna låtar... hur tidigt var det som du redan visste att det aldrig fanns någon slags plan B för dig?
– Ganska direkt om jag ska vara ärlig.
Det har aldrig riktigt funnits några tankar på annat... utan det är det här jag har känt mig duktig på sen liten så det är det här jag vill göra.
Hur kan ditt kreativa flöde se ut. Dina låtar känns sällan ensamma eller sporadiska utan det känns, åtminstone utåt sett, som att du går in i ditt skrivande när du väl har något du verkligen vill säga. Som nu när du har släppt den här EP:n, kommer du då gå direkt in i det kreativa igen, eller kommer du ge det lite tid tills du hittar något som du måste skriva om?
– Ja, så är det verkligen. Vilket är en blessing and a curse. Jag har bli-vit bättre på att tvinga mig till kreativitet och plocka från det tomma. Låtskrivandet är ändå mitt jobb så det känns viktigt att jag kan hålla mig någorlunda produktiv trots att jag inte alltid känner mig super-inspirerad. Samtidigt finns det inget som kan döda kreativitet mera än när man skriver för skrivandets skull och när hjärtat inte är i det.
Så det finns en fin balans, till det där...
Jag har absolut insett att pauser och återhämtning är nödvändigt ibl-and, så jag har blivit bättre på att ta dem när det behövs. Eftersom vi lever i en värld där vi matas med tusentals nya intryck dagligen så är det ju så att det till slut finns det inget utrymme kvar i hjärnan för att ta in något mer. Så genom att stänga av och bli uttråkad i perioder så lämnar detta plats till att nya tankar, och nya känslor, kan formas till.
Vilket leder till inspiration & kreativitet.
Till slut.
Får låtskrivande dig att få känna "avslut"?
– Till etthundra procent, låtskrivande kan vara den ultimata terapin.
"Don't Call It The End, We Will Talk When I'm Happy Again". Och publiken behöver ju inte vänta jätte-länge på att se dig igen. Denna releasekväll-en delar du tillsammans med alla fans, då du kommer sjunga i Annexet?
– Det ska bli super-fint att få träffa alla igen och kunna få dela denna release tillsammans med dem. Ibland kan release-dagar bli lite anti-klimaktiska, då det ofta ligger så mycket jobb och förväntningar bak-om insatsen. Och har man då inget speciellt planerat på självaste da-gen så känns det lätt lite tomt och ensamt. Så det här känns som den perfekta avslutningen på releasedan och ett bra tillfälle att få fira lite.
På tal om känslor som måste peaka... om du måste välja, vad är egentli-gen mest overkligt emellan att nå någon slags svensk allsångsfolklighet på hemmaplan till allt vad som sker utomlands med lyssnare, Times Sq-uare-billboards och K-Pop-hits... eller går det helt enkelt inte att välja?
– Oj! Nej. Det är en omöjlig fråga att besvara. Allt känns lika overkligt och så svindlande! Jag anser mig själv vara otroligt lyckligt lottad och tar ingenting av det jag får uppleva och jag får vara med om för givet.
INTERVJU DE DANIEL JOHN