Intervjuad i samband av filmen 'The Sawyer Massacre' [FilmCore]
Bildrättigheter, Press.
Som en prequel till 'Motorsågsmassakern' ifrån 1974, utspelar sig 'The Sawyer Massacre' åtta år innan händelserna i den ursprungliga filmen, som den tar oss till den 30:e Juni, 1965, då några vänner tar sig ut till landsbygden i Texas för välbehövligt miljöombyte. Vad fick dig att vilja vara del av den här prequel-filmen. Har du varit ett fan av serien själv?
– Jag skulle säga att det som fick mig att vilja vara en del av prequel-filmen var att jag visste att det skulle vara ett bra tillfälle att vara en del av historien inom 'Motorsågsmassakern'-världen. Det har aldrig funnits en officiell prequel som denna, i denna miljön, bara år innan händelserna som utspelade sig i Tobe Hoopers original. Så jag visste att det skulle bli nåt speciellt. När jag kom ombord, då jag provspelat så klart, och fått en callback där jag fick veta att jag hade bokat rollen som Gene, tror jag att det som verkligen fångade uppmärksamheten var att jag visste att det skulle vara en lågbudget-skräck-produktion likt originalet, det skapade ett behov av att vara en del utav projektet då jag visste att det stod en grupp filmskapare bakom som ville göra en autentisk 'Motorsågsmassakern' film för fansen, och ge fansen nåt som de verkligen kunde uppskatta som en stor nickning till original-et. Det finns väl alltid en spänning när det kommer till skräckgenren och filmskaparna där, de tenderar att ha den bästa visionen som ger de bästa historierna till alla fans... och väcker liv i historier de vill se. Här för att det är en 'Motorsågsmassakern' prequel med den gryniga, intensivare känslan som Hooper tog till vita duken då redan år 1974...
Jag skulle säga att jag är ett fan av 'Motorsågsmassakern'. Jag tycker faktiskt om alla filmerna, jag kan ta var och en av filmerna för vad de är även när några av de inte är lika bra som de andra. Jag tror att den ursprungliga filmen fångar vad franchisen verkligen borde vara, och vad den har att erbjuda visuellt som den kultklassiker som filmen är.
Men jag tycker även om reboot-filmerna. Jag tycker de är bra på sina egna sätt med men det är svårt att slå en klassiker och Tobe Hoopers sinne och 'The Sawyer Massacre' gjort ett bra jobb med att fånga det.
Jag tror att Tobe Hooper skulle vara stolt.
Kan du berätta lite om dina influenser då du porträtterade karaktären?
– När jag väl bokat rollen... även om jag så klart sett alla av filmerna, sen år och år tillbaka... men efter att jag fått min callback och att jag blev rollsatt, började jag se om 'Motorsågsmassakern' igen... men det är kul, jag kollade faktiskt mer åt reboot-filmerna än jag tittade emot originalet, eftersom att jag inte ville kopiera nån form av karaktär ur Tobe Hoopers original då jag visste att 'The Sawyer Massacre' var en prequel som utspelade sig år innan den filmen. Så jag ville vara unik och autentisk, och försökte verkligen bara skapa min egen karaktär i filmen. Och inte förlita mig på att förvandlas till nån annans karaktär som redan hade gjorts... när jag fick manuset och började förstå mig på karaktären som jag skulle spela och lite började få en idé om vem han var, slutade det med att jag gjorde honom till min egen, detta då samtidigt som jag så klart förstod handlingen till en punkt där jag så småningom till hundra procent visste hur jag skulle vara som "Gene".
Och då filmen utspelar sig under 1960-talet kom jag i studerandet av honom, och mina repliker... att spela karaktären på ett där han förde sig och pratade lite som en slags 1960-tals landsbygdskille, men med min egen unika skapade persona för honom, som jag kunde ge liv åt.
Dessa filmerna har alltid haft inslaget av den dementa familjen, men ni tar verkligen med er den motsatta sidan till det med. Där många av dom tidigare filmerna pekade ut en huvudperson, känns det som att den här får en att bry sig om hela gruppen som de tar sina genrepassande kassa beslut. Hur gick ni till väga för att bygga upp sån gruppdynamik på set?
