Intervjuad i samband av Drew Now-låten 'Type' [Independent]
Bildrättigheter, Press.
Musik som all konst, kan ofta vara om att romantisera sakerna omkring oss. Din känslomässiga närhet till att skriva 'Type' däremot, är naturligt romantisk eftersom den är en serenad till din pojkvän... den får oss alla att känna, men låten är verkligen hans. Ett sätt att säga, jag älskar dig?
– För en gångs skull skrev jag en romantisk låt i en väldigt romantisk destination. Vanligtvis skriver jag i någon mörkt upplyst källare ihop med katter som stirrar på mig från skuggorna. Men 'Type'... 'Type var det annorlunda med. Vi skrev henne vid foten av ett sömnigt berg på landsbygden i Pennsylvania... en producent-vän till mig har en stuga där ute och brukar vara värd för skrivretreats. Jag visste inte ens om vilka andra som skulle dit utan körde bara dit i åtta timmar med helt kompletta främlingar, som nu är som en familj... och hoppades på att vi skulle ha en bra tid tillsammans där. Vilket vi uppenbarligen hade.
Var var du nånstans som du skrev den. Hur kom allt till som det gjorde?
– 'Type' hände på ett sätt av en slump. Jag hade precis lagat till en ut-sökt middag till oss alla. Vi hade gått ut och simmat i floden den dan, vilket var mer som att bli misshandlad av floden... men i alla fall, och vi satte oss ned i vardagsrummet och pratade om ingenting, och allt. Klockan var två på natten och plötsligt hade John, min producent, en liten gitarr-slinga igång och orden bara började flöda. När refrängen skrevs kände vi alla "det". Den fick oss att vilja gråta, skratta och rop-sjunga ut den... och det var då som jag visste att 'Type' var någonting speciellt... hon kunde få människor att känna fler känslor än bara en. Vi skrev 'Type' på fyrtiofem minuter. Den sång du hör idag är samma som sången från den första kvällen då ingen annan inspelning kunde mäta sig med den från den sömniga, glada kvällen, med levande ljus.
Du skrev den för bara några månader sedan men här är låten... ute allra redan. Är det vanligtvis så detta ser ut för dig. Eller skulle det måhända vara resultatet av att den här låten kom till dig genom så nära känslor?
– Normalt sitter jag på mina låtar i månader, år till och med. Jag har en samling på över tvåhundra låtar... som bara samlar damm på min hårddisk. Ger mig ångest bara jag tänker på det. 'Type' blev skriven i Augusti och kom ut i slutet av Oktober. Tror att anledningen till att vi pushade för att få ut 'Type' så snabbt var på grund av Ryan min pojk- vän. Han slöt an till denna låten så djupt och vi kände att även andra skulle göra det... det finns inte tillräckligt av musik som öppet pratar om dödliga sjukdomar, och om de gör det, är det oftast en sorglig låt. Jag ville att magin i 'Type', dens romantik, den oändliga kärleken, och acceptansen, skulle frisättas i den här världenen för andra att få hitta och ansluta till... jag har redan fått ta emot så vackra berättelser från lyssnare som berättar för mig om hur 'Type' berört de, då de lyssnat.
Det gör alla ansträngningar värt det.
Hur relaterar du till låtar du skrivit för länge sen. Lever de låtarna kvar i den stunden du skrev dem. Eller förändras deras betydelse med tiden?
– Gamla låtar är som gamla dagboksanteckningar. Brutalt ärliga, lite dramatiska, och alltid terapeutiska att läsa igenom. Många gånger så känns det som att jag antytt min egen framtid genom texter... kanske att det är jag som manifesterar eller något men år senare skrattar jag åt hur på pricken med mitt nuvarande liv som gamla texter är. Det är även ganska vackert, och ganska konstigt att höra min egen röst växa upp och förändras. Jag tycker att mina låtar är små pep-talks och jag uppskattar att lära av mig själv, för jag gör ju soundtracket åt mitt liv.
Under åren som du har släppt musik har du gjort det under olika namn, men som Shakespeares Julia sa om Romeo, han skulle ju fortfarande va densamma man även om han hade haft ett annat efternamn. Så vad tror du det varit för dig. Vad har det tillåtit dig att kalla dig för "Drew Now"?
