JAIME DERAZ

Intervjuad i samband av låten 'Sadie' [faded BLUE]


Bildrättigheter, Press.


Din nya låt berättar en historia om en kort romans. Om förlorad kärlek. Om att träffa någon speciell, du kallar henne för Sadie. Vad var det med henne som inspirerade den hära otroligt fina låten. Vad inspirerade dig?

– Jag skrev 'Sadie' om flyktig kärlek... en slags ögonblicks bild av den stund jag föll för en främling och visste att det inte skulle hålla, men ville njuta av och ta till vara på varje ögonblick, jag ville betona att de känslorna var så verkliga och så starka utan att jag egentligen riktigt visste något om denna personen. Min favoritrad i låten är, "We were making plans and you tasted like summer", jag skrev det specifikt för att visa att hon kändes som det förflutna, och aldrig var riktigt menat att hålla. Då historien i låten utspelar sig under hösten betydde detta faktumet att "Sadie" smakade som sommar att hon smakade som nått som inte längre var framför oss och som planer gjorde för framtiden var det bara så hopplöst... men vackert ändå.


Är du vanligtvis bra på att komma ihåg namn?

– Jag tror faktiskt att jag är ganska bra på att komma ihåg namn, hah! Jag ville att huvudfokuset i låten skulle vara detta faktumet, att vi inte kände varandra alls, ändå var känslorna så som en andra natur, att vi inte ens behövde känna varandra före vi föll.


Jag tänkte då vilket bättre sätt att uttrycka detta än att inte ens känna till varandras namn... men i verkliga livet är jag ganska uppmärksam.


Du hade hållit fast vid den här låten i över ett år innan vi andra nu fick ta del av den. Vad fick dig att hålla fast vid den så länge som du gjorde?

– Jag höll fast vid låten så länge eftersom det är min favorit av alla de jag nånsin skrivit. För de låtar som betyder mest för mig är det svårt att känna att de någonsin är färdiga. Jag vill att människorna som hör den verkligen får upp bilderna och budskapen av berättelsen, och jag kände att jag verkligen behövde produktionen för att driva hem detta budskapet... jag ville inte släppa låten tills innan det att jag kände att den var helt där och redo att bli hörd på det viset, som det var tänkt!


Din egen genuina röst, och ditt låtskrivande, tillför verkligen en genre-unik sårbarhet till dina låtar, men ändå ner till arpeggio synten och de elektroniska ingredienserna känns detta också väldigt mycket som en, faktiskt, svensk poplåt. Vissa av bitarna använder du på samma vis som ROBYN, SHY Martin eller Clara Mae också skulle ha gjort det. Är det ett inflytande som du faktiskt har. Finns det något svenskt inflytande i dig?

– Enorm beundrare av alla de tre! När jag först började med musiken ville jag bli pop-artist men jag fann att jag verkligen fick mitt fotfäste inom dansmusik-världen. Då man tittar på artister som gör grymma danslåtar, men sedan också har sina egna emotionella poplåtar så är Clara Mae en som sticker ut stort för mig för hon har den här luftiga rösten som är perfekt för dansmusik men släpper sedan sen även de egna låtarna där hon är så i samklang med sin sårbara sida. Och SHY Martin kan göra otroligt medryckande pop-låtar, som en får att vilja dansa, men texterna får en att vilja gråta... och det är något jag alltid beundrat, och nått jag hoppas kunna bemästra i mitt eget skrivande.


Och så klart har ROBYN det här hjärtskärande elektroniska soundet som är perfekt för radio, med texter som skär till kärnan. Alla tre av dem har haft ett stort inflytande på min skrivstil och varumärke, och de är några av mina viktigaste inspirations-källor.


Då du lägger in så mycket av dig själv i dina låtar, det är nästan som om du bemöter och hanterar livet genom ditt låtskrivande... är musik på ett sätt hur du bearbetar många av de saker som du upplevt, i ditt egna liv?

– Jag började med musik under den lägsta tidpunkten av mitt liv. Det var typ det enda som gjorde mig glad mitt i mycket annan hjärtesorg och smärta. Som låtskrivare... när super-ledsamma saker händer en, gör de ont och det suger men det öppnar också upp så många dörrar för ärlig konst, konst som kommer komma i kontakt med människor som också har ont och jag tror att min musik riktar sig till de hjärte-krossade... och jag tror inte att mina texter skulle framstå som ärliga, autentiska, om jag inte hade upplevt det själv. Så på många sätt är jag tacksam för de strider jag själv har mött... och jag har haft sån tur att jag kunnat bearbeta mina känslor med min musik!


