Intervjuad i samband av Girl in the Garden-EP:n 'Time Will Tell' [Garden Girl's Records]
Bildrättigheter, Press.
Du är en tjej från Idaho och som du växte upp i en småstad, förmodar en att det fanns den här lilla versionen av dig, som växte upp i ett utrymme annorlunda än de du sett sedan dess. Då du har fått utforska kreativitet i större städer. Vad för möjligheter för att utforska den kreativa sidan i dig fanns det i en sådan liten stad, på den tiden. Hur fick du din början?
– Det verkade vara en miljon små saker som startade eller utlöste en nästa möjlighet för mig i min musik när jag var i Idaho, men allt utav det började när mina föräldrar satte mig på klassiska pianolektioner, när jag var fem! Efter ungefär fem år av piano-spelandet var jag redo att sluta. Jag ville vara mera kreativ än att spela det som stod på not-bladen och jag var trött på att bli så hårt kritiserad för att klanta mig. Vi upptäckte även sen att jag behövde glasögon och att det var därför jag hade haft det svårt. I alla fall... jag var redo för att sluta, men min mamma ville inte tillåta det. Så, jag googlade några sångcoacher som en kompromiss och började ta sång-lektioner. Eftersom att jag alltid hade tyckt om att sjunga. Och det var där som allting sedan började!
Var musiken nått som ni hade i familjen. Då de ville att du skulle spela?
– Mina föräldrar, om än stora musikälskare, hade nästan ingen egen musikalisk erfarenhet alls. De flesta av mina familje-medlemmar är faktiskt läkare eller forskare! Jag växte upp med att, konstant, lyssna på mina föräldrars CD-skivor. Beatles, Rolling Stones, Beach Boys...
Adéle, Dido... och så vidare.
Och så vid ett tillfälle i tiden så började du visst även att spela ukulele?
– Jag bestämde mig för att ukulelen skulle vara perfekt när jag reste mycket i high school. Jag tog med den överallt och stranden var... så klart, min favorit-plats att spela på. Det var en trevlig övergång ifrån att bara ha spelat piano till att senare även lära mig spela gitarr med ... jag börjar faktiskt studera utomlands den här vårterminen och jag kommer bara att ha med mig min gitarr... så hoppas att det verkligen fördjupar mig i det och att det blir ett huvudinstrument i skrivandet.
När var det som du satte dig ned för att skriva din första helt egna text?
– Jag började förmodligen skriva ner text-rader här och där så tidigt som när jag var tio eller elva år men det var inte innan jag var fjorton år som jag faktiskt skulle skriva en hel låt, och det dröjde tills jag var femton innan jag började spela in. Jag skrev skrev alla låtarna på min första EP, 'Polaroid', på ett och samma vis. Jag tog in ett koncept eller en känsla, eller ett ord eller så, och min producent skulle påbörja ett spår medans jag själv och en annan låtskrivare började jobba på text och melodi. I slutet av dagen kom vi att ha byggt allting tillsammans, och ha en färdiginspelad låt. Det var super-kul, men också en väldigt intensiv process och jag var absolut slutkörd... efter hela den veckan!
Dina låtar framstår alltid som så självreflekterande men samtidigt så är det ju så att när vi väl hör dina låtar har du redan gått vidare ifrån dem, och de upplevelser som inspirerade dem. Så, efter att nu ha varit på din resa med nya EP-skivan, hur blickar du tillbaka på var du var när du då först började skriva på de här låtarna till där du är idag och hur du kan ha växt som en artist. Kanske tack vare just att du skrev dessa låtarna?
– Det här är en så otrolig poäng du tar upp och den utvecklingen var väldigt sann för mig själv och för min 'Time Will Tell' EP, till exempel var låten 'High' den allra första låten som min låt-producent och jag jobbade på tillsammans och vi skrev den när jag var sexton. Där och då kunde jag inte riktigt peka ut vad det var jag hade gått genom och varför jag kände på det viset, eller vad låten betydde. Det kändes inte då som låten passade mig och det håll jag gick i, just då på den tiden.
Och jag hade bestämt mig för att inte släppa den.
Sen förra året skickade min producent Gabe den till mig och vi åter-upplivade den litegranna. Jag förstod helt vad jag hade försökt att ge och försökt sätta ord till känslor till och det var att den var början på min kraftiga dissociation tack vare musik. Låten kändes som en flykt tillbaka till då, och jag såg att det varit en "hanterings-mekanism" för mig att leva genom orden i musiken. Så klart nånting som, år senare, förvärrades och blev ett problem som jag fortsätter att jobba med nu, men det tog år för mig att inse att det var vad låten faktiskt handlade om. När jag skrev den, kunde jag inte helt förstå det.
Men intuitivt visste jag alltid det. Jag tror att jag nu är så mycket mer självmedveten som artist, vilket så klart kommer med ålder och med erfarenhet, men jag gillar fortfarande att skriva utifrån ett flöde, och låta min själ tala... även fast jag inte riktigt förstår vad jag skriver om just då. Jag tror också att vissa av de saker som jag och andra skriver intuitivt inte alltid är för oss utan för andra och vad de behöver höra.
I det ögonblicket.