– Jag är glad att du ställer denna här frågan, får många personer som frågar om detta namnbytet. Du är den som bestämmer betydelsen av ett namn. Jag överkomplicerade mycket när jag flyttade till Nashville. Jag hade för många personer som sa till mig vem jag var och vem jag inte var. Det var otroligt svårt. Jag tänkte hela tiden att ett nytt namn kunde sätta en ton. Jag överdrev... det var inte förrän min pappa blev sjuk för två år sedan som jag äntligen fick klarhet. Jag ville då att mitt artistnamn skulle vara hans namn... Drew. Jag ville att varje gång nån berättade för mig vad jag inte kunde göra få höra min pappas namn i samma mening. För du förstår min pappa skulle ju aldrig säga åt mig att jag var oförmögen till nått. Att få höra hans namn dagligen är som att ha ett filter bland allt nonsens och det har hjälpt mig att hålla mig jordnära och det har påmint mig om vem jag är och vem jag kan vara ... tack och lov är min pappa frisk igen. Idag är vi två Drew i familjen.
Hur tidigt var du redan på väg att bli popälskare. När började du skriva?
– Jag började skriva när jag var elva år. Lustigt nog var det för att jag blev sjuk och jag tvingades stanna hemma i veckor. Vårat hus låg rätt isolerat... väldigt isolerat... så att socialisera i skolan var vad jag levde för. Jag hade tagit gitarrlektioner och en av dagarna började jag bara slå fram några ackord. Jag skrev en sorgesam, fånig, låt om regn. Jag kommer fortfarande ihåg den. Under det efterkommande året hörde en talangfull producent vid namn Jamie Aplin mig sjunga på en show och han tog mig åt sidan och frågade vad jag sjöng. Jag sa att det vart min låt, jag kommer alltid minnas att hans ögon sken upp. Vi kom att börja jobba ihop. Han lyssnade på mina låtar, bedömde dem och han hjälpte till att göra dem bättre. Han var hård med mig, lärde mig hur man blir hårdhudad och hur en jobbar under press. Han behandlade mig som en jämlik och jag älskade det... jag visste att det var här som jag behövde vara, sjungandes och skrivandes. Det kändes så rätt då...
Och det gör det fortfarande.
När var det som du kom till Nashville... hur ser du tillbaka på den tiden?
– Det var min producent, Jamie, som tog mig till Nashville. Då var jag ingen. Ett femtonårigt barn från en liten stad i Ontario, Kanada. Men en vän till Jamie hade precis öppnat en studio och ville att nån skulle komma och "testa akustiken". Jag fick vara den lyckliga nån. Jag, eller mina föräldrar, hade ingen aning om vad vi kunde förvänta oss. Men vi förväntade oss definitivt inte studion vi gick in i... den var så episk. Det är den än. Jag fick träffa otroliga sessionsmusiker. Dem tog mina små sånger och gjorde dom speciella. Jag hade en djup önskan att bli en del av det community jag hade blivit vittne till den veckan. När jag kom hem sa jag till min mamma, "Jag kommer att bo där en dag, och den staden kommer att känna till mig". Som jag tänker tillbaka är jag så stolt över att jag gjorde det. Jag flyttade till Amerika ensam och jag är glad att kunna säga att jag är en del av det community som jag såg då när jag var femton år. Och jag för första gången kom till Nashville.
Jag hör att du också är en bra kock, vilka är de perfekta ingredienserna att köpa och slänga ihop på nåt sätt, för att hitta vägen till nåns hjärta?
– Jag uppskattar att du vet om att jag är en bra kock... jag älskar mat! Jag älskar att äta med vänner runt bordet... det är det bästa sättet att växa fram ett community. Speciellt då alla i den här staden är förbi-passerande... vilket betyder att ingen har deras familj här som lagar mat till de. Du borde se Nashville vid jul, det är en spökstad. Jag tror att vägen till allas hjärtan är att lära sig vad just dom älskar och göra det ifrån grunden. På min första dejt med min pojkvän Ryan, tog jag med han på en vandring, gjorde upp en dånande brasa, stekte några laxbiffar och gjorde en massa sidorätter allt där runt elden. Det blev lätt och fräscht och allt han älskar. Han blev såld där och då. Men det finns några saker du bara måste ha i ditt kök. Du måste använda oliv olja av hög kvalitet. Var generös med ditt salt och var aldrig rädd för syra. Citroner och apelsiner är vackra saker som gör allting bättre... använd de. Hitta vägar att lägga till olika texturer till din maträtt, ha kul med det. Romantisera dig själv med att prova nya recept. I dag är det Fredag och jag har en fläskfilé i ugnen och mitt hus luktar av vit-lök och timjan. Yum. En dag ska jag ge bort alla hemligheter i en bok.
INTERVJU DE DANIEL JOHN