top of page

LAURA SAMPSON HEMINGWAY

Intervjuad i samband av filmen 'The Razing' [Gravitas Ventures]


Bildrättigheter, Press.


Jag är så imponerad av din prestation i denna. Ellen verkar hålla mycket på insidan, men du ger oss korta glimtar och sidor av hon, på ett väldigt nyanserat sätt. Hur såg du på hon och hur hon för sig på denna middag?

– För att vara ärlig, tvivlade jag över att spela Ellen. Inte först... då jag hoppade på projektet direkt efter att jag hade läst manuset men som jag studerade Ellen som karaktär, hur hon var skriven på pappret, så kämpade jag med att acceptera att Ellen så ofta valde att hålla alla av hennes känslor på insidan. Och att hon förblir tyst när hon står inför motgångar. Det var inte vad jag ville för henne, jag ville att hon skulle skrika och skapa ordning i det kaos som var denna gudsförgätna och helvetiska middagsbjudning. Till min glädje gav regissören J. Arcane Ellen de här genombrotts-ögonblicken för att visa upp hennes över-raskande extrema och smärtsamma inre liv. För denna filmen, valde jag att jobba med den legendariska skådespelaren och skådespelare-coachen Kaye Tuckerman för att avtäcka Ellens motivationer. Gjorde ett fantasifullt arbete ihop som trotsade konventionella skådespeleri tekniker. Jag studerade Meisner, Uta Hagen och Stanislavsky vid The American Academy of Dramatic Arts samt T. Schreiber Studio. Kaye coachade mig att spela med helt nya metoder än de i och med Ellens oförutsägbarhet, och med hennes i hemlighet rätt våldsamma natur.


Upptäcksprocessen var vild!


Regisserad av J. Arcane och Paul Erskine, som gör filmer som "tänjer på gränserna" och uppmuntrar publiken att utmana förutfattade meningar, och du hade även varit med i deras 'NYC Dreams' före den här. Hur tidigt in blev du även involverad med den här filmen, hur tidigt fick du manus?

– Jag hade ju en pytteliten roll i 'NYC Dreams'! Jag improviserade alla mina egna repliker... men jag gavs en explosiv scen, så jag gick in för det. Baserat på den prestationen, sa J. att hon skrev Ellen med mig i åtanke, "Ellen...Elle..L...Laura". Det finns ju ingen bättre komplimang för en skådespelare, än så? Så jag visste om projektet innan manuset var klart. Och smickret åt sidan vart det manuset som gjorde det för mig. Det var konstigt, sexigt och varje karaktär är komplicerad, och intensiva. Jag var djupt attraherad av att utforska detta eldiga hörnet av J.s sinne. Hennes fantasi är helt otyglad, hennes visuella stil är så galet vild, och hon är genuint en unik historieberättare. Mitt svar till J. var och kommer alltid att va ett rungande "ja"... jag kan nog faktiskt ha varit knuten till att spela Ellen ett helt år, innan vi alla sen möttes.


De har sagt att skriva den här filmen var som terapi för dem, där de fick kanalisera sina egna erfarenheter av hur skadade människor överför en smärta, ett gift, mellan varandra. Är du på sidan av skådespeleri där du vill måla utifrån dina egna livserfarenheter. Eller hur går du in i en roll?

– Då jag var en yngre, grönare, skådespelerska, kunde jag kanalisera riktiga scener ur mitt eget liv för att fördjupa mitt förhållande till en karaktär... min smärta, min rädsla, min längtan, mitt behov att få bli älskad, och så vidare. Min första film som är 'Crossroads of America' av regissören Gabrielle Muller på Amazon, vart jag både med och då skrev och producerade, och jag spelade i den som en artefakt av den kreativa processen. Sen den filmen kom har jag mognat både som en artist och människa. Jag centrerar inte längre på mig själv och längre inte heller på mina egna livserfarenheter, som förbrukningsmaterial, för att förbereda mig för en roll lär jag mig mina repliker helt perfekt och smälter ner dessa ord till de sjunkit in i mina ben och min kropp reagerar på dialogens underliggande mening. Mitt mål är att berätta två historier... den hörbara och den fysiska... när och hur dessa olika historier skiljer sig åt eller möts är var skapandet av en övertygande rollprestation händer... det är då som publiken kan börja se ditt inre.


Hur kom du först in på skådespeleriet?

