Intervjuad i samband av hennes modellande [Neil Jou Agency]
Bildrättigheter, Press.
Att stå modell var egentligen inget som du hade gått och tänkt på, utan det var, vad jag förstår, något som "mest hände" när du som Skövde-tjej pluggade media i gymnasiet. Den tjejen hade ingen plan på att modella?
– Inte först, men har alltid haft ett stort intresse av fotografier, mode och styling. Jag har själv haft tre proffskameror sedan jag var fjorton. Jag brukade alltid ta massa bilder i mitt rum där jag gjorde i ordning mig och stylade upp mig, även min mamma fick vara min fotograf då och då. Mina planer på att vilja jobba som modell startade i gymnasi-et då jag praktiserade på en frisör-salong som specialiserade sig i att ta många bilder av sina kunder som modeller, redigering och styling.
Jag var själv modell några gånger för salongen då min chef gillade att fotografera, och är frisör och ägare av salongen. Man kan säga att det är tack vare henne som gjorde att jag fick ett intresse för den här br-anschen. Salongen heter Modellsalongen och ägaren där heter Petra Bontegard. Innan jag började bli intresserad av mode-branschen så siktade jag på att bli psykolog och kurator... eller en make-up artist...
Ett av dina första modelljobb, där i början, blev som att vara hårmodell?
– Det var också tack vare Modellsalongen, då Petra hjälpte mig att få kontakt med en stor frisörshow. Sen därefter så har jag varit med på deras shower ett antal gånger och fått hår rakat och avklippt på scen och fått håret färgat i blått, svart och rött. Mitt hår tog väldigt mycket stryk under den tiden men jag älskade allting med att få vara modell.
Och jag ville inte säga nej eller backa ur.
Hur gammal skulle du säga att du var då?
– Måste ha varit runt sexton-sjutton år...
Hur är det att ta sig upp i modebranschen?
– Livet går i vågor, jag ångrar ingenting av det, om man ska stå mod-ell så måste man våga ta risker och stå ut. Vissa dagar har varit jobb-iga. Jag har inte kommit dit som jag vill, men jag kämpar fortfarande. Ibland känns det som man vill sluta och bara få vara "normal". Modell världen är tyvärr lite som att man måste vara "perfekt" hela tiden. Jag är absolut inte perfekt, långt ifrån, tyvärr tror nog också många att vi som jobbar som modell tror att vi är bättre än andra då vi tar mycket bilder, poserar och får leva det här "drömlivet". Men ingen är perfekt.
Det finns inget "drömliv" för alla har sina problem och saker de hatar med sig själva. Jag älskar att sprida glädje, och hjälpa andra att kom-ma dit de vill. Jag är bara mig själv. Älskar mig själv. Alla borde älska sig själva och inte stirra sig blind på hur personen bredvid sig ser ut.
Hur länge hann du vara verksam i Sverige innan du hamnade på den mer internationella mode-scenen, var det en annorlunda värld du mötte där?
– Jag började när jag var runt sexton år och jag flyttade till Los Ange-les när jag var tjugosju år, stannade i L.A. ett år. Därefter flyttade jag och min man till Miami. Har fått mycket mer jobb i Miami än jag fick i L.A. Tycker nästan att L.A. är en ganska långsam stad. Kände aldrig att jag fick så mycket information. Men i Miami så handlar det om att göra event och jag jobbar hela tiden. Miami Swimweek händer snart!
Och det ser jag fram emot.
Sociala medier har börjat spela en stor roll i modellbranschen, och i och med det har också en modells egen publik blivit en allt större orsak till varför en modell får ett jobb. Vad tycker du om värdet som läggs i sånt?
– Jag gillar absolut inte att sociala medier har tagit så stor del i mode branschen, allting handlar om det antal följare som man har på olika plattformar. Att vara modell borde inte handla om följare på Instagr-am eller TikTok. Har du utseendet och attityden för det så spelar det ingen roll. Jag tycker det har gått för långt. Jag kan förstå hela grejen med att man vill posta och visa sig själv. Det gör ju jag varje dag, och jag älskar det. Men jag bryr mig inte om antalet följare eller likes, jag trodde att jag gjorde det i början för jag ville vara "in the game"... men nu känner jag bara att jag kommer att posta det jag vill... jag kommer att vara lycklig och dom som vill följa mig och gilla mina bilder är jag jätte-tacksam för. Men jag kommer inte att lägga nån kraft på att bry mig mer än så. Det har nästan börjat bli som att man tävlar, mot var-ann. Vem postar mest, vem som har bäst videos eller snyggast kropp.
Livet som modell kommer inte alltid att leva upp till dess rykte men vad skulle vara stunder det faktiskt lever upp till idén att vara "glamoröst"?
– Varje gång som en är på en runway och har alla blickar på sig. Men ingenting slår när man gör sina föräldrar stolta, eller sin partner. Jag kanske inte tycker att livet som modell är superglamoröst hela tiden.
Men att veta att andra tycker att ens liv är det...
Det hjälper.
Hur ser en vanlig dag i ditt liv ut då du inte modellar, vad tycker du om?
– Jag älskar att spendera tid med min kille och våran hund. Vi går of-ta till parken, åker till en fin plats och kollar på solnedgången. Ibland åker vi iväg till stranden i South Beach. Den ligger bara femton min-uter med bil bort, men vi åker faktiskt inte dit så ofta. Det finns liks-om inte tid. Vi går ganska ofta ut och äter på nån fin restaurang med vänner. I början så blev det mycket klubb och fest men jag har dragit mig ifrån det nu på sista tiden, nu går jag ut max en gång i månaden.
En kan kanske anta att nån som flyttat till L.A. och Miami trivs i värmen ... även om alla där så klart hävdar att de också har vinter, går väl detta ifrågasätta något. Tycker du att den svenska sommaren är lite för kort?
– Vintern i Miami är runt en-två veckor då det faktiskt är kallt då det går ner till runt tretton-femton grader. Då går folk runt i stora vinter jackor, och halsduk på sig. Men sommar i Sverige är alldeles för kort, och det var mycket därför jag flyttade, jag vill leva i värme. Året runt.
Jag gillar inte kyla...
Tycker det är väldigt deprimerande.
Kommer hem till Sverige nåt i sommar?
– Som det ser ut nu så vet jag inte men jag hoppas att jag kan komma hem och få träffa min familj, mamma, pappa, syskon och deras barn.
Och min vän Emma!
INTERVJU DE DANIEL JOHN