Intervjuad i samband av filmen 'Lamborghini: The Man Behind The Legend' [Lionsgate]
Bildrättigheter, Press.
När allt kommer omkring, så handlar 'Lamborghini: The Man Behind The Legend' om att jaga sina drömmar. Om att vi bara förlorar när vi ger upp och att även om vi skulle misslyckas, misslyckas vi åtminstone efter att ha försökt, när började din egen dröm om att bli till en skådespelerska?
– Mer så än att drömma om att bli skådespelerska drömde jag om att kunna föra fram budskap genom berättelser som berör själen genom uppriktiga och djupa känslor som känns och som får en att tänka till. Film, som jag ser det.. är det mest kompletta verktyget för att berätta historier. Allt började när jag i början av mina tonår gick igenom rätt svåra år.. år som visade mig hur rättvisa i stort inte existerar i samh-ället, och att de svaga ofta inte har en röst. Olika upplevelser och oli-ka händelser revolutionerade sättet jag ser omvärlden och "min inre värld". Och ett behov av att berätta, att tala upp för de ohörda, uppst-od i mig. Faktum är att jag älskar politisk film, sanna berättelser och biografier för att dessa är berättelser som skapar en tyst rörelse inu-ti människor som får dem att tänka och följaktligen kanske förändra sina attityder. Men redan innan behovet och viljan av att "skicka iväg" budskap uppstått, var den verkliga anledningen till att jag började att skådespela för det enkla faktum att det för mig kändes som en terapi ... det fanns ingen idé kring att påbörja en karriär och "bli någon". Jag ville skådespela för att det tillät mig att släppa taget om alla känslor... både för att läka personliga sår i hjärtat, och släppa tag om felaktiga.
Jag kan definitivt säga att skådespeleriet för mig har varit en medicin som på riktigt räddade och förvandlade mig i en bräcklig tid av livet.
Är skådespel nåt som du hoppas fortsätta kunna göra resten av ditt liv?
– Orden "att agera" betyder "att göra". Så jag hoppas inte att jag ska få skådespela i resten av mitt liv, utan jag vill fortsätta "agera". Agera för de som själva inte kan. Agera för mig själv. Att agera för de värderin-gar jag bär i mitt hjärta. Att agera för att bidra även om det är på mitt eget lilla sätt, för förändring i världen. Att agera även i tysthet. Också genom att stå still. Ibland är även det en nödvändighet. Att vidta åtg-ärder för vad livet är med hjärta, hjärnan, själen, integritet och lojal-itet. Film är ett av de verktyg med vilket jag kan agera med i livet, det är min spade och för mig finns det ingen skillnad på att agera på film eller använda verktygen för livet. Båda är på samma sätt nödvändiga.
Jag kallas för många saker, livet är långt, och sanningen är att jag in-te kan definiera mig själv som en sak. Ena dagen springer jag naken genom djungeln, nästa dag dricker jag en kopp té i en lång klänning, nästa dag blir jag en snickare och nästa kommer jag på mig själv i att hänga upp och ned från ett träd. Nästa går jag tillbaka till att vara en glasögonbärande student, och nästa som artist i någon europeisk st-ad, och sen tillbaka till att vara bonde igen. Jag tycker om att njuta av livet i alla dess former. Min största passion är att uppleva alla nyans-er som livet har att erbjuda. Och att vara skådespelerska, underlättar verkligen det... och med vilken hastighet jag kan uppleva alla möjliga mänskliga upplevelser. Så jag skulle säga till dig att mer än att känna för att vara en skådespelerska dras jag in igen och igen av livet självt.
Och all dess möjliga upplevelser och känslor.
I den här eran av identitetssökande, är det många skådespelare som st-uderar sig själva genom sina roller. Men känner du att ditt eget liv mås-te koppla an till de karaktärerna du spelar. Måste du personligen kunna identifiera dig med roller, för att kunna känna hennes historia i hjärtat?
– Som ett barn skulle göra, när jag imiterar en karaktär, glömmer jag av min egen historia och mitt förflutna och vad min framtid kan vara ... jag är helt enkelt i nuet och tar del av känslor och upplevelser som Chiara förmodligen, om det inte vore för karaktären, aldrig skulle ha fått uppleva i livet för att hon har ett helt annat liv. Så, nej, det är inte viktigt för mig att identifiera hela mitt liv med karaktärens, faktiskt... ju mindre jag tar med mig från Chiara desto bättre. Men oundviklig-en har jag ett helt bagage av känslor och nyanser ur mitt liv... och jag kan lyssna på dem, låta dem leva fritt, och eventuellt använda mig av dem på nytt. Om karaktären är nån som liknar mig blir det helt klart lättare att använda mig av det, men det är inte en nödvändighet. För mig är det viktiga att knyta an till karaktären genom dennes känslor.
