Intervjuad i samband av filmen 'Spirited' [Apple Studios]
Bildrättigheter, Wes Klain.
Vid tre års ålder hade du redan börjat dansa. Så du hade dansat ett gott tag före du filmdebuterade i 'Step Up: All In', var det verkligen så tidigt?
– Ja... det har gått ett bra tag sedan min mamma och pappa satte min tvillingsyster och mig på dansklasser när vi var tre. Har alltid dansat så långt jag kan minnas och var passionerad för det som konst-form även från en väldigt ung ålder. Jag höll på med jazz och balett tills att jag var ungefär tio och fokuserade sen mer på gymnastik, eller akro-sport... akrobatisk gymnastik, tills jag kom till high-school. Vid detta laget behövde jag göra ett val mellan att antingen tävla i gymnastiken eller att bara fokusera på dans eftersom det blev för många timmar i veckan ovanpå skolan. Jag valde dans! Och det fanns ett otroligt dans program på min skola, Collège St-Anne, och jag älskade att vara med i den. Professionellt började min karriär efter att jag deltagit i succé-programmet 'So You Think You Can Dance' 2010. Och placerade mig trea i finalen. Koreograferna jag hade jobbat med i programmet sade till mig att jag skulle göra bra ifrån mig som en professionell dansare i Los Angeles och det var det som planterade fröet, som sen växte till att jag officiellt flyttade till USA inom ett år, jag är så tacksam för mitt dubbla medborgarskap tack vare min pappa. Vilket gjorde det lättare för mig att flytta. De flesta av mina vänner i Kanada är tvungna att gå igenom visumprocessen som kan vara väldigt utdragen och kostsam, så jag kände mig väldigt lyckligt lottad då jag inte behövde göra det...
När jag kom till Los Angeles signade jag med Bloc Talent Agency tack vare en rekommendation från Luther Brown och en provspelning för dem där sen började jag gå till alla provspelningar som kom min väg.
Och resten är en gigantisk snöbollseffekt fram till i dag.
Var tror du passionen kom ur må det vart för dans eller skådespeleriet?
– Det är rätt så svårt att förstå var det kommer ifrån eftersom jag, på så många sätt, bara känner att den passionen alltid fanns inom mig... och är ingjuten i mitt dna. Även när jag ser gamla videor av mig som bebis och barn kan jag se samma Jayme Rae... super-uttrycksfull och en avsiktlig och närvarande personlighet... i en kropp som alltid ville få röra på sig och vara fri och jag älskade att sätta upp shower när vi var och campade med mina vänners föräldrar och deras barn, under grundskolan om jag och mina vänner sov över hos varandra vart det väldigt vanligt att det slutade med att man satte upp en hel show där vi sjöng och dansade och hade en hel berättelse. Min mamma fick då tålmodigt titta på oss och applådera. Jag brukade bli så uppspelt över dans-showerna över nyår och det var alltid en så stor grej för mig att vara med. Jag brydde mig innerligt om varje danssteg och älskade väl på mitt egna sätt att känslomässigt koppla musik till rörelser. Min far var en stor musikälskare så när jag växte upp spelades det alltid upp musik i huset. Mina föräldrar uppmuntrade kontinuerligt min syster ... min tvillingsyster Jenny... och jag att dansa eftersom att de såg hur mycket som vi båda helt och hållet naturligt älskade att få göra detta.
Du är ingen främling för att dela ditt kreativa utrymme med de bästa av branschen, efter att ha dansat med såna som J.LO, Katy Perry, Pharrell, Dua Lipa och Taylor Swift, bara för att nämna några väldigt få. 'Spirited', däremot, är en ganska unik blandning av kreativa människor då filmen för samman kreativa från olika skrån. Dansare, musiker, koreografer å komiker och seriösa dramaskådespelare. En "dame" gör till och med ett kort framträdande. Det här måste bara varit en enda stor kreativ dröm?
– 'Spirited' handlar om att skapa ringar på vattnet av glädje, snällhet, och positivitet i världen, och det budskapet är väldigt i linje med hur min upplevelse på inspelningen var. Från regissören, till kamera och kostymavdelningen, och manusförfattaren, producenter, koreografer och make-up artister och skådespelare. Alla vart så respektfulla, och snälla, mot varandra. Det var den riktiga magin i skapandet av denna filmen. Efter att ha jobbat med många "A-list" artister och varit med i situationer då dansare inte alltid varit uppskattade och respekterade var det en så uppfriskande, vacker känsla att se alla se varandra med samma lins... den mänskliga linsen då personer ur olika avdelningar fick lära känna varann och blev vänner. Du kunde känna ömsesidiga känslor, kärlek, på inspelningen och jag tror att det är därför det här lyser igenom så mycket genom kameran. Vi stod verkligen i vördnad för varandras jobb och talanger. Genom hela den kreativa processen, kom vi att visa upp och berätta om dom dansnummer vi hade jobbat på till Ryan, Will, Octavia och några av de andra skådespelarna. Och de kom förbi till repetitionerna och dom lyste upp varje gång de såg oss dansa. Man kunde se hur rörda de var, och hur mycket de tyckte om det. Om jag minns rätt så tror jag att det var Will som hade tårar i sina ögon när han tittade på ett av våra dansnummer, och det är så vackert för senare tittade jag på när han gjorde en scen och där stod jag bakom kameran och kollade på honom live, och var själv i tårar...
Jag var så tacksam att få bevittna en sån talang på så nära håll. Kände samma sak när jag tittade på vår regissör Sean Anders och koreograf Chloe Arnold så sömlöst leda en hel grupp av olika slags kreativa och med förmågan att få oss alla att komma samman, mötas, med kärlek, för ett delat syfte. Ja, det är ju verkligen det. Det var en kreativ dröm.
