HADDIE BELL

Intervjuad i samband av albumet 'Silent Motions' [Sweet Marjorie Records]

Bildrättigheter, Press.

Även om ditt 'Silent Motions' album och de två singlarna från det ju utg- ör din officiella debut, har du gjort musik i flera år innan dessa låtarna?

– Tjae, när jag var runt tolvårsåldern gav min moster mig hennes exs gamla gitarr, som han hade glömt kvar. Med den gitarren började jag lära mig själv att spela mina favoritlåtar, det finns en singer-songwr-iter som heter Dodie, som inspirerade mig att kanske försöka mig på att skriva. Det var så jag skrev min första låt, 'Missing Piece'. Givetvis nu när jag ser tillbaka är det den mest fåniga låt en tolvårig tjej hade kunnat skriva, men den fick mig verkligen att förälska mig i låtskriv- andet. Ända sedan dess har jag aldrig slutat att skriva, skriva, skriva.

Jag började uppträda strax efteråt och började lägga upp mina origi-nal-låtar på YouTube och för ungefär fyra år sedan nådde min prod-ucent, Jonathan Karkar, ut till mig om just en av dem originalåtarna jag lagt upp och jag skickade ut några demoinspelningar till honom.

Jag har jobbat med honom ända sedan dess... och resten är historia!

Hur länge är det som du har jobbat emot det här albumet. Är det länge?

– Ärligt så har jag jobbat på det här albumet i så många år nu, jag har adderat nytt, tagit bort och bytt ut låtar... försökt att göra allt perfekt,

för jag är väl medveten om att man bara någonsin får ett debutalbum

... under de fyra åren som det är som jag har jobbat på detta projekt-et har det gått igenom så många olika versioner av sig självt. Det här albumet är så otroligt personligt för mig, och jag har öppnat upp om saker som jag aldrig föreställt mig skulle få mig att känna mig sårbar.

Så hur är det på andra sidan av det. Hur känns det att albumet är klart?

– Så, onekligen, när det närmade sig tiden att släppa ut det i världen, blev jag otroligt orosam. Jag kände mig så orolig, för hur albumet sk-ulle tas emot och hur jag skulle känna mig när jag släppte tag om det här som varit en så konstant sak, och min hanterings mekanism, un-der så många år av mitt liv. Men nu när albumet är ute, tycker jag att det är något av det vackraste jag har fått uppleva att få se andra kny-ta an med det. Jag trodde att jag skulle känna en tomhet men istället har jag bara blivit ännu upptagnare. Som det är nu, är jag independ-ent, så jag gör allt av detta på min egen hand. Mellan intervjuer, pro-motion, radio och många andra slags affärsgrejer, har det varit upp-tagnare än nånsin... och jag älskar det... jag har även funnit mig själv skriva mera, nu. Jag är exalterad över att låta berättelserna på 'Silent Motions' leva. Och över att finna några nya att kunna berätta om sen.

När du tidigare delat har det som sagt varit på ställen som YouTube och Soundcloud... och jag kan tänka mig att det kan kännas lite annorlunda att göra nått sånt här. Att släppa ett riktigt album, som släpps överallt?

– Jag visste när jag började gå in för att skapa det här albumet att det skulle bli en helt annan upplevelse. Än den med de små hemmagjor-da demos som jag hade lagt upp tidigare men jag tror att jag unders-kattade hur det skulle kännas att "marknadsföra" mina mest sårbara och upprörande historier. Autenticitet är väldigt viktigt för mig, och jag ville försäkra mig om... genom hela processen... att låtarna fortf-arande var en direkt destillering av mig själv. Och ingen eller ingen-ting annat, än det. Och jag är stolt över att säga att jag tycker att jag uppnådde det. Det är ärligt skräckinjagande att veta att låtarna kan hamna i vem som helsts öron, speciellt då de verkligen är en del av mig, de är som en annan lem om man så vill. Jag har lärt mig att ac-ceptera det dock, att det finns de saker som bara jag någonsin kom-mer att veta om de här låtarna, och det kan jag behålla för mig själv.

Utöver det, kan människor lyssna på och tolka de här låtarna hur de än behöver göra det och detta är det som är så vackert, med att dela konst. Jag hoppas att låtarna kan hitta till dom som behöver de mest.

Vissa, observanta, människor lägger måhända märke till att du faktiskt delar albumomslaget med nån mer... tänker att det är samma någon du sjunger om på en av låtarna. En liten katt. Är det din låtskrivar partner?

– Åh herregud, ja! Det är min ursnygga lilla katt, Bunny. Han är ärligt talat min bästa vän och har verkligen varit med mig genom alla mina mörkaste stunder. Han sitter faktiskt här bredvid mig nu med när vi gör det här. Han har varit ett sånt skyddsnät för mig genom hela den här processen, det var viktigt för mig att han var involverad i det här projektet. Han finns med över hela albumet faktiskt. Förutom att va-ra med på omslaget och att ha en låt om våran medberoenderelation så är hans mjau faktiskt med på 'May Flowers' med så håll ett öra öp-pet för honom! Han är min musa så väl som att han är min bästa vän.

Jag vet inte vad jag skulle göra utan honom.

Ditt album har både låtar som är väldigt lättsamma och bekymmersfria och de som är så fyllda av sårbarhet och sorg. Det gör inte bara en sak?

– Det här är en svår fråga. Jag tror att vad som knyter samman låtar-na är berättelsen om en ung kvinna som inte bara håller på att uppt- äcka sig själv, utan även världen omkring henne. Du har rätt, album-et håller sig verkligen inte till bara en genre ljudmässigt men lyriskt och tematiskt tycker jag att det är väldigt tydligt att albumet blandar bland mycket annat... saker som gör det till en resa av självupptäckt.

Jag är faktiskt riktigt stolt över hur mångsidigt albumet kom ut, och hur kaotiskt det kan framstå vid ens första genom-lyssning. För det var så jag kände. Bara en hel mosaik av känslor, som är precis över-allt. Tror & hoppas att det är nåt många unga tjejer kan relatera till.

Jag tror verkligen det du utforskar här är något väldigt allomfattande?

– Så klart hoppas jag att alla kan uppskatta låtarna, för jag är verklig-en så stolt över det här albumet... det är verkligen ett arbete kommit ur kärlek. Det viktigaste av allt som jag hoppas på är att låtarna hitt-ar de människorna som behöver dem mest. Som en ivrig musiklyss-nare själv så har musiken verkligen räddat mig ett otaligt antal gång-er och jag hoppas ju att dessa låtarna kan erbjuda samma sorts kata-rsis och rådrum jag själv har funnit i mina egna favorit inspelningar.

INTERVJU DE DANIEL JOHN