Intervjuad i samband av låten 'Names You Gave Me' [Independent]
Bildrättigheter, Press.
Vad fick dig att skriva den här låten. Vad är det som texten handlar om?
– Jag skrev 'Names You Gave Me' i ett försök att ge röst åt hur jag un-der hela mitt liv har stått ansikte emot ansikte med falska vänner, att bli mobbad och elakt beteende tjejer emellan. Jag hade inte en fanta-stisk upplevelse av skolan, och jag har aldrig varit nån som haft mas-sor av tjejkompisar. Känner mig avundsjuk på alla som har en riktigt nära krets av vänner för jag har aldrig haft det, och jag har alltid vel-at ha det. Jag tror att jag länge kände att jag måste vara någon jag in-te är för andra skulle gilla mig. Tyvärr känner jag många andra kvin-nor... och män... som känner likadant. Som en influencer och någon som publicerar hela sitt liv på sociala medier, tror jag inte att många människor skulle titta på mig och tro att just det här är en pågående kamp för mig... det är lätt att anta att vi alla har perfekta liv omgivna av massvis av vänner och att mobbning inte existerar för vissa män-niskor. Jag säger alltid att sociala medier bara är utvalda höjdpunkt-er och att det är fejk... jag hoppas att den här låten kan hjälpa andra att känna sig mindre ensamma. Och jag hoppas verkligen att vi und-er framtida generationer bara kan vara bättre vänner med varandra.
Inte alla influencers skulle erkänna det, de flesta vill nog uppehålla bil-den av att de faktiskt lever det där perfekta livet. Men så är det ju inte alla influencers som har musik i sina liv. Vad för kraft har låtskrivande för dig för att öppna upp dig och göra dig mer sårbar och transparent?
– För att vara ärlig. Så är jag någon som av naturen är väldigt introv-ert lagd och jag är inte alls konfronterande av mig. Musiken har där-för alltid känts som ett säkert, och tryggt utlopp, för mig där jag kan dela med mig av vad som pågår i mitt huvud. Jag vill att mina lyssna-re ska känna att de läser i min dagbok när dem lyssnar på mina låtar.
Jag vill att det ska vara på riktigt.
Jag vill att det ska vara lite rörigt.
Och jag vill att det ska vara relaterbart för alla de som lyssnar på det.
Tenderar du att skriva ned dina tankar och känslor när du är i dom som ett sätt för att komma ur och släppa taget om dom eller mer så komma tillbaka till saker senare för att kanske få ett nytt perspektiv på saker?
– Jag har gjort båda. Jag har skrivit flertalet texter medan jag var mitt sorg och haft mitt hjärta krossat, gråtandes på mitt badrumsgolv. Jag har också skrivit låtar där 'Names You Gave Me' är en av dom, utifrån perspektivet av någonting äldre. Den coola grejen med att skriva låt-ar är att det inte finns några regler, och chansen är stor att det alltid finns någon där ute som lyssnar och kan relatera, som människor så är vi betydligt mer sammanlänkade än vad vi kanske tror, och musik har ett väldigt unikt sätt att förena oss alla. Och hur coolt det än sku-lle vara att nå en så stor publik det går, känner jag samtidigt att även om en låt bara skulle nå ut till en enda person och resonerar för den.
Så skulle det i sig göra allt värt det.
Du lärde dig först spela gitarr och göra countrymusik tillsammans med din pappa. Hur tidigt var det som du redan befann dig på den här resan?
– När jag växte upp var min pappa ett enormt stort fan av countrym-usik och han sjöng med till det hela tiden... då han lyssnade i garaget och i bilen. Nämn vilken plats som helst. Jag skulle helt klart säga att hans musiksmak rubbade av sig på mig i en tidig ålder och än till nu älskar jag fortfarande att lyssna på country musik & jag tänker alltid på honom när jag gör det. Men när det gäller mitt personliga genom -brott inom musikvärlden, måste jag ge en stor del av berömmet till min mamma då hon hade en enorm inverkan på att få mig att upptr-äda i en tidig ålder... jag gick i andra klass när jag deltog i min första talang-show, och sjöng 'Jesus Take the Wheel' av Carrie Underwood.
Mamma tog med mig till röstlektioner en gång i veckan, hjälpte mig att öva inför alla mina talangshower, provspelade med mig för musi-kaler och nationalsångsuppträdanden, var på första raden och heja-de på mig under varje uppträdande i kören, och var den som överty-gade mig så småningom om att flytta till Los Angeles för att helt och hållet satsa på musiken, och bli artist, som vuxen. Och hon stötttade alltid att jag gick utanför normerna, vilket jag uppskattade av henne.
