Intervjuad i samband av låten 'I Can See You're Online' [Independent]
Bildrättigheter, Press.
Om än mer inne på rock var din pappa med i ett band när han var yngre och din gudfar är också han en producent som varit i branschen, länge. Med det, skulle du säga att du alltid såg sig själv göra musik, du också?
– Musiken fanns alltid där, ända sedan jag var en liten bebis. Från att sjunga i bilen, uppträda i skol-pjäser, till att min pappa lärde mig gr-underna på gitarren. Mina föräldrar spelade alltid gamla jazz och so-ul-skivor och under mina tonår fann jag mig själv rota igenom deras samling. När jag var yngre brukade vi ha de här stora festerna i träd-gården, där en gör-det-själv-scen ställdes upp och vänner och familj kom samman och spelade musik. Min familj älskade också att ta med mig till festivaler och vi sökte alltid efter den närmaste spelningen vi kunde hitta. Kreativitet uppmuntrades generellt definitivt i mitt hem när jag växte upp. Jag tror att innerst inne har jag alltid vetat att det-ta skulle sluta med att jag gör musik med. Musik har varit som terapi för mig... den hittar mig och räddar mig. Den är nånting jag behöver.
Vilket är det allra första instrumentet som du själv kom att plocka upp?
– Det allra första instrumentet jag spelade var pianot, vi hade ett rik-tigt gammalt, trasigt ett i trä ståendes i vårt vardagsrum, som annars mest användes som en plats för att stapla upp ren tvätt. Men då & då kunde jag hitta på små låtar på det pianot eller så övade jag på skalor ... jag tog pianolektioner som barn, men de varade inte särskilt länge då jag inte var intresserad av att lära mig eller läsa noter. Jag ville sk-riva låtar. Jag gick sedan över till gitarren när jag blivit lite äldre, och det var det instrumentet som verkligen fastnade. Universum presen-terade mig till en fantastisk människa som heter Berny Poulton, som var den som lärde mig vikten av att "känna" musik. Våra gitarrlektio-ner var ren improvisation. Det var då kärleken för låtskrivande kom.
Det var då den verkligen tog fart.
Då du varit omgiven av kreativa hela ditt liv, kanske det inte är till någ-on större överraskning att så mycket av din musik har kommit ur sam-arbeten med andra. Är det sociala en viktig del av vad musik är för dig?
– Jag känner att musiken för mig är ett lättare sätt att interagera med människor, jämfört med andra former av kommunikation. Fastän jag kan vara ganska utåtriktad vid tillfällen, känner jag mig faktiskt mest bekväm under en-och-en-interaktioner... jag tycker verkligen om att vara i mitt eget sällskap, och jag är inte säker på att jag har ett alldel-es för stort socialt batteri. Jag tror att anledningen till att jag rör mig till kollaborationer med andra inom musik är för att känna en känsla av ömsesidig förståelse. När en skapar något med nån annan och bå-da får ut något av det, känns det som att man har knutit an, det är en samvaro som ibland är svår att känna annars, i vardagen. Jag tror äv-en att några av de största uppfinningarna som någonsin gjorts härr-ör från samarbeten. Att samarbeta är oumbärligt. Ibland behöver du någon annans perspektiv, för att kunna ta nånting till en högre nivå.
Kanske ser de nånting du inte ser.
På den här senaste låten, 'I Can See You're Online', är du åter i duo med artisten och producenten Saffron. Som du samarbetat med några gång-er nu. Hur lärde ni känna varann. Hur är det att göra musik med henne?
– Jag träffade Saffron när jag producerade en musikvideo till en art-ist som heter Franky Bones. Saffron anlitades då som en statist som skulle låtsas spela bas. Men senare fick jag veta att hon faktiskt spel-ade bas och att hon dessutom var en väldigt begåvad producent. Ett par månader senare kom hon för att bo hos mig i London, där jag ju bodde då, och vi började göra musik tillsammans. Det fanns egentl-igen ingen plan inledningsvis, vi ville bara göra saker. Våra musikali-ska smaker var en perfekt match och vi graviterade mot ett liknande sound. Så jag visste att det fanns potential att skapa någonting coolt.
Vi spenderade ungefär två år på att göra våran nya EP 'Disconnected' så det tog oss ett tag att finslipa vårt sound och hitta vår "groove". Det var också mycket som pågick i bakgrunden under de två åren, och vi bodde i olika städer, vilket gjorde saker och ting svårare. Men fast att processen var långsam så var den konsekvent och det gav mig ett ut-lopp för att kunna förstå vad som hände runtom mig... den perioden.
