Intervjuad i samband av filmen 'A Maple Valley Christmas' [Hallmark]
Bildrättigheter, Press.
Precis som vilken genrefilm som helst så har julromantik verkligen sina tropes. Baserad på de redan supersöta romanerna av Jerry Todt, blir det precis så sockrigt som det låter som i 'A Maple Valley Christmas'. Då du gjort olika roller i olika genrer innan, vad drog dig till en julfilm nu i år?
– Jag känner mig väldigt lyckligt lottad att ha haft möjligheten, till att få spela över flera olika genrer. Som ung skådespelerska då andra än frågade mig om vilka roller jag skulle vilja spela så var mitt svar alltid "alla av dem". Då jag vet hur tursam jag är, och då jag är mera erfaren idag, gör jag mitt bästa för att bibehålla den nivån utav entusiasm för varje möjlighet som korsar min väg. Med andra ord så var det ett lätt "ja" för 'A Maple Valley Christmas'... som nån född söder om ekvatorn, har jag aldrig tidigare upplevt en "vit jul", så att få göra en film som ju dryper av julfirande var lite nytt för mig. Jag hade nyligen avslutat ett par andra projekt som var mycket mörkare i sin natur, så det blev en trevlig förändring att istället få berätta en historia om kärlek sida vid sida med några verkligen underbara människor som nu har blivit till några av mina närmaste vänner. Den största belöningen, däremot, är några av de kommentarerna jag har fått från människor som har gått genom mörka tider i sina egna liv, och att dem hittade en och en halv timmes andrum när de såg filmen, och det gör verkligen allt värt det.
Jag är helt klart för lite julfirande, men ändå... om nån börjar att lyssna på julsånger innan December, är jag den första som himlar med ögonen i vild förtvivlan. Då ni så klart filmade den här för mer än tolv dagar sen så kan jag bara anta att det här blev ett väldigt tidigt julfirande för dig?
– Jag skrattar högt åt den här frågan eftersom mina vänner under en väldigt lång tid kallade mig för "Grinchen". Jag har alltid älskat tiden i familjen så klart men jag har aldrig varit ett stort fan av själva julen... vi filmade 'A Maple Valley Christmas' i Juli i år, och det sände faktiskt iväg mig i lite av en existentiell panik att fira slutet av året mitt i året. Och för att sockra på den känslan ytterligare är jag just nu tillbaka på en annan filminspelning och spelar in ännu en julfilm just innan den faktiska julen, så det känns helt klart som om jag i år verkligen fått ta igen alla de år som jag inte firade tillräckligt. 'A Maple Valley' filmade vi mitt under en väldigt varm Kanadensisk sommar... så att ha på sig alla de där varma jackorna och varma ylletröjorna blev väl rätt tufft...
Mellan tagningarna tog vi isglassar och ziplock-påsar fulla med is för att lägga mot halsen och hålla oss svala. Med det sagt blev jag mycket mer familjär med några Amerikanska jul-traditioner, och jag kom på mig själv med att börja älska allt av detta. Jag hade en överväldigande lust att faktiskt sätta upp julpynt i år, och jag längtar efter att komma tillbaka till Australien när jag filmat klart och fira med nära och kära.
Hur såg din barndoms-jular ut när du växte upp på en gård i Australien?
– Jul i Australien sker under sommaren... så för oss har jul alltid varit om skaldjur, champagne, och kanske en omgång cricket ute på gräs-mattan. Då jag varit tvungen att tillbringa så mycket tid utomlands, i jobbet har slutet av året blivit min "familjetid" och för mig är den allt. Under flera år nu har vi samlats på min mosters och på min farbrors gårdar med ett helt gäng familj och vänner, äter god mat, och värnar om alla de saker och människor som har kommit och gått och städar bort en mängd champagneflaskor. Tiden är värdefull och är ärligt så ger varje år där jag bara är med de jag älskar alla minnen jag begär...
Jag är väldigt lyckligt lottad.
Hur kom du först in i skådespeleri. Vad talade till dig med att göra det?
– Jag minns att jag gick på en skol-pjäs av 'Jack och Bönstjälken' med min mamma när jag var sex eller sju år och tänkte... "Det är detta jag ska göra". Jag tvingade ofta vänner, och släktingar, att hjälpa mig fylla upp min familjs videokamera med upptåg. Det fanns aldrig nåt tvivel i mitt eget sinne om att det var det här som jag skulle göra, vilket var varför det gjorde så ont att jag alltid rollsattes i små biroller, igenom gymnasiet. "Du ger den eller den huvudrollen?! Men hon vill ju bli en advokat, det här är min framtid!" Jag är inte säker på varför jag drogs till det så ung, men när jag mognade till blev jag oändligt fascinerad i den mänskliga upplevelsen. Jag älskade att studera människor och så älskade jag de kraftfulla känslor som pjäser eller filmer lämnade mig med. Jag älskade att känna hur jag kunde hålla upp en spegel för nån annan och påverka dem på ett sätt bara genom att göra mig själv sår-bar och dyka in i en historia. Vårat historie-berättande är den äldsta formen av kommunikation som finns, du ser den ritad i grottor av de som kom långt före oss. Jag finner mig ännu överväldigad av mediets kraft och med det sagt är det både en välsignelse och en förbannelse att veta om att man vill bli en skådespelare eftersom att vägen inte är lätt. Men precis som allt vi gör med vår karriär, är det ibland bara ett jobb också. En hel del ensamma hotell, en hel del flygresor, en massa långa timmar, känslan av att vara del av en aldrig sinande resecirkus.
