Intervjuad i samband av filmen 'Deinfluencer: Clickbait' [Dystopian Films]
Bildrättigheter, Press.
Även fast den tar vid i en eskalerad skräckfilmsmiljö, spelar 'Deinfluen-cer' filmerna på en rädsla som är desto mer relaterbar, det värde som vi kulturellt nuförtiden lägger på följare och likes. Där det nu är så många som lever sina liv på skärmen, medan deras faktiska dagar går förbi de. Hur kom det sig för dig att skriva, producera, och regissera denna film?
– Först och främst, tack så mycket för att du tittade på och tyckte om filmen. Verkligen, jag menar det. Det är den enda anledningen till att jag gör det här. Det faktum att någon, någonstans på andra sidan pl-aneten, kan titta på något jag gjort, är för mig en galen tanke att tän-ka på. Hur som helst, till din fråga. Idén till denna film var våran syn på vad världen verkar vara just nu... vad vi värdesätter. Jag levde gen-om den analoga till digitala revolutionen... en övergång som har varit intensiv när man tänker på det. Jag vet att kärnpubliken som ser den här filmen inte har den kontexten. Man kan kanske tro att varje äldre person säger det om generationen efter. Men det här är annorlunda. Detta är något vi aldrig har sett förut. Förändringen och omkopplin-gen av våra hjärnor, mer än nån annan gång i mänsklighetens histo-ria, allt bara under de senaste tjugo åren eller så, och egentligen allt med motivet att göra oss beroende av att bläddra genom våra telefo-ner... för att kunna göra oss till starkare konsumenter. Det är läskigt.
Jag tror bara vi är i en petri-skål och inte har en aning om vad vi har att göra med. Sociala mediers effekt på hjärnan, på alla, men särskilt på de unga, är galet. Dessa teknik-jättar styr våra sinnen. Vad gör det med världen i det långa loppet. Jag antar att detta är mitt långrandiga sätt att säga var idén kom från. Hur skulle kärnan av dessa idéer vara en film men också vara kul att titta på det. Detta är trots allt showbiz.
En annan anledning till att vi gjorde den är en som, de flesta, inte sk-ulle överväga, att spela in på en plats tillåter för en att spela in filmen snabbare. Detta sparar in åt dig för budget vilket är väldigt viktigt för independent-filmvärlden. Så vi behövde också ha en idé som fick pl- ats i en figurativ låda. Jag tror att de här punkterna fick den här idén att hända. Ett tänk om-scenario vi lekte med som får en att tänka till.
Ut kom 'Deinfluencer'.
En liten bit av alkemi.
Skräck, ganska unikt med, har en lika passionerad som splittrad publik som har många olika åsikter och förväntningar på vad en skräckfilm är. Är du nöjd med hur den första filmen i stort togs emot av den publiken?
– Vi gör inte Shakespeare här, vi vill först och främst att publiken ska se en film och ha kul. Vi gör popcorn underhållning. Om ett budskap får dem att tänka till därefter så får det vara så. Det var tillräckligt av människor som tyckte om den första för att vi skulle kunna gå vidare med en trilogi. Det är en succé för mig. Sedan får vi se vad framtiden har att erbjuda de här uppföljarna. Vem vet, då kanske vi till och med utforskar den här världen mer även efter det att trilogin blivit färdig.
Jag har alltid älskat filmer som för människor samman. De filmerna som får alla i publiken att känna att de är i samma rum. De upplevelserna är icke-existerande nu, då skräck och komedi är två genrer som studiorna inte producerar för bio i samma utsträckning längre. Tror du den socia-la filmupplevelsen kommer tillbaka, eller har publiken, precis som med sociala medier, blivit allt för bekväm med att kunna se filmer hemifrån?
– Det är en väldigt bra fråga. Det gör mig väldigt ledsen. Det faktum-et att vi inte längre kan ha en Seth Rogen eller Judd Appatow-film på bio längre verkar inte rätt för mig. Min pappa var projektionist då jag var liten. Han lät mig sitta i båset och titta på filmer som 'Ghostbust-ers' och 'Indiana Jones', och att höra publiken skratta och njuta av de filmerna i realtid med mig var fantastiskt. Att tänka på att nya gener-ationer inte växer upp med det på det sättet? Och kanske, en dag, in-te alls? Galet. För länge sen, gick vi till kyrkan eller vad som helst för att få en känsla av gemenskap. Det ersattes med filmbiograferna. Al-la gick vi in i ett mörkt rum, och delade samma dröm under två tim-mar. Nu är det borta och vi har färre och färre verkliga interaktioner i den här riktiga världen... jag vet inte vad det gör med människor på lång sikt... men kanske att någon kanske borde göra en film om det...
Hur kom du först in på filmskapandet. Hur ser du tillbaka på den tiden?
