GEORGE NETTLETON

Intervjuad i samband av filmen 'Crocodile Vengeance' [Uncork'd Entertainment]


Bildrättigheter, James Robertson.


Från Sean Bean till Diana Rigg, har det funnits en eller två skådespelare komna ifrån South Yorkshire. Hur hittade du ditt eget sätt till att börja?

– Det har det verkligen funnits. Roligt fakta, jag växte faktiskt upp en halv mils väg från där Brian Blessed växte upp, haha. Som det var för mig, började jag agera med min lillasyster, vid en lokal Stage Coach-ungdomsteater-grupp i Doncaster. Det var tre timmar, varje Lördag, en timme med sång, en med dans, en med skådespelande. Och ärligt talat tror jag mina föräldrar skickade dit oss för att få oss ut ur huset och ur deras hår, för en kort stund... men det var väldigt roligt. Efter några år av att göra det... jag måste ha varit elva eller tolv, så fick vår klass möjligheten att uppträda tillsammans med en mängd av andra ungdomsgrupper på en festival på West Yorkshire Playhouse i Leeds. Jag minns att vi gjorde en tolkning utav 'Romeo och Julia', och att jag spelade Benvolio. Efteråt, när vi tog våra bugningar, minns jag att jag hade det klassiska glödlampsögonblicket av, "Detta är det. Det här är vad jag kommer att göra för resten av mitt liv". Det var första gången jag nånsin hade varit så säker, på nånting i mitt liv. Fjorton år efter...


Och jag håller fortfarande på.


Med skräck känner jag att det lätt kan bli nyckfullt, vimsigt, det måste finnas nyanser och en uppmärksamhet till detaljer för det att bli riktigt trovärdigt. För publiken att bry sig. Har jag fel om jag jämför detta med komedi på det sätt att det kanske inte verkar ageras "seriöst". Men att det egentligen pågår väldigt mycket i ett framförande i den här genren?

– Verkligen. Allting handlar om att upphäva väggen av skepticism, av misstro. Att få publiken att köpa det narrativ en väver. Den precision, och den specificitet en behöver för att lyckas göra det i skräck är rätt ofattbar. En replik som inte landar riktigt rätt, eller en endaste effekt som faller ur sin plats och det förvandlar en annars skräckinjagande mästarklass till rysarfest till en underfylld... eller än värre... överfylld filmisk flopp. Så pressen för att leverera en trovärdig prestation kan vara intensiv. Jag läste nånstans att Stanley Kubrick tog 127 tagningar av den ikoniska scen där Shelley Duvall går upp för trappan, med ett baseball-trä... så intensivt kan det vara... så långt som att jämföra det här med komedi, skulle jag gå så långt som att säga att en inte kan ha det ena utan det andra. En behöver komedi i skräck för att balansera en film. Lättsammare ögonblick undergräver förväntningarna och de säljer in de läskigare. Det är också för att ge publiken en chans till att slappna av en liten aning, innan en börjar att slå knut på nerver igen.


Hade du kunnat föreställa dig i den här genren då som du började inom teater, med vad jag skulle anta mycket Shakespeare, i England och allt?

– Inte alls... jag trodde inte att teater kunde vara skrämmande förrän innan jag såg en produktion utav 'The Woman In Black' på West End, i själva verket kan man bli överraskad av hur mycket skräck används på scen. Shakespeare skrev några fantastiska exempel på skräck, för sin tid. Spöken, andar och galenskap finns i många av hans verk, och 'MacBeth' är det överlägset bästa exemplet på det... häxor, avtal med djävulen, flera mord och hemsökelser... det finns mycket som en bra produktion kan använda för att föra fram terrorn. För mig planerade jag utan tvekan aldrig att bli ett fan av genren, än mindre att arbeta i den. Du pratar med en som brukade gömma sig bakom soffan under 'Dr. Who' avsnitt som barn, haha... jag började läsa H.P. Lovecraft och Stephen King i mina sena tonår vilket influerade mig en hel del, men det var inte förrän jag fick jobb på London Bridge Experience, så väl som London Tombs skräckattraktion där jag tränades som skrämsel skådespelare som jag verkligen blev ett fan av skräck. Idag kan jag se en skräckfilm, som den nyligen utkomna 'Smile'... och allt som jag nu då tänker på är, "Wow de måste ha haft så roligt med att göra denna".


Vad tror du det är vi som människor egentligen lockas till med skräck?

– Jag tror att det kan komma från vår fascination för vad vi inte vet... eller som vi inte kan förklara. Trots allt, vid något tillfälle, vart vi alla rädda för saker som gick i mörkret... och våra egna sinnen hittade på de mest upprörande förklaringarna till vad det kunde vara så som att "Michael Myers är under min säng", eller "Cthulhu är i min garderob". Riktigt bra skräckfilmer går bortom och längre än "Tystnad, tystnad, bang!" jumpscares och går in i den här primala känslan av läskighet...


