Intervjuad i samband av filmen 'War of the Worlds: The Attack' [Vertical Entertainment]
Bildrättigheter, Wolf Marloh.
Man kan se att du älskar det som du gör. Men de som såg dig på scenen tidigare, då du började i skolpjäser, kan ha fått ett annat intryck av dig. Du var ganska blyg. Hur hamnade du på scenen trots att du var så blyg?
– Jag älskade det bara. Jag kände mig mer som mig själv uppe på sc-en än jag gjorde någon annanstans och även om jag inte fick de bäs-ta rollerna i och med blygheten... en gång fick jag spela en staty, an-dra gånger blev jag fråntagen saker för att jag var för tyst, kunde jag inte vänta på skolpjäs-säsongen, klass-sammankomster eller det ut-märkt skrivna teater guld... vanligtvis baserat på Spice Girls, som vi brukade sätta upp och framföra för våra föräldrar och deras vänner.
Det skulle måhända varit lättare att gå av scenen, men det gjorde aldrig du. Vad var det med att skådespela som ändå gjorde det värt det att st-anna kvar där. Trots din blyghet. Trots rollerna. Vad var det du älskade?
– Den känslan som jag kände som barn... känslan av lek och skapan-de... är något som fortfarande sitter kvar i mig nu. Jag visste inte om det fanns en plats för människor som mig i industrin, men jag visste att jag ville göra det för alltid. Det fanns så många ögonblick som fick mig, och som fortfarande får mig, att älska att uppträda. Och ett som så levande sticker ut ifrån mängden, var när jag fick en publik att sk-ratta under en High School-pjäs. Om jag kunde få den känslan på fl-aska... så skulle det ruset kunna göra mig hög på eufori tjugofyra sju.
Hur kom du över din blyghet. Gav förmågan att försvinna in i och förlora dig själv i roller, inför en publik, dig också förmågan att göra dig sårbar och släppa taget. Hjälpte skådespelandet också dig att "vara dig själv"?
– Absolut... allt det. Och jag upptäckte delar av mig själv som jag inte visste fanns och jag upptäckte att jag hade en röst. Många skådespel-are säger det här, men jag kände verkligen att jag hittade vem jag var.
Och vad det är som sätter min själ i brand.
Rädslor för att falla borde givetvis aldrig vara en anledning att inte pro-va något nytt. Men hur var det sen att ställa dig framför filmkameror en tid senare. Är det annorlunda än att stå på scen. Blev du kameraskygg?
– Jag hade alltid velat testa att skådespela framför kamera, men teat-er var min första kärlek, en delad upplevelse med en publik är något väldigt speciellt så jag var orolig och ängslig kring film-skådespeleri. Men jag älskade det med... det är bara att berätta en historia men på ett annat sätt. Men jag upplevde helt klart bristen på repetitioner, att spela in scener ur sekvens och all väntan var väldigt svårt till en bör-jan. Men jag har lärt mig hur man får det till att fungera för mig själv.
Det sägs att kameror inte gillar skådespeleri. Att kamerorna gillar bet-eenden. Att se människor "reagera" på autentiskt vis. Om filmskådespel går ut på att reagera, är en film som 'War of the Worlds'... där mycket av det som händer runt dig först läggs till i efterproduktionen, annorlunda. Hur var det att reagera på sånt som inte är där och göra det trovärdigt?
– Jag hade inte arbetat så mycket med green screen och CGI tidigare, så det var en utmaning men en stor mängd kul också. Det var väldigt kul. Och jag blev tvungen att påminna mig själv om att hålla det jord-nära och så grundat i verkligheten som det bara kunde vara, för mig.
Men ibland så behövde det bli rätt tekniskt.
Som en filmatisering utav den klassiska H.G Wells berättelsen är 'War of the Worlds: The Attack' inte den första adaptionen vi sett. Den har blivit film innan. Så väl som tv-serier, operor, pjäser och, mest känt, en radio-sändning som fick alla som lyssnade att tro att jorden, faktiskt, invade-rades av utomjordingar. Folk var inte lika vana med Fake News, år 1938. Vad var ditt eget förhållande till föregående adaptioner innan din egen?
– Jag gick direkt tillbaka till boken för att gräva efter inspiration, och även fast vår film utspelar sig i modern tid finns det stora paralleller. Och jag älskade Orson Welles radio sändning... ett verk av geni... inte minst för följderna av det. Det gick också en utmärkt pjäs inspirerad av den sändningen. En pjäs av Isley Lynn och producerad av Rhum & Clay... som jag verkligen skulle rekommendera om den går upp igen!
Det är spännande att spela en roll i en film med ett så ikoniskt namn.
Vad gör dig intresserad av att ta på dig en viss roll. Vare sig det är uppe på scen eller i film. Vad är de roller som du brinner för och vill få spela?
– Det finns en mängd anledningar till varför jag skulle ta en roll men saker som är väldigt viktiga för mig är manuset, regissören, karaktär utvecklingen, rollbesättningen... och en trevlig inspelningsplats ska-dar inte heller. De roller jag vill ha skulle utmana mig, ge mig chans-en att utforska... och ge den blyga lilla flickan i mig en chans att leka.
INTERVJU DE DANIEL JOHN