– Det är en bra fråga. Vår regissör ville att vi skulle göra något annat än det normala, jag tycker att han lyckades väldigt väl med att grena ut historien, och göra historien intressant, genom att följa med hela gruppen. Och du får veta mycket om dessa karaktärerna, även utan att känna till deras bakgrund innan, man får liksom lära känna dom genom deras interaktioner med varandra och man börjar känna för dom som man tittar på filmen. Och allt eftersom filmen ju fortsätter får man se karaktärsutveckling i alla fall i några av de karaktärerna... vilket är helt annorlunda, för man följer inte bara en karaktär, utan det bollar fram och tillbaka lite överallt och du får se mer av vilka de andra karaktärerna är utan att förklara det, du får se det veckla fram sig, och väckas till liv i filmen. Det landade verkligen i kemin för vår cast och att lära känna varandra personligen i verkliga livet. Bakom kulisserna. Och så förstå varandra. Så att när vi på set och spelade in scenerna som vi hade med varann kunde vi göra det realistiskt, och så att det kändes. Det skapade en helt annan dynamik för att... ja, det fokuserades verkligen på hela gruppen och inte bara på en karaktär.
Du fick se hela sidan av saker och ting, och jag tyckte att det var mer verkligt på det viset för att ja... nu känner du för alla de karaktärerna även när vissa av dom gör sina dåliga skräckfilmsval... som du säger.
Det är mer av en närvaro där i och med det.
Och jag tror att publiken relaterar, och känner mera... tack vare det.
Hur närmade du dig att porträttera Gene... som du väckte honom till liv, och låt oss säga även hans "potentiella" död i händerna på Leatherface?
– Jag närmade mig Gene på mitt eget unika vis, med vad jag då redan hade i åtanke, för hur jag skulle spela han. Jag visste vad för karaktär jag skulle hoppa in i och hade format hans personlighet efter jag läst manuset, jag kom in och såg honom vara Jimmys bästa vän, den om-tänksamma men roliga killen som är fånig, men som också kan vara seriös när det behövs, och att han hade en smak och känsla för upp-täckter, och äventyr. Han bryr sig mycket om sina vänner... men vet hur man har kul med, han försöker få Jimmy att tänka på annat efter den tragedi han haft och föra honom bort från hans demoner genom att ta med han, på denna resan. Gene är den sortens kille som ger en "broderlig kärlek", han är vännen som håller sig kvar vid ens sida och som kan erkänna sina egna fel. Han är ganska oldschool på det viset.
Och utan några spoilers, då vi väl träffar Leatherface, eller skulle jag säga blir introducerade till Leatherface i filmen, vart det så klart nått alla i casten var tvungna att förbereda sig för, i och med att det är en 'Motorsågsmassakern' film var det ju en given chans att många av oss inte skulle komma ut levande. Så med min karaktär, accepterade jag bara det och lät det ske. I manuset vi fick fick vi verkligen veta massa om Leatherface och se många interaktioner med han. Jag fick ju själv ha en anständig mängd interaktioner med han genom hela av filmen och en kan väl säga som så att Gene blir ganska närgången, med han.
Det är många fysiska saker som fansen kommer att se när de väl ser den, och jag kommer inte att spoila något med vad som händer eller med några dödsfall i den, men låt oss bara säga att de som ser denna filmen kommer att få se en del brutalitet... och att min karaktär fick uppleva några intensiva saker. Det är allting jag egentligen kan säga.
För att få sina skådespelare att gå från noll till hundra brukade original regissören Tobe Hooper hetsa upp stämningen genom att skrika åt dom, och göra saker värre när de redan var ganska dåliga... han uppmuntrade till och med sina antagonister att bete sig illa mot de andra också då de inte var i en scen, allt formade vad som blev 'Motorsågsmassakern'. Vad för atmosfär hade ni som Steve Merlo tog över regin. Fanns den nerven?
– Det är en genomtänkt fråga. Tja... jag kan säga som så att på Steves set för våran film fanns det inte någon form av "metodregi" eller nån slags metodskådespeleri. Vi hade bara tur med väldigt bra skådisar... en ensemble av talang som tog med sig sitt bästa. Och helt och hållet visste vad de gick in i. Alla kunde sina delar och sina karaktärer utan och innan så då det var dags för kamerorna att rulla kunde vi ta det till hundra procent ändå, den energin man kan se i filmen fanns där, det var så intensivt, och det var svårt och fick huden att krypa ibland i de mer intensiva scenerna, men det var en naturlig känsla utav bra skådespel. Många av oss, tror jag, förlitade oss på Meisner-tekniken, så när vi förberedde oss för en scen kunde vi kanalisera energin och känslorna till dit vi behövde komma för våra scener och bara låta det visa sig. Jag själv som en skådespelare förlitar mig mycket på just de teknikerna, riktiga känslor och saker jag känt i mitt förflutna... så att när jag behövde, så kunde jag det. Det kom väldigt naturligt för mig.
