Intervjuad i samband av filmen 'The Hive' [Buffalo 8 Productions]
Bildrättigheter, Press.
Din kärlek för skådespeleriet utvecklades först uppe på teater-scenen?
– Jag var tolv år, då jag först började ta upp ett intresse för skådespe-leri. Jag tvingades faktiskt av min dåvarande dramalärare att provsp-ela, för rollen som Oliver i 'Oliver!' Jag hade innan dess aldrig upptr-ätt eller sjungit men jag studerade filmen som om det vore mitt jobb och på något sätt fick jag den rollen... den föreställningen påbörjade en djup kärlek och uppskattning för teatern, som jag har nu än i dag.
Kommer du ihåg de tidiga rollerna ur den tiden?
– Jag kommer ihåg dem alla! Varje roll har lärt mig något om mig sj-älv och om skådespeleriet. När man är yngre, eller studerar i skolan, så får man spela så många olika roller som är långt från vad en skul-le bli rollsatt för ute i den verkliga världen. De kan vara en utmaning att hitta sin väg in i de karaktärerna, men en lär sig så mycket av det.
Av att spela roller som skiljer sig från en själv.
Var känner du dig mest hemma idag. På scenen eller framför kameran?
– Jag tror att scenen alltid kommer att vara hemma för mig, och min första kärlek, Jag har själv sett mycket pjäser nyligen, och jag är sug-en på att få vara med i en pjäs igen! Men, film är definitivt där jag är mest bekväm dessa dagar. Jag gillar den intimitet som filmskådesp-eleri ger med möjligheten att föra med sig publiken in i ens tankar...
För kameran är alltid där tillsammans med en.
Det jag älskar med teater är att få gå igenom hela pjäsen i en tagning för det är lättare att gå på den känslomässiga resan, med ens karakt-är under de två timmarna jämfört med att hoppa in och ut hela tiden medan man är på en inspelningsplats för filmer.
Man vill ge en så autentisk föreställning som möjligt i båda de fallen.
En måste bara skruva upp det ett snäpp på scen.
I 'The Hive' återvänder ett par hem ifrån en kväll på operan, bara för att hitta två främlingar i deras hem. Två främlingar som till synes har mån-ga frågor. Nått mycket större än en anar pågår. Förutsåg du det slutet?
– När jag provspelade för 'The Hive' så hade jag verkligen inte myck-et av en kontext för vad filmen skulle vara, eller var berättelsen skul-le gå! Men slutet var så annorlunda från vad jag först föreställde mig.
Hur såg du på Penny som karaktär. Var det en svår karaktär att gå in i?
– Jag ser mycket av mig själv i Penny... så det kändes inte som en allt för "lång sträcka" att komma in i karaktären, hon är en stark men än-då sårbar person, som längtar efter kontakt. Som vi alla gör. Det svå-raste var att kanalisera hennes frustration med Albie och att ge en så autentisk prestation som möjligt, med tanke på filmens förhöjda ton.
Är det så det brukar se ut. Att du tar ur dig själv för att hitta till rollen?
– Då jag spelar en karaktär som liknar mig själv som Penny, så är det relativt lätt att bara dra upp eller dra ner olika delar av mig själv men när en karaktär är mindre lik mig, tar jag definitivt mer tid till att för -stå deras motivation och jag försöker då att förstå vad som har infl-uerat dem som person. Och när jag väl är på filminspelningen försö-ker jag kasta undan allt det där, och bara vara så närvarande det går,
då handlar det bara om att vara så närvarande och sann som möjligt.
Det blir snabbt uppenbart att Penny och Albie går igenom en del saker. Mycket av vilket verkar manifestera sig på grund av den kreativa stres-sen Albie känner, då hans skrivande blir allt han ser, hans relation med Penny faller åt sidan. Men han lyckas inte heller skriva, för inget inspir-erar honom. Ett exempel på hur liv måste inspirera konst. Hur ser du på att ha en balans mellan ditt egna liv och "din kreativa sida". Är det lätt?
– Jag tror bara man måste se till att man lever livet utanför sin konst, och att man ser till att konsten inte är det enda som skänker en lycka i ens liv. Jag vill att skådespeleriet ska vara en extra glädje i ett redan glädjefyllt liv. Inte att jag bara känner glädje i de tider som jag får sp-ela teater... jag tror att detta tankesättet hjälper till att hålla balansen.
Att hålla sig nyfiken är en annan utmaning i sig själv.
Jag har definitivt haft stunder där skådespeleriet känns som ett jobb.
I de ögonblicken försöker jag komma ihåg att ha kul med det och sö-ka efter möjligheter att prestera bara för prestationens skull och in-te nödvändigtvis för resultatet av det bokade jobbet...
Det är inte alltid lätt att ha en sund relation med ens passion när så mycket av den känns utom sin egen kontroll. Det enda vi kan kontr-ollera är vår prestation, och att komma ihåg att göra det för glädjen.
Har du något särskilt sätt att väcka din nyfikenhet när den inte är där?
– Att se teater-pjäser är nog mitt favoritsätt att inspirera nyfikenhet.
Så vad är det för slags roller som på riktigt gör det till mer än ett jobb?
– Jag blir exalterad av de roller som utmanar mig känslomässigt och har karaktärer i situationer jag aldrig själv skulle vara i. Det är roligt att tänka på hur du skulle reagera och att utforska känslor som man själv kanske inte känner varje dag. Jag skulle älska att hoppa in i roll-er från en annan tidsperiod! Jag tycker att det finns något ganska så teatraliskt med periodsfilmer och det är nånting som exalterar mig.
INTERVJU DE DANIEL JOHN