top of page

CATERINA GABANELLA

Intervjuad i samband av filmen 'Rapito' [CinePlus, Arte Cinéma]


Bildrättigheter, Press.


'Rapito', eller 'Kidnapped', är den verklighetsbaserade historien om Edg-ardo Mortara, en judisk pojke som togs från sin familj och konverterad-es till katolik av Vatikanen, 1858. Han var inte den enda av sitt slag, dä-remot blev hans fall omtalat över hela världen, tack vare att hans föräl-drar hade förmågan att slå tillbaka, och försöka befria sin son från kyr-kan. Steven Spielberg försökte göra den här filmen för nästan ett dece-nium sedan men det verkar som att ni hade bättre lycka med eran film?

– Jag visste inte om Spielberg. Otroligt. Jag beundrar honom så myc-ket. Vem vet hur han skulle ha spelat in filmen, för mig har sannings -baserade historier alltid nått magiskt, sanningen blandat med fikti-on gör regin och skådespelet mera verkligt och själva händelsen mer immateriell, mystisk, och ikonisk. Den här historien är uppenbarlig-en hjärtskärande sån, det är en film som talar om men även fördöm-er fruktansvärda händelser som inträffat, ett upprepat antal gånger.


Jag har ställt mig själv frågan, trots denna kidnappning och det våld-et som kyrkan begick blev Edgardo så småningom kristen och troen-de. Antingen var det för att överleva traumat eller genom faktisk tro, att kanske var det hans öde. Jag tycker om att fundera på den frågan.


Hur var det för dig att gestalta Ernesta Mortara, en person som funnits?

– Att spela en verklighets-baserad riktig karaktär kräver alltid att en behandlar den med respekt, och ansvar, på ett sätt som skiljer sig fr- ån att spela en fiktiv karaktär. I Ernesta Mortaras fall, var rollen liten och det fanns inte mycket material om henne, men det fanns mycket om hennes värld som hon levde i, så jag fördjupade mig i den. Det är ett privilegium att få ägna sitt skådespel till en själ som levt innan en.


Före du skådespelade så hade du redan en väldigt framgångsrik karriär som en konståkare. Hade du alltid haft ett intresse för teater eller vart det en ny passion du fann efter att ha lagt idrotts karriären bakom dig?

– Konståkningen var en sann passion, jag var ett hyperaktivt mycket livligt barn, och jag har hållit på med många sporter sedan grundsk-olan, men isringen kallade verkligen på mig. Redan vid treårsåldern när det än var en frusen pöl någonstans kunde min mamma inte dra mig ifrån den. Som barn attraherades jag av de barn som jag såg sk- ådespelade... men jag var övertygad om att dom alla var barn till skå-despelare... jag trodde att de haft tur, för de verkade få göra så roliga saker... ville alltid vara barnet i Chris Columbus filmen 'Home Alone'.


När jag växte upp tänkte jag inte på skådespeleri längre. Som en ton- åring var jag väldigt fokuserad på skridskoåkningen och när jag slut-ade med det, studerade jag psykologi. Under min specialisering rek-ommenderade min handledare och analys-lärare att jag skulle ta en teaterkurs. Jag följde hans råd och det var kärlek vid första teaterlek-tionen. Att leta efter känslor i mig själv är som som att glida fram på frusna pölar, igen. Det verkar kanske inte finnas något samband där.


Men jag tror att det finns.


När jag åkte skridskor gled livets tyngd bort, och samma sak händer då jag skådespelar... man är helt enkelt bara närvarande, i en balans.


Finns det saker din atletiska-bakgrund ger dig nu som skådespelerska?

– Mitt förflutna som atlet gav mig helt säkert förmåga att jobba hårt,

jag är kapabel att falla och resa mig upp igen. Jag får stor tillfredsstä-llelse från repetition, att upprepa, jag ser detaljer och så älskar jag ju att förbättra mig själv. För att säga sanningen vet jag inte om detta är egenskaper som gavs till mig av sporten eller som jag har haft av na-turen. Min förra karriär, som jag slutade för att den var extremt krä-vande, lärde mig att ett stort resultat kräver tålamod och uthållighet.


Den riktiga utmaningen är att alltid fortsätta att röra sig själv framåt.


Vad ser du som konstens mening, vad har konsten för innebörd för oss?

– Konst är ett alternativt sätt att vara, ett sätt att älska och att bli äls-kad, att förklara sig själv, att ha roligt, att acceptera och förvandla si-na smärtor, och det är olika för alla. Det är en metafor, och man har tur om ens metaforer förstås och uppskattas. För de som är mottag-arna för konsten är den ett sätt att bli upprymd, känna igen sig själv i berättelsen, att reflektera och ställa frågor för att kunna förstå nått nytt om sig själv eller livet.


På tal om atletisk uthållighet så har den här filmens regissör Marco Be-llocchio, regisserat filmer i över sextiotre år, ser du dig själv regissera?

– För stunden så vill jag fördjupa min skådespelarförmåga. Jag söker efter de möjligheter som gör att jag kan uttrycka mig fullt ut som sk- ådespelerska. Jag tror att de rätta rollerna kommer. Att regissera loc-kar mig väldigt mycket, och jag tror att det kommer att bli en väg jag kommer att följa i framtiden. Jag har skrivit ett par film-manus som jag vill spela in, men det är inte rätt tid än. För mig är Marco Belloc-chio en "arkitekt av själen". Hans filmer är en perfekt förening av själ och förnuft. Han väljer ut skådespelarna väldigt väl utifrån specifika egenskaper, och jobbar med alla innan han börjar spela in. Därefter, när han filmar, låter han skådespelarna löpa fritt och fokuserar mer på materialet, på rörelserna och geometrin av scenerna... det är där igenom som själen kommer ut ur. Den perfektionen. Han pratar in-te mycket under själva inspelningen, och han vet precis vad han vill.


'Rapito' fick nu premiär här i Sverige på Göteborgs Filmfestival. Du har en betydande resumé i Italien, med många prestigefyllda produktioner både i film och på scen, men jag antar att det alltid vilar nått speciellt med sådana här projekt som reser och blir sedda över hela världen. Är du intresserad av att skådespela mera i internationell filmproduktion?

– Jag gillar att arbeta i Italien och jag älskar att uttrycka mig på mitt modersmål... men att gå längre är en stor dröm. Jag tror att för dom rätta rollerna så skulle jag vara villig att skådespela på kinesiska, jag skulle åka vart som helst i världen för det. Det här jobbet utförs gen-om kärleken för det och kärlek har aldrig några platsbegränsningar.


INTERVJU DE DANIEL JOHN

bottom of page