Att göra musik med Saffron är verkligen speciellt. Jag har alltid läng-tat efter att få jobba nära en kvinnlig producent och fram tills nu har jag aldrig haft den möjligheten. Jag känner mig bekväm med att dela mina idéer med henne och saker och ting flyter på mellan oss gans-ka friktionsfritt. Vi kan vara sårbara gentemot varann och det känns stärkande som kvinnor att göra detta tillsammans, särskilt då efter-som vi under den mesta av tiden annars står i undertal till alla män.
Som människor dras vi ofta hjälplöst till vad vi än känner en anknytning till. Musik, just, är ett bra exempel på det. Men, med sociala medier, har det kanske blivit att den här biten av att vara människa har gått överst-yr och ibland känns överväldigande. Vad gör du för att koppla bort allt?
– Jag känner att jag blir kvävd av sociala medier. Det gör mig otroligt ängslig, men det är också väldigt beroendeframkallande och jag ant-ar att det i en musikkarriär är en slags nödvändighet. Att vara medv-eten om hur det negativt påverkar mig betyder att jag aktivt försöker hitta tid bort från min telefon. Jag växte upp på landsbygden, omgiv-en av oändlig natur och detta är min lyckliga plats. Jag försökte bo i London men det var inte för mig. Jag älskar det som en plats att bes-öka, men jag känner mig för instängd av att bo där. Naturen grundar mig och påminner mig om att jag inte har något att oroa mig för. Jag bor nuförtiden vid havet och det har gjort stor skillnad för min men-tala hälsa. Jag gillar att sitta vid stranden och stirra ut över havet. Jag älskar det faktum att när du tittar på havet är horisonten oändlig och du kan inte se något bortom den. Dess vidd får en att känna sig väld-igt jordnära och det får mig ur mitt huvud. Låtskrivande och att göra musik får mig att känna mig jordad också, särskilt när jag skriver för egen hand... jag älskar att sitta i min trädgård, under det här enorma trädet jag har och spela gitarr och sjunga utan att tänka på slutmålet.
En låt kanske inte presenterar sig själv men ibland är det bara så fint att spela och sjunga bara för att spela och sjunga... det känns lite som om att jag tar med mig mitt undermedvetna ut på en kort promenad.
De låtarna du släpper nu är de första sedan du släppte 'Simpler Things'- EP:n, för två år sedan. Hur var tiden efter det. Kom sig fortsättningen in i det nya projektet ansträngningslöst, eller behövde du finna en ny väg?
– Att följa upp 'Simpler Things' EP skivan var definitivt inte en anstr-ängningslös fortsättning. Mitt liv imploderade efter det projektet och jag kände mig extremt vilsen. Jag fick en diagnos för en kronisk sjuk-dom som heter Endometrios som verkligen förändrade perspektivet på mitt liv och hur jag såg på världen. Saker och ting förändrades ef-ter den diagnosen. Jag förlorade allt som var familjärt för mig. Pojk-vännen, nära vänskaper, mitt jobb och min lägenhet i London. Livet kändes riktigt dystert då ett tag och jag var också väldigt fysiskt sjuk.
Men, musiken höll igång mig.
Jag blev verkligen tvungen att finna och förlita mig på inre styrka och det var inte enkelt. Jag kände mig väldigt ensam, men det här tvinga-de mig att bli bekväm i det. Många demoner bemöttes & hårda sann-ingar adresserades och jag lärde mig en jäkla massa livslektioner. Jag tror kanske att jag fortfarande håller på att lappa ihop mig själv igen.
Men jag är på min väg tillbaka.
"Nyckeln" till att skriva de här nya låtarna var att låta livet hända. För mig att tillåta saker att vara bristfälliga. Att ge mig själv tid, och rum, att utvecklas och växa. Att ha all den här tiden, gjorde det möjligt för mig att återknyta kontakten med mitt inre barn. Jag utforskade krea-tivitet i alla dess former igen. Jag målade, jag lagade mat, jag dansade och jag gjorde musik och det var allt bara för skojs skull. Att kunna få göra dessa kreativa sakerna så fritt gav mig en känsla av kreativ frih-et som jag hade saknat. Det fick mig att känna mig som ett barn igen.
Ibland är det magin du behöver.
INTERVJU DE DANIEL JOHN