Som du säger lyser alla delar genom. Filmen är en ny och självmedveten snurr på 'En Julsaga'. Och den är otroligt underhållande, som den är full av showmanskap, charm och hjärta. Var det någon speciell stund utöver att titta på Will Ferrell, där du kände att "Åh! Detta är verkligen roligt"?
– Det mest glädjegivande ögonblicket, helt klart... måste vara när jag spelade in min skådespelar-scen med Ryan Reynolds. Det tog endast några timmar men av alla timmar som jag var på inspelningen under de 6 månaderna jag var i Boston, var det dom mest minnesvärda. Det var på riktigt skitcoolt att vår regissör tillät dansare att provspela för några av skådespelar-rollerna i filmen. Under min provspelning, fick Sean och manus-författaren John Morris reda på att jag är en fransk-kanadensare från Montreal och fick mig att läsa några av rollerna på franska. Det är så min säkerhetsspöke dialog utvecklades till att vara på franska. Hela upplevelsen innan vi spelade in scenen var rolig. Jag hade ett stund med Ryan och Sean där vi diskuterade vad Ryans roll, Clint Briggs, skulle svara tillbaka till mig på franska efter att jag sagt mina repliker och vi kastade omkring några olika idéer. Var nervös... men samtidigt var jag inte det... det fanns en balans av, "Jag njuter av detta ögonblicket och det känns så naturligt" men också, "Vet om att jag är i en scen med en A-lista-skådespelare och hans namn är Ryan Reynolds". Han är en så jordnära och snäll person att man på ett sätt glömmer av att han är en stor deal, haha! Jag kommer verkligen inte att glömma av den där dagen och denna här tiden någon gång snart.
Du skiner uppenbarligen då du dansar. Men vem bland ickedansarna på denna film-inspelningen överraskade dig mest med deras dansförmåga?
– Will och Ryan överraskade mig mest... eftersom du bara inte skulle förvänta dig att se dem dansandes... än mindre stepp-dans samtidigt som de sjunger, vilket inte alls är särskilt enkelt att lyckas med över-huvudtaget. Även som professionell dansare var det inte särskilt lätt att sjunga ut högt, i den rätta harmonin samtidigt som jag håller mig kvar i de olika rytmerna i mina dans-steg. Det är en gigantisk "tung-vridare" av rang, så att att se på när de jobbade så hårt för att uppnå det var super-imponerande. Dom gjorde ett sådant fantastiskt jobb!
Vilken är den bästa jul-låten att dansa till. I alla fall a'la din egen åsikt?
– Benji Pasek, Justin Paul och hela det musikteamet slog verkligen en homerun med originallåtarna i filmen. De är käcka, magiska, rörliga, upplyftande, och de får dig att känna alla av känslorna. Min favoritlåt att dansa till var 'Bringing Back Christmas'. Denna låten spelas nära i början av filmen där alla av oss dansare spelar rollerna som julgrans odlarna av Amerika på en julgrans-konferens. Ryan håller i ett över-tygande tal, som inspirerar oss att "skapa ett helvete" över falska jul-granar. Vi går sedan in i full sång och dansläge. Det var något väldigt kraftfullt med den låten eftersom den tillät en att dansa stort stort... och utomkroppsligt... utanför sin kropp. Man fick verkligen gå stort.
Och jag älskade det!
Ursprungligen skriven av Charles Dickens så är detta här uppenbarligen en sån klassisk historia och en som så framgångsrikt fångar in flertalet sidor av julen, som inte är lika mysigt, och fint för alla. Vad är dina egna julkänslor, när det inte är på film. Är det då en livlig eller nedstämd tid?
– Jag har tur nog att kunna säga att detta är är en väldigt livlig tid för mig på året. Jul har alltid varit så full av glädje, spänning, kärlek, och familjetid och över allt annat gemenskap. Traditionerna, och vintern i Montreal, den yummiga maten, handlingen i att ge nått speciellt till någon, oavsett om det är en faktiskt gåva eller att man ger varann tid i en konversation eller över en middag... att trycka på paus-knappen.
Det är allt saker som jag värnar om väldigt mycket.
Jag står nära min familj och vi blir så exalterade denna tiden på året.
Du hörde och såg antagligen denna historien själv när du växte upp som liten. Vad skulle den där lilla flickan tänka om hon visste att hon senare i livet skulle bli ett "Ghost of Christmases Past" och jaga efter Scrooge?
– Hon skulle förmodligen vara så exalterad att hon skulle vilja snabb spola fram till att bli en vuxen snarast... så att hon kunde komma till det där ögonblicket. Hon skulle vara stolt över att hon tog chanserna, litade på sina instinkter och har ett jobb som hon älskar. Och jag bär verkligen det barnet i mig än idag. Jag kommer ihåg att jag tittade på filmtrailern för första gången, och hur jag då fick fjärilar i min mage. Jag minns inte att jag känt så här för ett projekt på så länge. Även när jag satte mig ned i biosalongen bredvid min tvillingsyster för att titta på den för första gången höll vi varandra i handen, med en sån upp-rymdhet då vi var på väg att se på oss själva på vita duken, i en lång-film. Den senaste gången vi hade där fjärilarna vart när vi var med i filmen 'Step Up: All In' tillsammans år 2015, filmer är ju rätt magiska.
Och de är ett speciellt förevigat ögonblick i tiden som ju kommer att vara för evigt. Det är en surrealistisk upplevelse att vara del utav det.
Och jag kommer aldrig nånsin att ta detta för givet.
INTERVJU DE DANIEL JOHN