KEEP CHAMBERS

Intervjuad i samband av filmen 'Piranha Women' [Full Moon Features]


Bildrättigheter, Press.


'Piranha Women' har verkligen en tydlig känsla av nostalgi över sig, som den rider den exploateringsgenre-våg som steg till kult-följd ryktbarhet på sjuttiotalet, det är våldsamt och sexigt. Hur var det att stiga in i det?

– Den nostalgin i 'Piranha Women' var overklig! Jag njöt verkligen av tanken och idén på att min första riktiga roll skulle vara något i rakt motsatt riktning mot mig själv. Vem jag själv är. En utmaning om en så vill, alla som jag pratade med om denna filmen var förvånade och överraskade över att jag skulle spela den onda. Blev även fascinerad över och indragen av filmens sätt att använda förförelse för att locka offer vilket gav en slags 'Jennifer's Body' känsla. Det var ju intressant att komma in i det tankesättet av att vara den onda, eller fresterskan.


Anser du dig själv vara ett fan av skräck?

– Skräck är en av mina favoritgenrer. Jag har varit ett fan av skräck i hela mitt liv, ifrån att söka upp hemsökta hus, hitta läskiga filmer för att få mitt blod att pumpa till att se på true crime-dokumentärer och lyssna på podcasts. Det var alltid någonting som jag hade velat testa på att skådespela inom och jag har alltid då velat försöka vara i dom båda sidorna inom det spektrumet, både som den som springer iväg från skräcken, och som den som är den som mer administrerar den.


Vilken är din egen "favorit-scen" i filmen?

– Min favoritscen i 'Piranha Women' är den första scenen i filmen då jag träffar på mitt allra första offer... jag tillbringade en lång tid med att repetera den scenen med vänner och familj och med att prova på olika toner och vibbar jag skulle kunna ta med mig till denna scenen och jag är nöjd med hur det artade sig. Hur det blev. Men kampscen-en med Richard Gabai som detektiv Shayne är en höjdpunkt också...


Jag kände mig som ett absolut badass där.


Jag skulle kunna tänka mig att det var en ganska lättsam stämning vid inspelningen. Hur gick du till väga för att omfamna din inre fiskkvinna?

– För att omfamna min inre piraja-fisk-kvinna, försökte jag placeras i tankesättet, i huvudutrymmet utav en förförisk kvinna med en dold agenda. Min egen personlighet i den verkliga världen är väldigt glad, bubblig, väldigt sprudlande, jag har inget poker-ansikte, och är som en öppen bok. Med detta sagt, så krävdes det lite övning för att få ut den inre onda fresterskans energi, även om min långa erfarenhet av att stå modell hjälpte en hel del, eller mycket. Jag behövde också där konstant kunna kroppsliga nya karaktärer baserat på det koncept de hade för sina fotografi- och videosessioner.


Jag skulle förmoda att det var en ganska komisk stämning även på set?

– Att vara på film-inspelningen var kul men det var mycket proffsigt, mycket professionalism, inget funny business när kamerorna rullade ... alla som arbetade med filmen var underbara så bakom kamerorna kunde det definitivt skojas till, så klart. Cody Cameron är en av mina bästa vänner, så det var så roligt att arbeta ihop med henne. Emellan scenerna som involverade piraja-tänderna tog vi dumma bilder, och gjorde roliga sketcher med tänderna i. Cody spelade in en med mina huggtänder där jag sade, "You want head? Promise I won't use teeth".


Du är än tidigt in på din skådespelarbana, innan detta än färska arbetet med kultproducenten Charles Band var din erfarenhet mer som modell?

– Jag är väldigt tidigt i min skådespelarkarriär, det har alltid varit nåt jag älskat och velat vara del av... men jag visste egentligen inte riktigt bara hur jag skulle komma igång med det. Jag brukade vara med i en del pjäser, men teater på scen talade aldrig riktigt till mig. Men att va runt kameror å andra sidan var nått som jag hade gjort sedan jag var tolv, det kändes naturligt att skådespela på inspelningar och då Cody sa att de hade en öppen roll som piraja-kvinna hoppade jag på idén...


När var det du först började med ditt modellande?

– Jag började först att stå modell när jag var tolv år för en butik i min hemstad som heter Blue Sky. Jag stod modell för deras katalog så väl som hemsida i flera år och kom till och med tillbaka dit en gång igen under mina college-år... när jag gick på college trodde jag inte på att modellandet verkligen skulle bli ett jobb som gick att ha och jag blev mer fokuserad på att studera till bli läkare... tog omfattande kurser i biomediska-program. Men jag började stå modell för fotografer i det närområdet mellan lektioner och jobb och tog efter en termin ledigt för att resa runt i världen och modella så väl som att lära ut till andra hur man står modell, då jag insåg att jag var så mycket lyckligare och friare när jag gjorde det. När jag upptäckte att jag kunde försörja mig på att göra något som jag verkligen kände mig glad över att göra blev det att jag bestämde mig. För att det var där jag ville lägga mitt fokus.


Att det var där jag ville lägga min uppmärksamhet.


Har du fått en smak för livet på ett set nu. Ser du dig skådespela mera?

– Jag älskade, avgudade, att vara på set. Det fick mig att känna mig så levande, och det tände till all min kärlek för skådespeleri. Jag hoppas ju att det här är början på någonting nytt... jag hoppas kunna hitta en agent som kan hjälpa till att boka flera roller, inom alla typer av olika genrer... jag vill bara få fortsätta att komma tillbaka till inspelningar!


Har du några visdomsord eller måhända några personliga filosofier som du lever efter som kreativ person, eller kanske till och med i vardagen?

– Jag försöker leva varje dag med att vara snällare än jag känner mig. Att gå in i människors vardag och få ett leende på deras läppar. Eller att få dem att känna sig sedda. Empati och medkänsla för var annan person är en vägledande guidande faktor för hur jag tenderar att gå in i andras liv och föra mig i mitt dagliga liv från en dag till en annan.


Kreativt...


Så strävar jag efter att göra konst som jag är stolt över och fortsätter utmana mig själv. Sakerna som inspirerar en att lägga ned sitt hjärta i ting, och som pushar en ur ens komfortzon är så viktiga att ta tag i.


INTERVJU DE DANIEL JOHN