Och det fungerade.
Men också, för att ytterligare svara på din fråga...
Så skulle jag säga att många av oss skådisar var rätt fysiskt utmattade och hade sovit för lite med trötthet i våra kroppar, som låg kvar då vi filmade scener... så vi var naturligt redan trötta av långa inspelnings-dagar och hur tidigt på morgnarna vi började starta vår dag. Många av de dagarna på set kunde sträcka sig hela dagen, och vi spelade in mycket på ganska kort tid, vilket naturligt gjorde upplevelsen något mer inlevelsefull och levande och dramatisk i och med bristen utav sömn och energi som vi som skådespelade hade, medans vi spelade.
Och vi var verkligen tvungna att ta en handfull av tagningar, särskilt med tagningarna för de mer intensiva scenerna. Det var några vi var tvungna att spela in direkt efter varandra med väldigt lite till pauser emellan för att vara kvar i karaktär och att behålla samma "energi"...
Men annat än det så kände alla till vad filmen och vad deras jobb var.
Du gjorde din långfilmsdebut bara arton år ung men hade redan före det hunnit skådespela i flera år före det. Du gjorde egna hemma-videor som barn, och likt många nuförtiden, utforskade du det på Youtube. Vad tror du det var som lockade dig till allt det här. Hur fick du först din början?
– Tja, till att börja med, det som drog mig till världen av skådespeleri och film var min familj. Tre av mina familjemedlemmar var film och tv-skådespelare i Hollywood i många år och hade ganska framgångs-rika karriärer och jobbade med några av de största namnen än i dag, innan de gick i pension ifrån branschen. De har en del snygga roller under bältet i flera tv-serier och filmer. Så det rinner naturligt i vårt blod. Så det var det enklaste beslutet för mig att vilja följa och ge det en chans. Jag har alltid varit väldigt förtjust i film och tv, ända sedan jag var väldigt ung och det fick mig att vilja göra vad min familj även gjorde, det var väldigt attraktivt för mig. Konsten. Och jag blev ännu mer intresserad av det ju äldre jag blev och ju mer jag lärde mig och förstod om skådespeleri och hantverket bakom. Det är en hel teknik bakom. Och jag tror att vissa bara är födda för konst och är skapade för att uppträda. Som den fjärde familjemedlemmen att skådespela, tror jag att min blodslinje skapades för konst och för att underhålla.
Också, då jag växte upp, och hörde historierna från min familj... och deras upplevelser i branschen, det gjorde det så intressant för mig... att följa i deras fotspår. Med den vägledning jag fick från de och växa upp i ett hushåll av skådespelare var det som att vara i en gratis kurs av skådespeleri, minst sagt. Jag fick min officiella tjuvstart inom film runt 16 års ålder faktiskt... I Seattle. Det var när jag verkligen ville få saker att hända, och således började. Jag fick egna kontakter och jag började med flera kortfilmer, av vilka några aldrig ens fick se ljuset...
Jag gjorde, vill jag säga, totalt åtta kortfilmer i mina tidiga skådisdar.
Och totalt fyra av dem släpptes.
De andra släpptes aldrig eller blev aldrig klara. Jag skådespelade då även i en handfull musikvideor, som de flesta heller aldrig släpptes, utan bara en musikvideo, av alla de som jag spelade och var med i...
Det måste ha varit en tuff period?
– Det var tufft, det var allt början på min start, och att gå igenom allt det, lägga ner allt det jobbet och slitet, för att projekten sedan aldrig skulle släppas... det kan verkligen äta upp en, och sätta sig i huvudet på en. En måste ha tjock hud i denna branschen, och jag som knappt var 16 år den tiden och i det tidiga stadiet, fanns det tillfällen som jag tänkte, "Detta kommer aldrig hända". Jag ville skapa min karriär, och min väg, på egen hand, utan extra hjälp eller genvägar genom andra kontakter. Så det var en lång väg att ens komma dit som jag är i dag.
Där som jag är i detta ögonblicket.
Efter min tid i kortfilmer och musikvideor landade jag en webbserie, vi spelade in två pre-piloter innan serien lades ner. Det var en seriös tragedi, och rörde till det i skallen på mig rätt illa. Vi förberedde oss på att spela in det officiella pilotavsnittet för det första avsnittet utav första säsongen och jag hade då lagt in mycket i rollen för den serien bara för det att sen inte hända alls.
Tyvärr var det en stor förlust för alla oss som var del utav den serien för det var nåt speciellt och skulle utan tvekan ha blivit en framgång.