– När jag var åtta år, lärde min bästa väns mamma ut en skådespeleri kurs till vår flickscouts-grupp så att vi kunde få våra "dramamärken". Min väns mamma råkade vara en klassiskt utbildad Shakespeare-isk skådespelerska. Så min första chans att studera skådespeleriet var ju en exceptionell möjlighet... särskilt med tanke på omständigheterna. Under den kursen så insåg jag att min iver att få lära mig hantverket särskiljde mig från de andra i min grupp. Som ett barn på lågstadiet mötte jag mig själv på en ny nivå, jag älskade att göra den här grejen och till min förvåning gjorde inte alla det... jag visste att det betydde något, men jag visste inte vad. Ifrån den stunden och framåt så prov-spelade jag för varje skolpjäs och fann mig sen eventuellt studerande vid The American Academy of Dramatic Arts i New York City när jag var sjutton år medans mina jämnåriga fortfarande höll på att avsluta sina high school-studier. Det där jag hade upptäckt i mig själv, men som jag inte kunde namnge, var drivkraft. Skådespeleriet tände mitt driv som en artist och den brådskan har aldrig lämnat mig efter det.


Så vad lockade dig till detta här. Tror du?

– Jag har en atlets koppling mellan själ och kropp och fantasin av en författare. I mig, har den kombinationen skapat en skådespelerska...


Min barndoms-dröm var att bli koreograf.


Att uppträda fanns alltid där bland korten.


När man sitter i publiken till den här filmen kommer en väldigt nära till karaktärerna. Den är inte alls olik en teaterpjäs på det viset, det är som att vara i rummet med er, vilket är en ovanlig sak i film, nuförtiden. För något att bli så intimt. Har du en favorit-scen eller ögonblick ur filmen?

– Min karaktär, Ellen, har en yngre version som spelas utav Tori Ellis ... i berättelsen förskjuts tiden och gör det möjligt för Ellen att se hur sitt yngre jag uppför sig i ett avgörande ögonblick av hennes historia. Helt enkelt älskade jag att få vara en del av de scenerna, Tori tillförde så mycket energi till Ellen som Ellen hade förlorat igenom åren... jag önskar nästan att vi hade spelat in de scenerna först så att jag kunde ha kanaliserat Tori's Ellen in i min bakgrundshistoria för karaktären. Hon satte det. Att träffa och hänga med de yngre skådespelarna i den sista dagen av inspelning är mitt favorit bakom kulisserna-ögonblick från filmen. De förde med sig en sån nödvändig ny luft till film-setet för oss att andas in av. Efter en vecka med att spela in denna absolut sinnessjuka historien inne på Bellagio Hotel... av alla ställen... måste vi "äldre" skådespelare ha sett helt galna ut utifrån deras perspektiv!


Var den klaustrofobiska "pinsam tystnad" viben närvarande på set med?

– Ja och nej. Setet var klaustrofobiskt... eftersom vi var instängda i en hotellsvit och fick jobba där inne, mitt på natten, med rullgardinerna neddragna. Det fanns inget sätt att komma undan det. För det bättre eller sämre kom isoleringen åt mig... det fungerade på vilket sätt för karaktären. Viben på set var... med ett ord, koncentrerad. Det här är en indie-film så det finns ingen tid att förlora. Vi behövde komma in förberedda och fortsätta att hålla oss redo. Mellan tagningarna, som skådespelare, gav vi varandra utrymme att vara på det sätt som man än behövde vara på. Oavsett om det är att dra skämt för att bryta upp spänningar eller att bara hålla tyst och skära bort kallpratet. Alla där var så generösa, och professionella och väldigt gulliga med varandra.


Filmade ni allting under den där veckan?

– Det var en snabb inspelning. Jag filmade alla mina scener på 6 dar.


Har du nån mer roll på gång som vi kan se fram till att se dig i härnäst?

– Som en skådespelerska, kommer mitt nästa projekt att vara en bi-roll i Christopher Arcellas film 'The Bitcoin Executor'. Den rollen är liten, men jag har stor tillgivenhet för min karaktär. Hon är seriös... och mystisk, och pratar lite som en sfinx. Det är den sortens roll jag förväntat mig skulle va skriven för en man eftersom att karaktärens intressen är frågor om samhället och ekonomisk autonomi. Hennes ögon är på världen... jag är överlycklig att röra mig bort ifrån typiska draman av kärlek, lust, inre oroligheter och problem med självkänsla som är det jag oftast ser skrivas för kvinnor. Manusförfattarna borde ta notis av Christophers karaktärer och jag inkluderar mig själv med den anmärkan. Vi börjar att spela in den snart. Jag kan knappt vänta.


INTERVJU DE DANIEL JOHN
bottom of page