– Ärligt, sen jag var tretton är film allt som jag har velat göra. Jag har dedikerat hela mitt liv åt att lära mig om vad som utgör en bra berät-telse och hur jag fysiskt kan göra en. Jag kommer att dö utan att fullt ut ha lärt mig om hur man gör det, men jag kommer ändå dö lycklig.
Efter att på bästa sändningstid ha jobbat med talkshows. Och filmat en del dokumentärer. Hur kom det sig för dig att regissera din första film?
– Målet var alltid film. Jag växte upp på östkusten av Kanada på Cape Berton Island. Mycket vackert, men det fanns inte mycket av en film industri där. Att göra film verkade vara en omöjlighet. Mitt tänkande som en yngre man var då att spela säkert och ta en handels-examen. Det skulle få in mig på reklam, och då skulle jag kunna göra tv-rekl-am. Tv-reklam skulle vara vägen "in" på något sätt, lika långsökt som det låter, så fungerade det ändå. Jag flyttade till den närmaste "stor-staden", Halifax, och startade ett reklamföretag direkt efter att ha av-slutat mina studier på universitetet och gjorde, så småningom, rekl-am-film. Min första reklamfilm spelades in på faktisk film och i New York City inte desto mindre. Det var reklam för Bröstcancer-fonden.
Den upplevelsen öppnade mina ögon för processen av att göra något.
Jag menar, hur allt hängde ihop och kom samman.
Och hur du efteråt kunde se den här reklamfilmen, som bevis på allt det där arbetet du gjort. Och hur det verkligen kunde få dig att kän-na nåt. Det var exakt vad den trettonåriga-jag ville att jag skulle göra.
Tjugofem år gammal så skickade jag den reklamfilmen till alla prod-uktionsbolag i Toronto, och ett litet nationellt kanadensiskt tv-nätv-erk gav mig ett jobb som producent. Det är samma nätverk som gav mig min första talkshow. Sen lämnade jag och producerade och reg-isserade två säsonger och närmare femtio avsnitt av tv-programmet 'The Next Biggest Winner'. Det var så jag började med dokumentärer.
Under 2016, dock, hade jag ännu inte uppnått mitt huvudsakliga mål, en film. En riktig, ordentlig, film. Helt plötsligt, ifrån ingenstans, och bokstavligt talat för exakt sju år sen i dag, sant nog, så insjuknade jag i en otroligt förödande sjukdom som gjorde mig väldigt sjuk i måna-der. Jag var nygift och skulle precis fylla fyrtio, och jag blev verkligen tvungen att tänka om mitt liv, eftersom att det här kunde vara det för mig. Om jag kunde ta mig ur intensivvården... vad skulle jag då göra?
Lång historia kort så fixade de mig. Läkarna och min fru. Jag har sen dess regisserat fem filmer. Men endast två har släppts, till dags dato.
Jag har skrivit ytterligare tre långfilmsmanus.
Som alla är i olika stadier utav förproduktion.
Livet är bra.
Det sägs ofta att våra misstag kan vara våra största lärare, är det något du skulle hålla med om, vad för ögonblick har fått dig att växa kreativt?
– Åh, alldeles för många misstag har gjorts för att kunna bli specifik! Vi suger allihop till en början. Vissa slutar aldrig att suga. Det viktiga är att man kan vara konstruktivt kritisk mot sig själv... för jag menar, om man inte är ärlig emot sig själv, vad har man då? Att göra misstag och erkänna det är det första målet, det andra är att prova något nytt som borde fixa problemet efter det. Detta är faktiskt allt en kan göra.
Jag kan säga det att min första film 'This Was America', var en smärt-sam en på många sätt. Jag hade fått gjort min första film. Den var på Amazon Prime. Jag hade bockat av min stora livsprestation och äntl-igen gjort en jäkla film. Men jag gillade inte många saker med filmen, jag kunde se alla dessa saker som jag kunde ha gjort bättre. Tekniken och utrustningen som behövdes för att skapa en effekt och en känsla som jag inte hade. Denna fantastiska prestation var verkligen endast min nya början. Jag hade fortfarande väldigt mycket att bli bättre på.
Sedan var min nästa film 'Deinfluencer'. Jag hade lärt mig, så mycket, mellan de två filmerna. Jag kan definitivt se det när jag tittar på dom. Jag vet inte om detta är något nån annan ser. Men jag gör det och det gör mig glad. Jag kommer aldrig att sluta lära mig och förhoppnings-vis göra filmer som ser bättre ut än den budget som vi har att arbeta med egentligen. Mitt mål är att fortsätta att lära mig. Att fortsätta att försöka, om jag andas så kommer jag att fortsätta drömma om nästa.
Kan man begära ett bättre liv än det?
'Clickbait' och 'Offline', trilogins sista filmer, kan hinta om en eskalering och, potentiellt, faktiskt avslut. Men du sa att det kanske kan bli mera?
– Ja, vi har planer, och jag är även så glad att kunna säga att vi har fl-era andra projekt som nu är på gång, vi fortsätter att drömma vidare.
INTERVJU DE DANIEL JOHN