CAROLA COLOMBO

Intervjuad i samband av filmen 'Hellboy: The Crooked Man' [Millennium Media]

Bildrättigheter, Press.

Hur var din början som skådespelare. Var det en passion du fann tidigt?

– Åh, nåväl, tyvärr för dig har jag ingen hjärtskärande eller känslosam historia. En vän till mig var med i vårt lilla småstadsteater-sällskap i Borgosesia, Il Veliero, och varje torsdagskväll gick han på repetition-er. Nån dag följde jag med honom till hans repetition, och tjejen som spelade "hembiträdet som skriker" var sjuk, så ensemblen gav manu-set till mig. Det stod, "Hembiträdet äntrar scenen, hon skriker, hem-biträdet går av scenen". Jag gjorde det, jag var så dålig och jag hatade att skrika på scen. Jag tänkte, "det är kanske nåt jag kan bli bättre på".

Inte alla skådespelare, inte ens med all den scenerfarenheten du sedan skulle få, skulle göra sin långfilmsdebut i en stor serietidningsadaption som 'Hellboy'. Hur kom det sig att göra din filmdebut i 'The Crooked Man'?

– Min agent som jag hade då tyckte att jag skulle vara en bra casting för det och hon förde fram mig som förslag, och hon hade förmodlig-en rätt i det då vi snabbt fick positiv respons tillbaka från produktio-nen. Men det blev en lång, skrämmande och extremt kreativ process.

Det finns helt klart aspekter av den här sortens filmer som står ganska nära de Shakespeare-pjäser du ofta uppträtt i på scen. Hur var upplevel-sen av att gå från scenen till det här. Skulle du säga att teaterns fysika-litet faktiskt lämpar sig ganska så väl för en serietidnings-film så även?

– Det är definitivt flera element där dessa två världarna samexisterar. Man känner sig fördjupad i produktionen och världen, men på ett an -nat vis. Det här var min allra första upplevelse på en filminspelning och låt mig säga dig det att jämfört med en teaterproduktion ser det ut som ett kaos, ett extremt organiserat kaos. Men jag fann mig själv på en plats där tiden sträcktes ut under inspelnings-processen, och i denna specifika inspelning kände jag mig helt och hållet nedsänkt i rytmen av produktionen, så mycket att jag kunde tro på allt som hän -de på "den här versionen av planeten jorden", tjugofyra timmar om dygnet, sju dar i veckan. Kändes som att gå in i en annan verklighet.

Teater, på andra handen, är en upplevelse begränsad av tiden, publi-ken går in på teatern, och de går ut, de går hem, men publiken lämn-as med ett minne av pjäsen. En film känns återtagbar, något som allt-id kan stanna framför ens ögon, som något som går att spela upp igen.

Det är läskigt, och jag älskar läskigheter.

'The Crooked Man' är den fjärde filmen baserad på 'Hellboy', men den all-ra första filmen där vi får se Sarah Hughes väckas till liv även på den vi-ta duken. I alla fall nåt som du och Sarah delar. Sarah Hughes är förstås Hellboys mor och har en ganska omfattande berättelse själv. Hur gick du till väga för att porträttera henne. Tittade du åt serietidningarna något?

– Jag kände till serietidningen eftersom det var min och min broders favorit när vi var yngre. Jag försökte närma mig det med så står oms-org som möjligt. Jag älskar detaljer och jag älskar att fixera, på hälso-samt vis... kanske, över en karaktärs psykologiska resa. Med Sarah så hade jag möjligheten att utforska henne genom serietidningarna och hennes historiska härkomst som kunde spåras tillbaka till dottern av häxan Katheryn av Gilfach och Mordred, som var Kung Arturs oäkta son och hans halvsyster, Morgan Le Fey. Jag menar, hur mytologiskt rik som karaktär är hon! Det var vackert att utforska anledningarna som stod bakom alla av hennes livsbeslut.

Vad gör dig intresserad av en karaktär. Är det nåt du alltid hoppas hitta?

– Varenda enskilt element av en karaktär kan potentiellt avslöja varf- ör de uttrycker sig på ett specifikt sätt. Det finns alltid en anledning, och jag älskar att kunna rättfärdiga och motivera en karaktär. Jag har aldrig förväntat mig något av karaktärer. Jag låter hellre karaktären förvänta sig något av mig istället. Jag jobbar hårt för att låta dem över -svämma mig och översvämma prestationen med deras egen essens.

Finns det några roller på din teaterresumé du skulle vilja spela på film?

– Varje Shakespeare-roll kommer till tankarna. Shakespeares karakt- ärer är alltid anpassningsbara till den tid vi lever i. I Italien har jag ny -ligen sett vackra adaptioner för både scen och film baserade på Sha-kespeares pjäser. Som ett exempel, 'Non Sono Quello Che Sono' av Ed-oardo Leo, som är ett modernt återbesök av 'Othello'. Likt Shakespe-are en gång gjorde, finns det ett behov av att prata med folket. Adap-tionen sprider medvetenhet om kvinnomord, och patriarkatets roll, vilket är väsentligt för att det ska bli tal om en diskussion och ämnet erkänns men hanteras ändå i försiktigt varsamma händer. Den typen av projekt är ett av mina mål som jag även har för mina framtida roller.

Vad sysselsätter du dig med kreativt nu, framför kameror eller på scen?

– Jag är för närvarande väldigt investerad i det här lilla projektet om Lyda Borelli, som kommer att framföras på Teatro Gerolamo i Milano!

Sväng förbi om ni är i Milano!

Tack för den här fina intervjun!

– Det var mitt nöje så tack du. Det är kul att veta att folk är intresser-ade av en så speciell version av serietidningen.

INTERVJU DE DANIEL JOHN