Hur tog du dig sedan vidare därifrån?
– Saker händer av en anledning, brukar jag alltid säga. Och hårt jobb betalar av sig. Och man måste bara fortsätta framåt. Efter det var då jag började provspela för långfilmer... till och med innan jag hade en agent eller manager, och det var då som jag bokade min första film-roll, i 'Aberdeen', år 2019 och officiellt gjorde min öppningsdebut för filmvärlden. Och efter det, var det ett ganska bra flöde av saker som hände. Jag bokade min andra långfilm, ännu en dramafilm som hette '11:11'. Fick sen min första agent och representation någonsin, och jag provspelade för dussintals filmer, och bokade några, här och där. Jag blev till slut typecastad ett tag, i skräckfilmens värld, med roller som den i tvåpartsserien baserad på 'Fredagen den 13:e' på Youtube då jag fick en roll i del två, som heter 'Vengeance 2: Bloodlines'... det var när jag bokade 'The Sawyer Massacre', precis efteråt, och fick en handfull av andra krediter runt den tiden. Alla som var i skräck eller thrillers.
Och min senast bokade roll, som nu är i post-produktion, och heter 'The Iron Ones'. I den spelar jag en stor biroll. Det är en PG-13 sci-fi, skräck-film om överlevnad. Vilket jag är uppspelt för världen att se.
'Motorsågsmassakern' filmerna har blivit en udda start för många skåd-isar, allt ifrån Matthew McConaughey till Viggo Mortensen, eller Renée Zellweger till de i senare filmerna. Var ser du dig själv gå efter det här?
– Efter 'The Sawyer Massacre' hoppas jag bara kunna fortsätta att få jobb och aktivt provspela. Det är det ultimata målet... bara att farten hålls uppe och så länge som man provspelar som en skådespelare så jobbar man eftersom man alltid kommer provspela oftare än vad en bokar jobb. Så det kommer bara ner till att ta vad du kan som skåde-spelare, i vilken genre det än är, och jobba med det oavsett om man blir typecastad ett tag eller bara hoppas på att man har en bra agent eller manager som ser ens bredd och fortsätter få in en i nya casting möjligheter med vetskapen om vad du kan som skådespelare... vilka roller du kan spela. Så jag är tacksam att jag nu har en bra manager som förstår mig och som, du vet, gör sitt bästa jobb för att få ut mig och få de stora jobben... jag har provspelat non-stop, och nu när jag bor i Los Angeles och är Hollywood-reppad av en bra manager, kan jag bara hoppas kunna få fortsätta och ta vad jag kan få i alla genrer.
Jag önskar att vi som skådespelare kunde välja vår väg och genre att följa... men det kan vi inte. Det fungerar bara inte så... vi måste bara följa med i flödet av saker... och lita på processen. Så om det innebär att jag blir typecastad i skräck ett litet tag så är jag helt okej med det.
Och jag kommer att spela med.
Men mitt slutgiltiga mål är att komma tillbaka till drama, där jag väl egentligen hade min början. Drama-genren är definitivt min favorit.
När det kommer till film och tv.
Efter att ha verkat uppriktigt intresserad av film sen så tidigt, vore det väl en logisk konsekvens att börja regissera och skriva egna filmer. Är det någonting som du också ser dig själv göra längre fram i karriären?
– Så klart tror jag att det där finns i alla skådespelares tankar att det är nåt vi tenderar att tänka på och sätta upp som ett mål... eller som ett slutmål. Men än så länge ser jag inte mig själv regissera, inte nån gång snart. Då jag njuter av min unga skådespelarresa och min unga tjugoårsålder där jag bara vill gasa för fullt i skådespeleriet och boka så många projekt jag kan och fortsätta att addera till min rollresumé. Jag skulle däremot säga att jag kan se mig själv regissera i framtiden, men den tanken är år bort. Det är inget som är nära överhuvudtaget.
Mitt hantverk och min energi ligger här som skådespelare. Men... vill jag även addera, så har jag fler projekt i väldigt tidiga konceptstadier, för idéer jag har för långfilm. Jag är kreativt lagd. Och jag skulle vilja säga att jag har ganska bra skrivfärdigheter... så jag planerar att göra en verklighet även utav mina egenskrivna filmprojekt också, sedan...
Inom en snar framtid i alla fall.
Men jag ser inte mig själv regissera just de projekten... när den tiden kommer. För här och nu är jag bara fullt fokuserad på skådespeleri...
Det som kommer härnäst där...
INTERVJU DE DANIEL JOHN