Att lyssna på vem hon är. Och hur hon tänker.
Hur hon lever, vad hon har upplevt och varför.
Jag behöver känna vilka känslor hon känner... vart hon känner dem i kroppen och var de kommer ifrån. Jag vill känna till hennes liv på dj-upet, även och speciellt, om det är helt annorlunda än mitt. Vill kun-na glömma av vem Chiara är och lämna rum för mitt hjärta att lyssna till karaktären. Jag vill lyssna på samma sätt som jag skulle göra med vilken person som helst som rivit ner sin mur och öppnat upp sig för mig på ett sårbart sätt utan nån mask. Jag skulle presentera mig själv som tom på tankar och förutfattade meningar, med ett öppet hjärta...
För att då verkligen förstå mig på vem hon är.
Finns det någon roll som du har spelat, som har blivit väldigt personlig?
– Inte än, och jag hoppas inte behöva göra det. När jag är på ett film-set blir jag karaktären. Men när jag inte är där, går jag tillbaka till att vara Chiara. Varje gång jag är klar med en inspelning, försöker jag få mig själv att hamna i mitt centrum och komma tillbaks till min kärna och mina värderingar. Jag känner att om jag inte gör detta skulle mitt liv kunna bli väldigt verklighetsfrämmande, och förvirrande. Jag tyc-ker definitivt om att skådespela medan jag spelar in men jag vill även vara en integrerad och ansvarsfull människa då jag lever mitt dagliga liv, och det kräver, enligt mig, att man har sina egna starka värderin-gar komna ur ett rent hjärta, djupa, starka rötter och ett öppet sinne.
Är det annorlunda att porträttera någon som Anita i 'Lamborghini'-film-en. Då det är en karaktär som faktiskt är baserad på en verklig person?
– När karaktären är verklig behöver vi inte uppfinna så mycket själva utan måste snarare observera mycket och noggrant och tålmodigt ta till vara på alla detaljer om den personen, både fysiskt... hur hon rör sig, hur hon pratar, hur hon ser ut, hur hon går... och känslomässigt, känslorna som hon känner, hur hon uttrycker dem, och varför hon i hjärtat bryr sig om dem. Vad sorg betyder för den här personen, vad kärlek är, vad ilska och lycka är. Och sedan också på ett mentalt plan ... vad för kultur och århundrade hon kommer ifrån, hur hon tänker, och varför hon tänker så. Hur hon växte upp, vilka övertygelser som hon växte upp med, och hur hon levde. Du måste gå så djupt som du kan med verklig fakta, i jämförelse med en karaktär som är påhittad, där du skapar den tillsammans med fantasi, instinkt eller logik. Men också då skulle jag ställa mig själv många av samma frågor jag ställer till en verklighets-baserad karaktär, för att med samma djup försöka förstå mig på en som aldrig har funnits, men som börjar existera nu.
Vad gjorde dig intresserad av att ta på dig den här rollen och historien?
– Först och främst älskar jag som sagt att berätta sanna historier. Jag tror att de kan inspirera människor mer än annars då se inser att det inte "bara är en historia" utan att det verkligen hände. Så det blir inte längre en myt, science fiction eller någonting långt borta som inte är nåbart och möjligt utan nånting som människor kan göra. Något som är görbart, och speciellt med denna här berättelsen blev jag så starkt entusiastisk över budskapet om att aldrig ge upp när man har en dr-öm. Att försöka även då alla tycker att man är en dåre eller inkapabel ... gör det för dig själv... försök för din egen skull! Och jag känner äv-en djupt att om du tror på dig och på din dröm, så lyckas man oftast.
Även om du, som du säger, ser skådespeleriet som en större del av livet, har förstås livet olika sidor. När känner du dig mest tillfreds i ditt jobb?
– När jag skådespelar känner jag mig mest tillfreds när jag kan spela roller som utvecklas och expanderar, som får klä av sig och visar sig helt och hållet, roller som jag kan forma och gjutas in i mer med tid-en och, mest av allt, känner jag det av att göra filmroller som sänder revolutionerande och motiverande budskap, någonting som efter att publiken suttit med det i trettio minuter, en och en halv timme, eller mer, får människor att ställa sig upp med ny motivation, nya vision-er och tankar och idéer, att de får en ny eld som brinner inombords.
Att de får en vilja att själva vilja agera, för att kunna få se förändring.
INTERVJU DE DANIEL JOHN