LEXI REDMAN

Intervjuad i samband av filmen 'River Road'.

Distribution genom Four By Three.


Bildrättigheter, Press.


I filmen 'River Road' inleder en musiker och en spirituellt fri kvinna ett intensivt förhållande som snart leder dem till en värld av drogberoende och kriminalitet. Vad tänkte du inledningsvis när du läste det manuset?

– Jag hade precis kommit ut ur ett väldigt intensivt förhållande med en partner som använde droger, så jag såg några paralleller hos Zoe. Att vara i en relation med en missbrukare gjorde mig mera empatisk och förstående för varför Zoe gör som hon gör. Jag såg det även som ett sätt att kanalisera min ilska och frustration mot mitt ex att genom att ta fram mitt mörker. Min jag bryr mig verkligen inte ett skit-sida.


Vem är hon, Zoe. Hur ser du på vem hon är, vem hon är som "karaktär"?

– Jag ser henne som en frisinnad och passionerad person, som också är självisk och självdestruktiv. Hon är helt undantagslöst säker på sig själv och är villig att göra vad som helst för att få vad hon själv vill ha.


Detta kan göra att andra lider i hennes kölvatten... men hon kan inte alltid själv se den ödeläggelse eller förstörelsen hon lämnar efter sig.


Även om ingen av oss egentligen faktiskt vill leva i en sån relation blir den ofta romantiserad i popkultur. Det finns väl viss viss skönhet i att människor i totalt mörker ändå har ett ljus i varandra. Hur såg du och Cody Kearsley till att verkligen hitta fram till det ljuset. Hos varandra?

– Upplevelsen under inspelningen kändes nästan som att vara hög i sig. Detta var en skjutjärns-gjord indiefilm och med det kommer ett behov av vara tuff och uthållig. Vi spelade in väldigt intensiva scener under dagar som ibland blev över tjugo timmar långa... så att vi hade varann när vi upplevde den processen kändes väldigt grundande för historien. Men med detta sagt så måste man även undra om kärleks-historien verkligen var med varann, eller om det var med hjältinnan.


Var pandemin någonting som kanske fick er att komma närmre varann?

– Lustigt nog filmade vi faktiskt denna före pandemin. Vi hade ändå samma "mysiga" känsla eftersom filmen var ett passionsprojekt med en skelettbesättning på plats. Ofta var det bara fyra eller fem av oss som filmade och vi reste även från en inspelningsplats till en annan ihop och ofta sov vi på inspelningen, det ledde till en närhet som jag inte tror kunde ha hittats i pandemitider eller på en produktion med en större budget... jag är glad att vi inte spelade in under pandemin... för party-scenen i filmen hade definitivt varit en stor superspridare.


Har du något eget favorit-ögonblick som kom ur att vara med i filmen?

– Ett av mina favoritögonblick visuellt var aldrig tänkt att hända. Då vi spelade in den scenen med gondolen så indikerade manuset att vi skulle få titta på en flammande solnedgång från toppen, men på den dagen var det mörkt, dystert och regnade. Vi upptäckte då istället en så vackert upplyst hängbro... som det slutade med att vi började leka runt med. Det var ganska halt så jag ramlade omkull vid ett tillfälle...


Vilket kom med i final cut av filmen.


Att förvänta sig att få ljus men istället få mörker kan vara en utmärkt metafor för Travis och Zoes relation... eller bara ses som Vancouver.


Det är Vancouver som är Vancouver.


Har nån i filmbranschen klurat ut ett smart sätt att snorta saker på film ännu utan att faktiskt behöva snorta nånting. Eller snortade ni nånting?

– Tyvärr har de inte det. Men vi snortade i alla fall en "säker" krossad D-vitamin-blandning. Vi ville ha en autenticitet... så när vi rycker till av smärtan så är den äkta, då D-vitamin fortfarande bränner till... ett annat kul trivia är att när jag injicerar Cody med heroin för då första gången så använde vi oss av en riktig spruta, fast då med saltlösning. Vi konsulterade med en sjuksköterska innan så att jag kunde injicera han. Allt det var riktigt och allt av det filmades klockan tre på natten.


Ditt första jobb var som modell, men teatern var visst din första kärlek?

– Jag var ett väldigt utåtagerande barn, ett som ville få uppträda. Min kusin och jag brukade skapa olika karaktärer ihop, som vi vi brukade uppträda för våra familjer med.... och för grannar... jag brukade även läsa som om det vore sista chansen att ens kunna göra det. Historier snurrade alltid runt i mitt huvud och skådespeleri var ett sätt för mig att uttrycka dem. Dessutom, någonting som det ofta inte pratas om...


Jag tycker om all uppmärksamheten.


Hur ser du tillbaka på alla åren som du hade som professionell modell?

– Under dom första åren efter att jag hade slutat kände jag mig trött. Mitt sista kontrakt lurade mig på tusentals av euros, det tillsammans med den exploaterande naturen lämnade verkligen en dålig smak, i min mun. Men med åren som jag har fått se normer förändras... där mer mångfald blivit den nya normen bland modeller så har jag känt mig uppmuntrad till att ge mig in i modellande igen. Missförstå mig inte, både "mångfald" och "större kroppar" är väldigt trendiga ord att hävda just nu och det finns fortfarande hemska modellagenturer och kläddesigners som håller på med exakt samma gamla skit som innan i bakgrunden. Men, fler modeller har möjlighet att säga ifrån och blir inte längre straffade för att de vill kräva säkra och hälsosamma jobb-förhållanden... med allt detta sagt lärde jag mig mycket om mig själv och mina gränser när jag modellade. Så skulle jag gå tillbaka till det ... känner jag att jag vill lämna ett mera positivt intryck på industrin.


Och sedan jag slutade så har jag gått upp lite i vikt.


Så att man har en rumpa nu är bara ett stort plus...


Vad får du ut av skådespeleriet som att stå modell kanske inte gav dig?

– Väl och riktigt en röst. Som en modell är du där för att sälja kläder, men som skådespelerska är du där för att sälja en historia... att leva, och andas, en karaktär är till sin natur mera intimt. Och det drar ur upplevelser som man upplevt personligen på ett vis som modellande inte kan göra. För mig så blev modellandet även lite av en autopilot-situation. Det är bara så många castings som finnes... det finns bara så många poser och plåtningar man kan göra innan modellande blir enformigt. Det intressanta med skådespeleri är att du kan leva varje dag som en annanorlunda, men lika nyanserad, person. Samt då att göra konstiga saker som att snorta upp D-vitaminer.


Hur brukar du komma i en roll... har du ett visst sätt?

– Allas process är annorlunda. Men jag måste själv se det goda. Det onda, och särskilt det fula. För Zoe la jag mycket tid på att researcha Downtown Eastside i Vancouver, känt som vårat "Skid Row". Heroin och opioid-användning frodas här, så jag behövde inte åka långt för att uppleva det fula undervärlden som Travis och Zoe blir invånare i. Jag lyssnade och tittade även på dokumentärer om ämnet... samt att jag pratade med missbrukare om deras levda erfarenhet... dessutom försökte jag och Cody begränsa vårt mat- och vattenintag under de scener där deras beroende visade sig. För att bättre relatera till det överväldigande behov som missbrukarna upplever och går igenom.


INTERVJU DE DANIEL JOHN