Men jag skulle inte ändra nåt.
Inte för något annat i världen.
När vi ändå pratar om många traditionella saker, hur var det att kliva in på inspelningen av 'Neighbours'. En serie nästan lika gammal som julen?
– 'Neighbours' var min första riktiga tv-erfarenhet... jag hade då bara gjort teater och en tv-reklam innan det, så för mig kändes det ju som en väldigt stor deal. En övergångs-rit, om en så vill. Jag var exalterad över att kastas in i virvelvinden av en väldigt väloljad maskin. Jag vart inte med länge alls men det är lustigt hur det förändrade mitt liv, det var på grund av de avsnitten jag gjorde som mina managers i USA då fann mig i Australien och bestämde sig för att skicka över mig ditåt...
Sen dess har jag kommit väldigt nära många människor som råkade jobba på 'Neighbours' samtidigt, även om vi inte spenderade nån tid tillsammans när vi filmade, den serien har gett en start till så många fina skådespelare... och vi är alla mycket, väldigt, tacksamma för det.
Även om, helt klart, romantik står i centrum är det en berättelse om ett sårbart syster-förhållande, som försöker anpassa sig till förändringarna i livet och tar ganska känslomässiga beslut på grund av det... hur skulle du beskriva Heidi och relationen till hennes syrra spelad av Peyton List?
– Som en som har syskon var det inte svårt att dra inspiration åt den konflikten, haha! Jag tror familjer ofta slår huvuden mot varann med beslutsfattande men det viktiga är att det förblir åtskilt från kärleken man har för varandra... och jag försökte verkligen fokusera på det för den här inspelningen. Jag tror inte att varken Heidi eller Erica har fel i vad de vill ha, utan det är bara deras sätt att kommunicera det, som misslyckas. Jag känner mig så lycklig att från den första dagen kände jag bara att det var så lätt att jobba med Peyton och genom filmandet blev hon som en syster för mig. Den tjejen är en på riktigt härlig och begåvad människa. Och jag känner mig väldigt tursam som kan kalla henne för en vän. Det var en väldigt naturlig plats för oss att falla in i och jag tror att den kemi vi hade mellan varandra som människor då gjorde det väldigt lätt för oss att spela våra roller, hon var väldigt giv-mild som skådespelerska och jag hoppas verkligen att vi får en chans en gång till och att vi får jobba tillsammans ännu en gång någon dag.
Jag antar att deras relation när allt är sagt och gjort berättar om vikten av att gå framåt samtidigt som vi erkänner värdet av var vi har varit och var vi är i livet, och på tal om, tidigare i år grundade du och Jenna Rose-now ert eget produktionsbolag. Som jag förstår det fokuserar ni på film ur ett kvinnligt-perspektiv. Varför är det där ditt kreativa hjärta nu är?
– Jag har alltid varit väldigt dragen mot historieberättande i alla dess former. Jag har haft en benägenhet att skriva från en ung ålder... och i mitt hjärta har det alltid känts som att regissera eller att producera faktiskt skulle finnas i min framtid. Som en kvinna i denna industrin finner du ofta dig själv vara en deltagare i mansorienterade historier och som en kvinna som ser ut på ett visst sätt, nästan alltid som dess kärleksintresse. När jag gjorde filmen som heter 'Trees of Peace' som än så länge är min karriärs stolthet, tände den verkligen mitt hjärta i brand. Här var en sann berättelse om kvinnor som höll ut genom sin kraft av systerskap... och jag såg vad det gjorde för publiken. Och jag insåg att det enda som var mera viktigt för mig än att skådespela i en roll som just den var att se till att de historierna ens blir berättade så jag gav mig an det. Det finns så många otroliga historier om kvinnor, genom historien, som aldrig har berättats. Jag snubblade snart därpå över en bok som heter 'The Tin Ticket' som är en sann berättelse om de kvinnor som transporterades ifrån England till Australien, för att fungera som "uppfödare och tämjare" på 1800-talet. Och jag visste ju att jag hade funnit en historia som behövde bli hörd, jag är så tursam som nu utvecklar den tillsammans med en precis lika begåvad så väl som passionerad kvinna, Jenna, som också är min allra bästa kompis ... jag skulle inte säga att skådespeleriet sitter i baksätet för detta här skapandet, bara att jag nu bär flera olika hattar. Jag tror att... för mig, handlar resan bara om att känna stolthet över det jag gör... och att ge publiken det som så många andra kreativa tidigare har gett, till mig...
INTERVJU DE DANIEL JOHN