Intervjuad i samband av Julapink-låten 'Runaway Cinderella' [Treasure Rose]
Bildrättigheter, Press.
Nu, innan vi går in på nånting annat, var kommer alla dessa outfits från. Finns det ett ställe eller gör du helt enkelt kläderna själv... var kommer de här minst sagt färgglada... och väldigt rosa... kläderna faktiskt från?
– Hah! Tack du! Min garderob kommer från en variation utav ställen där mina personliga favoriter skulle vara Forever21 och Amazon, och då speciellt den fantastiska klänningen jag hade på mig för 'Runaway Cinderella' omslaget skräddarsyddes till mig utav en Amazon säljare. Rosa har alltid vart min färg och jag älskar att accessoarera skiten ur en outfit. Det tror jag är vad som gör de så unika. Jag älskar att lägga till massa kedjor, bälten, selar, väv, klipp och så till en neutral palett.
Det är så kul!
Så med det sagt och utrett, vad är det 'Runaway Cinderella' handlar om?
– 'Runaway Cinderella' är definitivt en låt inspirerad av sagan... men med en speciell tvist. I den här berättelsen vill Askungen fortfarande njuta av sin tid på balen med prinsen, men hon letar inte efter något långsiktigt. Hon förför prinsen genom att tala om för honom att hon älskar honon... fastän det att hon mycket väl vet om att hon kommer lämna vid midnatt. Jag tror att alla har velat ljuga eller i alla fall tänkt på att ljuga, eller till och med har ljugit, för att få det som de vill ha...
Och den här låten tillåter lyssnaren av njuta av den fantasin.
Tillsammans med Askungen.
Disco-musiken har gjort en stor comeback på topplistorna det senaste?
– Ja, jag har alltid älskat disco och funkinfluerad musik! Jag har blivit väldigt glad av att se discon ta sig in i pop de senaste åren... jag växte upp med att lyssna på The Bee Gees, Earth Wind and Fire och disco-band som Daft Punk och Justice... och så klart avgudar jag alla andra artister som nu tagit tillbaka det, som Dua Lipa, The Weekend... eller Dnce. Jag älskar hela vibben utav det, speciellt de synkoperade bas-linjerna i kombination med de grooviga trummorna i de här låtarna.
Once upon a time i New York fanns det givetvis Studio 54, dit människor kom för att vara vackra, förälskade... och lyckliga. Åtminstone försökte de vara det medans de red på vita hästar längs West 54th Street för att komma in. Men din låt försöker alltså inte "få komma in genom dörren", utan din låt förmedlar en kvinna i kontroll över att skapa sitt eget öde?
– Ja, mycket så. Som låttexten under bryggsektionen, "Now I got you thinkin about marriage, I am no princess in a carriage". Askungen är en självständig och självsäker kvinna och är väldigt mycket i kontroll över sitt eget öde och behöver inte låta en man vara i kontroll för att få nånting att hända... jag ville bemyndiga kvinnor med låten med att känna att dom inte behöver den där andra personen för att själv vara lycklig i sin egen själ. Uppenbarligen så ska inga inga människor såra andra för sin egen skull och att ljuga är dåligt men detta är fantasier.
Förhoppningsvis inspirerar den till självreflektion och till eftertanke.
Du växte upp i New York City. Hur tidigt var det du började med musik?
– Det gjorde jag! Jag är född och uppvuxen i New York City. Så länge var jag starkt influerad av världen av klassisk musik och jag spelade piano från när jag var sex år, men jag lyssnade på pop-musik i tiden som fanns däremellan, mellan timmar och åter timmar med piano-träning, där jag dagdrömde om att vara en popstjärna och uppträda över hela världen. Det har varit min dröm så länge jag kan minnas... jag minns att min mamma gjorde en pop-spellista till mig, år 2009, med artister som Kesha, Usher, Taio Cruz och Katy Perry, och som jag spelade på repeat medans jag dansade framför spegeln. Började med att försöka skriva pop-musik när jag var tretton år. Det var lite då som jag insåg att detta var vad jag ville göra med mitt liv. Det var då jag började fördjupade mig allt mer i pop-musik och mindre och mindre inom den klassiska musiken... fastän det var där jag började
Det har varit mer än en release-dag för dig att fira nyligen. Du själv har även just haft din födelsedag. Hade du på dig nåt särskilt rosa den dan?
– Ja! Jag hade faktiskt inte rosa kläder utan jag bar ett baby-blått lace shorty short-set med spets och vita tjocka stövlar som gick upp över knäna, och mina rosa signatur-höjdpunkter, läppstift samt make-up ... jag älskar ju rosa och det ljusblå accentuerade det rosa väldigt fint.
Väldigt, väldigt fint.
Så hur firade du den andra releasen. Releasen för 'Runaway Cinderella'?
– Jag är en familjeperson och spenderade den kvällen med dem och med att träna vilket är superkul... enligt mig. För mig sätter det mig på jorden att vara frisk i kropp och själen. Jag har också haft det hur kul som helst med att spela in promo-videos runtomkring 'Runaway Cinderella', och jag har gjort olika sketcher för att marknadsföra den här releasen som finns utspridda över alla mina olika sociala medier.
Har du nånsin lyckats tappa bort en sko medan du var ute och festade?
– Så även fast jag skriver om massor av festande och att "gå ut", så är jag faktiskt väldigt mycket en introvert arbets-narkoman som älskar att bara sitta och arbeta med musik hela dagarna. Och hela nätterna. Jag festar inte, jag röker inte, jag dricker inte, jag tar inga droger. Det roliga med låtskrivande är att jag kan vara vilken karaktär som helst, jag kan skriva om vilket scenario som helst utan risk eller sårbarhet.
Det älskar jag ju!
Är du bara en glad "Askungen" kring en ny release... att få höra vad alla tycker om de låtar som du gjort. Eller kan känslorna vara tve-tydligare?
– Jag blir väldigt exalterad när jag snart ska släppa en låt... efter flera månader av arbete, med att försöka blåsa liv i vad som ursprungligen bara började som ett litet frö till en idé... jag älskar att få höra andras reaktioner och att se andra uppskatta mina låtar gör mig väldigt glad men med det sagt finns det känslor av att bli överväldigad. Tvivel och osäkerhet ger sig in i leken med. Jag är en perfektionist och har svårt för att släppa taget om en låt. Detta är alltid en kamp för jag vill ju att mina låtar ska vara så bra som de kan va. Det bästa som de kan vara.
Jag tror att din Grammis-belönade ljudtekniker Mario J. McNulty kan ha råkat säga att du arbetar på ett helt album. Det kanske var av misstag?
– Jag har inte hört talas om någonting sånt. Jag måste nog ta ett prat med honom. Sterling Campbe introducerade oss två och jag jobbade med Mario under flera år i ett antal projekt, för 'Runaway Cinderella' var det den fantastiske Dan Viafore som mixade spåret... han mixade även 'Paradise' åt mig. Jag älskar Dan. Jag älskar även Mario. Men jag jobbar faktiskt på en låt just nu, som handlar om att undvika törstiga fuck boys, en låt som är super-kul, käck, och med så mycket attityd.
Det kommer att bli en bra låt...
Håll utkik efter den senare i år.
Nån gång...
INTERVJU DE DANIEL JOHN