LEYLA DIAMONDI

Intervjuad i samband av låten 'Broken Pieces' [Independent]


Bildrättigheter, Press.


'Broken Pieces' är en inre, psykologisk, blott-läggelse. Din röst, och ditt låtskrivande, skär sig genom till djupet av mänskliga känslor. Det är en ledsam låt men ibland är det precis vad man behöver höra för att känna sig sedd och gå vidare. Vad var det som inspirerade dig att skriva låten?

– När jag skrev 'Broken Pieces' var jag inte på den bästa av platser för det var en väldigt isolerad tid för mig. Jag ville bara inte uttrycka mig själv alls eller prata med någon överhuvudtaget, så istället bestämde jag mig för att skriva musik och det innefattade låten 'Broken Pieces'.


Du skrev denna låten utan avsikt att släppa den... den var aldrig menad att höras av nån annan än dig själv. Varför valde du att ge ut den ändå?

– Min avsikt, intention, var bara att bearbeta mina känslor. Personer runt omkring mig inspirerade mig till att släppa låten och jag tror att det som är unikt med 'Broken Pieces' var dess råhet. Våra mänskliga känslor är röriga, vackra och råa så varför ta mänsklighet ur musik?


Hur var det att ändå dela den, vare sig i studion, eller då du gav ut den?

– Jag fann att vara så här sårbar och ärlig rätt skrämmande. Jag grät när jag skrev den, jag grät i studion när jag spelade in min sång, jag grät när jag kollade upp mixen och mastrade den på olika enheter... jag grät under releasedagen och sedan... så var jag okej, det var som ett enormt skifte... att skriva och släppa denna låten tillät mig att se sann styrka komma ut ifrån att vara öppen, och nu mår jag bara bra.


Vad har musiken betytt för dig personligen, att ha musiken som ett sätt att uttrycka dig själv på, och slutändan även ha det du uttrycker höras?

– Att förmedla mina känslor till ord var aldrig en naturlig styrka som jag hade, jag gick igenom en svår tid där jag hade svårt för att känna mig hörd och göra mig förstådd. Musiken blev till ett utlopp för mig.


Detta här var i en tidig ålder.


Det är intressant hur en kan känna då det finns en genuin äkthet under ord, och när det inte finns det. Skulle du sjunga nåt som inte var ärligt?

– Min musik har alltid varit fokuserad på mitt egna liv... men jag tror att man kan vara autentisk utan att ha upplevt någonting. Det är det fina med skådespeleri, väl... det är ett grymt sätt för att förstå sig på olika personligheter och känna empati för situationer och personer du vanligtvis skulle döma ut.


Kate Bush är nog det allra bästa exemplet på en artist som skrivit ut berättelser och skapat personligheter genom sina låtar och i videos.


Det hade lätt kunnat bli en av de där låtarna där en går in i studion med något riktigt innerligt, bara föra att sen dölja det under att lager av pop perfektion. Du lyckas hålla kvar vid din sårbarhet, vilket resulterat i en låt som behåller sin själ. Men du har då inte varit bekväm med att dela?

– Nej, jag har inte alltid varit bekväm med att dela med mig utav mig själv helt eller fullt ut. Jag brukade ha en väldigt stark känslo-mässig rädsla för att bli dömd utav andra. Och jag tror att många människor kan relatera till det då det är en sådan primal sak, accepterar flocken en, eller gör ens flock inte det.


När var det du först tänkte "pop" för du brukade sjunga klassisk musik?

– Ja, det gjorde jag! Hur visste du om det? Det är inte många som vet att jag sjöng klassisk musik. Det är inte många personer som vet om det. Jag valde, bestämde mig för att, göra pop-orienterad musik runt 2019. Jag hade alltid skrivit i stil med det naturligt redan, och jag fick inte en tillfredsställelse av att sjunga klassisk på samma sätt som jag fick när jag skrev pop. Jag älskar de klassiska musikgenrerna och de har utan tvekan influerat mig...


Jag ville bara gå åt ett annat håll.


Finns det några andra låtar som du tidigare trott bara var för dig själv. Låtar som nu kanske får sig en andra chans just som denna låten fick?

– Ja faktiskt. Och det kommande året... bör man förvänta sig dom...


INTERVJU DE DANIEL JOHN