Intervjuad i samband av filmen 'Octopus Pot' [SafeHouse Production]
Bildrättigheter, Press.
Ett Octopus-Syndrom är när stressiga händelser orsakar hjärtat att för-vrängas och expandera tills det är så försvagat att det enda kvar, är att dö. I filmen blir det en metafor för två personer som finner varandra när dom redan fått sina hjärtan krossade. Vilket manifesteras med en giftig relation som går tillbaka till det gamla talesättet om att, "Man kan inte älska någon annan om du inte älskar dig själv". En intressant innebörd?
– Jag var först introducerad till Mykels film genom en av huvudrolls-innehavarna, Hafedh Dakhlaoui. Vi blev vänner efter att ha filmat på en väldigt actionpackad musikvideo-inspelning ihop. Sen dess hade vi skapat projekt att filma tillsammans, och en möjlighet dök upp att spela en roll i 'Octopus Pot'. Det är ett unikt namn på en film och den konceptuella innebörden slår verkligen hårt när man ser filmen... att se de här karaktärerna övervinna sina egna prövningar är något som absolut är värt en titt. Jag tror att hela teamet vart stolta över att vara en del i 'Octopus Pot'. Jag själv känner mig väldigt stolt, över min roll.
Vem är Toby. Hur såg du honom?
– Toby är stark, lojal och lite grov runt kanterna. Det underbara med film är att vi får se flyktiga glimtar av dessa karaktärerna i ögonblick, och att utveckla, och förstå vilka de är till fullo känner jag är nyckeln. Så fastän att du är med i filmen för några nedslag att de stunderna är autentiska och att de som tittar på i publiken kan resonera med dem.
Som du finner din väg in i en karaktär... för att kunna resonera. Oavsett om det är att föra in delar av rollen till dig, eller ta med dig delar av dig till rollen, vad är ditt sätt för att komma in i en roll, hur går du tillväga?
– Jag tror allt av det kommer ifrån manuset. Att förstå karaktären ur deras omständighet, och att göra deras problem och mål lika viktiga, som om de hade varit dina egna... är vägen att gå. Sedan verkligen att lyssna och svara till de andra karaktärerna i scenen. Då behöver man aldrig skådespela för att du svarar autentiskt. Och det är alltid målet.
Det är ju väldigt sällan som vi har full kontroll över allt i vårt dagliga liv men på en scen eller framför en kamera skulle jag tänka mig att en har en ökad känsla av medvetenhet, och just därför även ett annat behov av kontroll. Känner du av det eller är det snarare någonting som du som en skådespelare måste släppa taget om för att kunna "leva dig in i" rollen?
– Jag tycker att du har rätt... väldigt sällan är saker inom vår kontroll. Det bästa sättet som jag har hittat själv, är att fokusera på det jag kan kontrollera. Jag kan kontrollera hur mycket ansträngningar, och för-beredelser som jag lägger ner på att förstå karaktären och på scenen ... jag känner att då man är förberedd och verkligen autentiskt har en empati för sin karaktär kan du sedan vara i det flödestillståndet... för att om du har gjort ditt jobb rätt, är varje linje av dialog du säger och svarar till densamma som du skulle ha sagt... som bara råkar vara de som är nedskrivna i manuset. Du kan aldrig förbereda dig för många saker i film och teater. Ofta är det så många rörliga delar. Jag tror att det är absolut nödvändigt att du omger dig med grymma proffs, som du kan lita på. Man kan då fullt ut veta, att varje person gör sitt bästa efter egen förmåga i sitt eget jobb, så allt som återstår är att fokusera på vad ditt jobb är. Därefter passerar vi över mållinjen, som ett team.
Är chanstagande viktigt i skådespelarprocessen, att aktivt söka hinder?
– Att leva livet som en skådespelare är i sig att ta en chans. Du måste göra så mycket obetalt arbete, det är så mycket förberedelser, prov-spelningar konstant, och majoriteten av tiden får du bara de rollerna du var menad för. Du har inkonsekventa inkomster och du måste då finansiera din hyra, din mat, och dina räkningar genom att ha andra jobb vid sidan av... igenom hela processen tar du ständigt chanser på dig själv. Jag tror att du måste älska varje del av processen, och själva "skådespeleri"-delen är belöningen, och är en väldigt liten andel utav vad det faktiska jobbet är, att ge allt för att knyta kontakter, skaffa sig mer erfarenhet, övervinna svåra roller, att lära sig att även avslagen i provspelningar egentligen varit utmärkta tillfällen att visa vad det är du älskar att göra och att allt är lika viktigt, att övervinna de mentala hindren och att ta positiva små steg framåt varje dag... är det som är vägen. Hinder är möjligheter till att växa och lära sig. Endast genom vårt misslyckande kan vi hoppas på att bygga upp vår egna karaktär.
Spelar sympati en roll för en karaktär. Att du känner för den du spelar?
– Jag tror att casting många gånger är en viktig faktor. Om du är rätt för rollen så tror jag det är ens plikt att förstå sig på delar av en själv som resonerar med den karaktären. De må kanske vara en tuff, eller rutten, jävel, och det kanske inte är vem du är... men att hitta bitarna inom dig själv och förstå karaktären kommer tilllåta en att inte döma ut de och på ett mer lämpligt och passande vis informera ditt arbete.
Det är drygt ett decennium sedan som du tog examen från skådespelar- "skolan". Vad fick dig att bestämma dig för att leva livet som en skådis?
– När jag var ung, var jag överviktig, mobbades en hel del, var inte så motiverad åt att studera, växte upp i ett tufft område och hade aldrig riktigt några utlopp eller vägar att gå längs. Jag flyttade till Australien under high-school tiden och fann snabbt sport, goda vänner. Och en skådespelarklass. För en gångs skull i mitt liv hade jag ett utlopp som var kreativt och som jag tyckte om och det vidgade ut mitt sinne, och gjorde mig mer bekväm med mig själv. Mina betyg i skådespeleri var de enda som var anmärkningsvärda och jag spenderade mina helger i high-school med att gå alla kortkurserna som jag kunde... i vetskap om att jag ville göra detta här till min karriär och jag tog examen vid Australian Performing Arts Conservatory i Brisbane år 2011. Mitt mål var alltid att göra det jag älskar varje dag i mitt liv... och jag kan, med glädje, säga att jag har vart trogen den strävan även då det varit tufft.
Utöver att skådespela i huvudrollen... både skrev och regisserade Mykel Shannon Jenkins denna filmen. Är regisserande nått du kan se dig göra?
– Mykel är ett absolut kraftpaket, han skriver, regisserar, agerar, och producerar och marknadsför. Han ser till att alla han jobbar med har det bra och han är en otrolig kommunikatör. Ärligt talat... tror jag att vissa människor har en verklig förmåga att se en vision framför sig... och för att regissera den. Jag själv känner inte att det är min väg just nu i denna stunden. Jag är glad över att få fortsätta berätta historier.
Och göra det jag älskar med otroliga människor.
INTERVJU DE DANIEL JOHN