Det är också en sån delad upplevelse, så klart, visst är det. Det finns en sådan gemenskap kring skräck-genren speciellt. Hur har det varit med allting sedan 'Crocodile Vengeance'-premiären denna gångna månaden?

– Det har varit en otrolig erfarenhet, och detta community speciellt, har varit så välkomnande. Att sitta på bio och lyssna på hur publiken flämtar till, hoppar till, och hejar på tillsammans har varit tacksamt, och så glädjande, hälften utav det roliga med att se på skräck-filmer kommer från människorna som man tittar på dem tillsammans med.


Vem är Charlie. Hur ser du på honom?

– Min karaktär, Charlie, är en bortskämd liten unge i en manskropp. Han har fått allt i sitt liv utan att egentligen försöka... vilket är varför han inte riktigt värdesätter det som han har. Som sin relation till sin blivande brud Lisa. Jag tror att hans resa genom filmen är att lära sig det att hans handlingar får konsekvenser, och inte bara för han själv, utan för hans vänner och familj. Hur avskyvärd han än var så var han ändå en kul kille att spela, speciellt eftersom manusförfattaren tillika regissören Paul skrev honom som en snabbtänkt kvick kille. Han har några av de bästa replikerna i hela filmen... en personlig favorit är på slutet av filmen då en karaktär avslöjar att denne har haft med sig en pistol hela tiden som krokodilen har attackerat de, men förklarar att de har den för nödsituationer endast. Charlie ropar ut, "It's only now become an emergency!?" Så den där scenen tog ju ett tag att spela in.


För jag fortsatte att brista ut i skratt.


Manusförfattaren tillika regissören Paul W. Franklin påstås inte bara ha varit med i en 'Harry Potter'-film, någonstans, utan ska också ha sjungit för påven Jean Paul II. Blev det nått sjungande på den här inspelningen?

– Haha, tyvärr inte, nej. Vi filmade 'Crocodile Vengeance'' i mitten av pandemin, så att socialisera kom i andra hand för att hålla alla säkra. Alltid två meter från varandra när vi inte var i en scen, maskerna på, handsprit och sidoflödestester. Alltihopa. Och på toppen av det hade vi bara 6 dagar på oss att spela in hela filmen innan ett annat projekt skulle börja använda inspelningsplatsen. Det innebar att börja redan klockan åtta på morgonen och ofta först vara klara efter fyra... nästa dag. Vi var alla helt utmattade den fjärde dagen, haha. Men vi gjorde ändå det bästa av en tuff situation. När vi väl var klara med att filma hade skådespelarna och besättningen alla bondat, över upplevelsen.


Jag gillade verkligen 'Crocodile Vengeance', för i tider där filmskaparna i genren går all-in på att göra sociala kommentarer, vilket är intressant och så, så visar just denna att det fortfarande finns utrymme för skräck som bara är rolig. Det är bokstavligen inte säkert att simma någonstans ... krokodiler kommer förstöra ens dagar till och med medan man gifter sig på den engelska landsbygden. Det är en kul premiss. Skulle du vilja hoppa in i vattnet och simma med krokodiler igen. Eller finns det något annat slags film-monster som du måhända skulle vilja gå tå till tå med?

– Jag är glad att du gillar den! Absolut, jag skulle vara up för lite mer livlig krokodil-action... jag skulle vara intresserad av att utforska hur Charlie skulle kunna bättra sig själv efter händelserna i den här men det är en konversation att ha med Jagged Edge-produktions-teamen. Jag kan säga att jag snart kommer vara med i en annan monsterfilm, 'Rise of the Beast' som ser mig och en grupp av aktivister gå upp mot gorillor. Efter det, är det en period-film jag spelar in i Dover just nu,

och jag skulle vilja få in lite teater under bältet inom en snar framtid.


Men längre fram än så... vem vet vad som händer.


Jag har hört att du också är en certifierad öl-sommelier så vad för slags öl bör en nu dricka när en ser 'Crocodile Vengeance'?

– Ahhhh, utmärkt fråga. Jag skulle säga att det beror på vad för slags popcorn du har till filmen! Saltade... och man kommer vilja ha något uppfriskande och saftigt, så som en New England IPA eller en fruktig suröl. Om söta, kanske något torrare och vassare, så som en västkust IPA eller en lager-öl. Och om du är sorten som blandar sött med salt.


Då kommer du att vilja gå med en fin och rik stout.


INTERVJU DE DANIEL JOHN