Vad gör du för att få en "paus" från vad som verkar vara konstant själv-utforskning. Hur gör du din musik på ditt sätt, men så du ändå kan röra dig bort från det. Och inte stanna med alla dem känslorna du utforskat?

– Det roliga med att skriva så öppna och ärliga låtar om såhär smärt-samma saker är att då det väl kommit till den tiden då låten finns ute för världen att höra, har jag vanligtvis kommit över det, och är vidare till nästa smärtsamma grej. Att skriva ner ord och spela in orden och sedan spela upp de igen tills vi får till låten perfekt tvingar mig på ett sätt att möta de känslor som jag normalt skulle trycka ner. Och att se hjärtesorgen från ett nytt perspektiv, även då man skriver om riktiga människor blir de bara till karaktärer i berättelser... och när du läser en berättelse tillräckligt många gånger för att veta om hur det slutar, så blir det lättare och lättare att hantera det slutet.


Kan låt-skrivande för andra artister vara en sådan sak där du får ha lite mer kul utan allt det introspektiva. Närmar du dig det annorlunda än du skulle göra då du skriver en låt som är för dig själv, och ur ditt eget liv?

– Jag har alltid haft den där drömmen, om att skriva en "hitlåt" för en stor artist och höra den på radio någon dag. Mitt problem är mest att jag inte är säker på om jag skulle kunna dyka så djupt in i historierna som inte är mina egna, och jag är rädd att jag bara skulle kunna hålla mig på ytan... och det är aldrig vad jag vill göra. Men vem vet! Kanske dyker det rätta tillfället upp någon dag och jag kan hjälpa till att få ut andra artisters berättelser och upplevelser ur dem... det skulle bara kräva rätt tajming och rätt artist. För stunden är att skriva danslåtar för DJ:s, med alla olika slags sound och stilar, ett sätt att ha roligare i mitt låtskrivande, medan mina egna poplåtar är seriösare i sin natur.


Det är svårt att föreställa sig att du faktiskt bara gick in i musikvärlden år 2019... för fyra år sedan, och så väldigt snabbt tagit ett steg efter det andra allteftersom du släppt så mycket musik och idag har över sjutton miljoner streams. Hur länge hade du haft med dig musiken innan detta?

– Musik har alltid varit en av mina favoritgrejer i livet men aldrig nåt som jag trodde att jag skulle kunna göra som min karriär. Jag önskar att jag vore ett av de där barnen som växte upp vid pianot och visste att hon älskade låtskrivande redan när hon var typ tio år, men ärligt talat så hade jag bara sjungit i mitt sovrum eller i en kör tillsammans med minst tjugo andra personer. Då jag började göra och skriva min egen musik så hände det lite från ingenstans men även precis när jag behövde det som mest. Musiken har ju alltid funnits i mitt hjärta. Jag började bara inte skapa den tills mitt hjärta var öppet och helt redo...


För det.


I fjol så var du med och grundade ett skivbolag vid namn faded BLUE, så även det ett exempel på de steg du tagit. Vad gjorde att du tog just det?

– faded BLUE började på ett sätt "out of the blue" hahaha. Jag ville ha ett sätt att äga mina egna masters och själv äga rättigheterna till min musik... men fortfarande också ha ett label... som släpper min musik under sig. Och har mycket av min katalog på ett enda speciellt ställe. När jag försökte klura ut vad man skulle namnge detta, minns jag att Ambrose, min producent och medägaren utav etiketten, frågade mig vilken färg min musik har i mitt huvud. Och jag sa, "Blå... men det är en ledsam blå, som en blekt slags blå". Det var det namnet kom ifrån!


Nu har du så även en annan kommande låt som kommer ut i November?

– Min nästa låt, i November, är en så speciell låt, för mig... den känns stilmässigt lik 'Sadie', men låttexten på den här skär ännu djupare för mig personligen. Hela den här låten kretsar på ett vis om att bli kär i en stad, och att sedan tvingas fortsätta leva i den staden, och uppleva saker, men utan personen som brukade hålla i din hand genom allt...


Verserna är några av mina favoriter bland de jag någonsin har skrivit och, för mig, är det en av mina mest nostalgiska... och känslomässiga låtar hittills, den heter 'Miss You in New York' och jag är så exalterad.


Över den!


INTERVJU DE DANIEL JOHN