Jag hade inget intresse alls av att bli läkare eller jobba med ett tradit-ionellt nio till fem-jobb. Jag växte även upp i en småstad där det för-väntades av att en att gå en mer traditionell väg och få jobb, gifta sig och starta en familj precis efter skolan. Som föräldrar tror jag att vä-gen som jag tog skulle vara lätt att oroa sig mycket med tanke på hur svårt det är att ta sig in i underhållningsbranschen. Men även när ti-derna varit svåra för mig och jag ville ge upp, så slutade de aldrig att fortsätta tro på mig. Och de uppmuntrade mig alltid, till att fortsätta.
Vad skulle den lilla tjejen tänka om de miljontals gånger som dina låtar har lyssnats på runt om i världen. Vad betyder det för dig att vi lyssnar?
– Jag tror inte att det lilla jag skulle tro på det, haha. Det var konstigt nog att få se mitt namn på Spotify och Apple Music för första gången och jag minns till och med då min första release nådde en miljon st-reams och jag var som, "Vänta vad? Mig? Men varför?" Haha. Det var en så overklig känsla, och jag fastnar tyvärr ofta i att vara mitt i sme-ten av allt och glömmer av att se hur långt jag verkligen har kommit.
Jag är stolt över mig själv.
Och ärligt talat. Även om det aldrig skulle ha blivit någonting av min musik skulle jag fortfarande vara stolt över mig själv, eftersom musi-ken är någonting som kommer att finnas där för alltid. Det är ett arv som du lämnar efter dig och något dina framtida barnbarn och barn barnsbarn, och deras framtida familjer kommer att kunna lyssna på.
Och hur coolt är inte det?
Är evigt tacksam för alla som någonsin lyssnat på en enda låt av mig.
Det har gått fem eller så år sen du flyttade ut till Los Angeles nu för att fullfölja din dröm. Hur har dessa åren varit. Inte minst som en som ofta återkommit till teman såsom toxicitet och autenticitet i ditt låtskrivan-de. Hur har det varit att förbli sann emot dig själv och att lyssna på din egen röst och hjärta, och hitta en gemenskap där som känns autentisk?
– Det är definitivt knepigt att försöka navigera sig i allt här & jag har nog fortfarande det inte helt klart för mig. Underhållningsbranschen är en så svår bransch att bryta sig in i, och musikbranschen speciellt har förändrats drastiskt under åren, den är otroligt övermättad. Och med autotune, och artificiell intelligens och den teknologi som vi nu har kan i stort sett vem som helst kalla sig själv för artist. Framgång-ar är aldrig nånting som är garanterat, man kan jobba rumpan av sig för att äntligen hoppas på en chans i tjugo år, och det händer aldrig...
Man tar egentligen bara en chans i mörket när man försöker det här.
Så att försöka lyckas som artist samtidigt som man förblir sann & tr-ogen sig själv och sina egna värderingar och stå upp för sig själv, kan definitivt vara en utmaning. Du måste älska det du gör, och älska det av rätt anledningar... jag valde inte att vara artist för att bli känd utan jag ville, och valde, endast att bli artist för att jag älskar att göra låtar.
Jag tror att många av de möjligheterna jag har fått går tillbaka till hur jag växte upp. Jag uppfostrades till att vara väldigt ödmjuk, och snäll.
Och på vissa sätt, kan jag se att min snällhet gör mig till ett stort mål.
Men i slutet av dagen, kommer du så långt på att vara någon som an-dra tycker om att arbeta tillsammans med, det gör att man kan gå en lång väg. Det finns så många vackra och begåvade människor i L.A & oftast känner en sig som en väldigt liten fisk. I en väldigt stor damm.
Men om du kan vara vacker, begåvad och dessutom en bra människa ovanpå det, så kommer man gå långt. Och förblir du trogen och sann mot dig själv gör att du attraherar rätt personer in i ditt liv... och sen är det okej att säga "nej" till saker och människor som inte tjänar dig, det är någonting jag önskar att jag lärt mig tidigare än vad jag gjorde.
Känner du att du är på en bra plats nu?
– Jag är nöjd, jag är tillfreds med var jag är, men jag känner att jag än har en lång väg kvar att gå. Det är väl ungefär så det fungerar med li-vet. Du når en milstolpe och sedan jobbar du dig mot nästa. På sisto-ne har jag gjort en poäng av att stanna upp och verkligen njuta av var jag är. Jag tror att det är viktigt. Det ligger mycket press i att hela tid-en känna att en hela tiden måste göra bättre ifrån sig... men man kan bara kontrollera så mycket. Så länge som jag fortsätter att jobba hårt, som jag är kreativ och är en bra person ser jag på det som framgång.
INTERVJU DE DANIEL JOHN