JULIA SPOSITO

Intervjuad i samband av Juls-låten 'Heartbreaker' [SPO Entertainment]


Bildrättigheter, Press.


Kärlek och musik har mycket gemensamt... inte minst i hur de båda ger en massa känslor vi inte alltid kan sätta ord på men som vi ändå vet om exakt vad de betyder... det är inte konstigt att krossade hjärtan lett till många bra poplåtar då mängden av känslor man går igenom öppnar upp för så mycket kreativitet. Vad inspirerade dig att skriva 'Heartbreaker'?

– Jag skrev melodislingan för min nya låt i mitt sovrum i Los Angeles förra sommaren. Jag minns tydligt hur jag tittade ut genom fönstret i mitt sovrum och tänkte på hur ett krossat hjärta har en slags fjärils-effekt på ett vis, människor krossar aldrig fler hjärtan än då de själva fått sitt hjärta krossat. Och jag bestämde mig för att skriva en låt om den cykeln av att få sitt hjärta krossat och sen krossa hjärtan, alltsom jag byggde upp låten med den ordleken, för att skapa låtens tongång.


Vad är det som den här låten handlar om. Vad kom denna låt-texten ur?

– Jag läste 'The Fault In Our Stars' under mina tidiga high school-år, och ett citat fastnade verkligen hos mig, "Det är en metafor... ser du, du sätter den dödande grejen mellan dina tänder, men du ger det ej kraften att göra sitt dödande". Den här låten är om en tjej som sätter den dödande grejen mellan hennes tänder, och som inte tror att hon kommer ge det kraft att skada henne, men som låter dess berusande smak fördunkla hennes bättre omdöme. Den handlar om en tjej som ser på som samma låga hon en gång var så förtjust i växer, och upp-slukar reflektionen av tjejen som hon en gång var, hon kanske aldrig blir sig lik men det är väl just det som är poängen... våra svårigheter, våra förluster, gör oss till nya, bättre versioner. Det här är inte en låt om förlust eller sorg utan mera en låt om tillväxt och empowerment. Om man tar med sig en sak ifrån den här låten, hoppas jag att det är det här... historien slutar inte med aska. Den markerar en ny början.


Då du har skrivit låtar ända sedan du var omkring tolv år, eller så... vad har det betytt för dig att ha låtskrivande och musiken med dig i ditt liv?

– Låtskrivande har alltid känts som en förlängning av jaget... som nåt invävt i fibrerna av mitt väsen. Och musiken känns som det sannaste uttrycket av vem jag är. Jag har tänkt mycket på det här och det finns inget jag hellre skulle göra än exakt vad jag gör. Faktiskt så skulle jag inte kunna sluta ens om jag försökte... melodi- och textidéer är alltid i mitt sinne och de konstigaste sakerna inspirerar mig. Ibland vaknar jag till och med upp i sömnen bara för jag drömt om nånting vackert, och måste spela in det innan det glöms bort och försvinner in i etern haha! Jag tror min musik mest är inspirerad av havet. Jag tycker livet mycket är som att simma i havet, läskigt, spännande, farligt, vackert, och hisnande. I high school kom jag ofta på mig själv med att köra åt vattnet, och skriva i timmar framför havet... havets toppar och dalar speglar topparna och dalarna av att vara i en ung vuxen ålder... inget annat inspirerar mig mer kreativt. Av denna anledningen tror jag att mitt sound återspeglar känslan en får av havet och även att en delad gemensam tråd av både tvetydlighet och eteriskhet går genom båda.


När började din kärlek för musik. Var det kärlek vid första ögonkastet?

– Jag började nynna och sjunga före jag ens kunde prata riktigt, min häftiga beundran för musik var uppenbar från en riktigt ung ålder... och ett utav mina tidigaste minnen är att se min farfars händer flyga över tangenterna på hans piano. Min mamma har sagt att jag kunde sitta på pianostolen med honom och lyssna i timmar, och att jag bara blev sur när hon försökte flytta mig bort från musiken... utan tvekan att min dragning till musiken alltid känts medfödd och vördnadsfull.


Och denna passion har bara intensifierats med åren.


Hur fint är det att i dag se din musik röra sig över hela världen och veta om att den åtnjuts och relateras till av många mer. Hur är den känslan?

– Helt och hållet surrealistisk och så hjärtvärmande. Jag känner mig tursam, lycklig och tacksam över att få göra allting som jag får göra.


Var någonstans i världen skulle du älska att turnera till?

– Åh, gosh, jag skulle verkligen absolut älska att åka till Japan. Jag har alltid varit så förtjust i japansk kultur, och jag tror att det skulle vara den mest imponerande upplevelsen att uppträda där...


Du repeterade för din allra första spelning bara för några månader sen, tidigare i somras, och nu i November ska du redan uppträda i The Viper Room. Det är uppenbarligen en sådan ikonisk plats att få uppträda på?

– Jag är så exalterad. Den här sortens tillväxt är bortom min vildaste fantasi och jag är så tacksam över den möjligheten att få uppträda på en sådan ikonisk plats där så många av mina stora idoler har sjungit.


Om vi ska lämna hjärtkrossandet lite här på slutet och istället fokusera på något riktigt värmande, så står du väldigt nära din syster Jacqueline, eller Jacqs som hon kallas, i musiken. Ni två har verkligen varit med om det här tillsammans ifrån början och det är nått ni väldigt mycket delar med varann. Vad betyder det för dig att ha hon att kunna luta dig emot?

– Jacqs har varit min bästa vän, syster, och manager ända från första början, det hade inte kunnat finnas en Juls utan Jacqs. Vi har sett hur vi båda växt upp, och jag känner mig bara riktigt tacksam över att ha henne vid min sida på den här resan. Min favoritsak med att ha Jacqs som min manager är att se stoltheten i hennes ansikte när jag går av scenen. Hon har funnits där varje steg på vägen och hon har trott på mig och min potential även när jag helt och hållet sög. I och med det finns det ingenting mer givande än att uppnå saker tillsammans och se tillbaka på hur långt vi har kommit på denna gemensamma resan.


INTERVJU DE DANIEL JOHN