Vad är det som håller dessa fyra låtarna på den nya EP-skivan samman?
– De är alla äldre tidigare versioner av mig. Och naturligtvis, så är de väldigt reflekterande. Jag kände att jag behövde släppa de här låtarna innan jag kunde gå vidare in i min nya musik och i andra genrer, och introspåret 'I Always Knew' omfattar dem alla tillsammans, och detta är den jag skrev mest nyligen. Den har även några djupa andetag, ett rum för att släppa taget, och ljudet av ett bildspel på slutet, för att då representera att se tillbaka. 'Time Will Tell' var en låt jag spelade in... och skrev... för många år sedan. Och så klart skrev jag den om ett då riktigt förhållande jag hade och tiden visade faktiskt svaret, haha. Så det var coolt. Igen, det är som med 'I Always Knew', tillbaka till detta tema. Jag hade faktiskt en låt till som skulle vara med på den här EP-skivan men som till slut inte kom med. Det var en akustisk "indie-ig" version av min största låt, 'Getting Over You'. Jag ändrade några utav textraderna och den var reflekterande av det förhållandet... och den blev verkligen väldigt vacker. Jag hoppas släppa den så småningom...
Men då som 'Baby I'm Over You'.
Kreativitet är en sårbar sak... det kan vara en lång resa. En resa med en hel del saker som antingen kan göra eller knäcka en. Det kan krävas en massa dedikation och inte minst kärlek för att göra vad det än är... inte minst då en gör det på ett så själv-reflekterande sätt så som du gör det. Men, och det tycker jag är intressant, även när du närmar dig ledsamma saker, som ett dåligt förhållande... så tenderar du ändå att lämna på en positiv ton. Är det en medveten sak för dig att se det från en ljusa sida?
– Musik spelar en enormt stor roll för att "läka" mig. Det är det som i slutändan driver min passion för att skapa min egen musik, både för andra och för mig själv. Musik kan få en att känna så starkt, även på ett hälsosamt sätt. Oavsett känslan. Jag tenderar att älska de låtarna som har mörkare texter i kontrast med en "glad" eller en optimistisk melodi och att införliva det i min skapelse, som med 'Lose My Mind'.
Den låten började faktiskt som en långsam pianoballad... och faktiskt så spelade jag först in den som en sådan från början. Men det kändes inte rätt i den stunden så Gabe kollade över låten, och den satt sedan perfekt i sitt nuvarande utrymme... jag vet hur stark inverkan musik har på människor och det ledde till och med till att jag frågade mina mentorer i mitt liv om det skulle ha en positiv inverkan på andras liv om jag började att släppa ut några av de tyngre låtar som jag skapar.
I slutet av dan vill människor bli sedda, att ha någon som skapar en känsla eller anknytning som de inte själva kan sätta ord på och veta att de inte är ensamma. På grund av det har jag några saker på gång som kanske inte har den positiva snurren på dem som jag vanligtvis brukar ha, men jag tycker att det är okej och det finns plats för båda.
Har du lättare att hitta inspiration när livet går bra eller i tuffare tider?
– Det är en fantastisk fråga... och ärligt talat är jag inte riktigt säker. Det är ett intressant fram och tillbaka mellan att må bra och att vara motiverad att skapa, och att känna mig nere och att jag behöver få ut lite av den energin genom musik. Jag skriver ofta bara ner sidor och sidor med textrader eller känslor och tankar eller koncept... men att sedan avsluta de tankarna eller låten tar mycket tid och energi. Och jag tror att det är den svåraste delen för många artister... att veta om när en skapelse är färdig. Att kunna släppa taget om det man skapat.
Jag gillar alla de här låtarna... de är så vackert sammanförda att det är svårt att göra annat. Det känns som att de hör ihop med varandra. Men just introt, 'I Always Knew', står ut. Den är speciell i hur melodin på ett sätt lever i bakgrunden, och att det är din egen röst som driver beatet?
– Ja... när Gabe skickade det spåret till mig så lämnade han kvar den perfekta mängden utrymme för att låta mitt medvetande flöda... och jag tror att det var så min röst blev driv-kraften, bakom den energin, det var ärligt talat den lättaste låten för mig att skriva tror jag nånsin ... jag sjöng nog in sången två gånger och satte det. Den känns nästan som poesi, i sättet det finns avsiktliga utrymmen och kadenser i den, och i intensiteten i de känsliga kontrasterna och leveransen i melodi.
Har du nån egen personlig favoritlåt bland låtarna på denna EP-skivan?
– Det är väldigt svårt att välja en favorit och det förändras hela tiden. Jag har en älskar-hatar-relation med de flesta av mina låtar. Förut så skulle jag, förmodligen, ha sagt 'I Always Knew'... men 'Lose My Mind' kommer alltid att ha en speciell plats, i mitt hjärta. Igenom alla olika versioner av den låten så har jag så många fantastiska minnen, så väl som några mera smärtsamma. Och jag kunde faktiskt knappt lyssna på den akustiska versionen då jag släppte EP:n då jag inte gillade det ... men att ge den tid har hjälpt. Den är rå och på riktigt och det finns många andra människor som knyter an till den och relaterar till den.
Vilket jag älskar.
INTERVJU DE DANIEL JOHN