Intervjuad i samband av filmen 'Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves' [Paramount]
Bildrättigheter, Press.
Som jag förstår det föreställde du dig aldrig att du skulle bli skådespel-are. Det kan till och med vara längst från vad du trodde du skulle göra?
– Då jag växte upp och såg filmer på bio, tänkte jag att skådespelarna likt fantasykaraktärer bara existerade i filmerna. Eftersom att jag var så ung hade jag svårt för att föreställa mig dem som helt vanliga per-soner som gjorde ett jobb. Kändisskapet och att bli igenkänd var som en mystisk konst. Så när jag såg dem bli intervjuade insåg jag ett vagt samband eftersom de inte var i karaktär längre. Som ett barn som då växte upp med Bruce Lee filmer fick det en djupgående effekt på mig att absorbera hans riktiga personlighet, trossystem och träning, som han hade utanför vita duken. I och med det inspirerades jag att börja med kampsport och därefter, tack vare Arnold och Sly, bodybuilding. Jag följde deras träningsrutiner och antog ett liknande tankesätt som de. 'Rocky' var den första filmen som hade ett enormt stort inflytan-de på mig eftersom att Balboa var en underdog. Som liten var jag sj-älv ensam-varg, så på nått vis skapades och graviterade jag emot det sambandet emellan roll och person. Jag visste inte om hur man kun-de bli skådespelare, och eftersom jag var en blyg unge som föredrog att spela solosporter, i motsats till att vara med andra och spela i lag så tog det en lång tid för mig att hitta vägen som gick mot skådespel.
Så vad gjorde att det förändrades?
– Det som fick den förändringen att ske var, efter år av att försöka ta reda på vad jag ville göra, gick jag med i en lokal teatergrupp som bl- ev en språngbräda till drama-skolan. Engagerade mig fullt ut till det och efter några veckors träning på scenen tjafsade jag in en ansökan till dramaskolan och blev antagen. Resten är som dom säger historia.
Skulle du säga att det började som mer av en kärlek för film eller scen?
– Teatern var det som kom först. Efter ungefär ett år, graviterade jag till film och tv. Jag lärde mig mer om skådespelaren jag ville bli gen-om att göra mina egna kortfilmer. Regisserade, skrev, och skådespe-lade. Det gav mig chansen att höja upp mina färdigheter på film utan att exponera och utsätta mig för stressen av att behöva få till allt rätt, på första försöket. Det hjälpte mig att vinna två Bafta-priser, och det var där som de flesta av mina framsteg som en skådespelare gjordes.
Vad för roller fick du spela tidigt?
– På dramaskolan tränades vi i teater, rörelse och manusstudier men inte i film. Det fanns inga formella kurser för filmskådespelande. Jag spelade en rad karaktärer ur 'Hamlet', grekiska gudar, skollärare, stå upp-komiker, en präst. Den mest minnesvärda var en vanlig karakt-är som heter Jerry i 'A Zoo Story' av Edward Albee. Det är en pjäs om två främlingar som möts i Central Park, Jerry inleder en konversati-on med Peter, en medelklass kille från New York på femtiotalet, och en timme senare tar Jerry livet av sig, efter att ha lättat på hjärtat för honom. Den är allmänt känd som en del av en samling av pjäser som går under namnet 'Theatre of the Absurd'. Det ironiska med Jerry är att även fast många kommer att tycka att han är absurd, skrämman-de och extrovert, så är han faktiskt bara en ensam själ i en stad som ständigt är i rörelse. Han kan inte förstå sig på världen, och han till-bringar hela pjäsen med att prata med en främling om dessa konsti-ga möten han har och som har drivit han till randen av sitt vansinne.
Han avlastar sin själ.
Det är en extremt rolig men sorglig pjäs.
Lika långt som du nu har kommit, med all den här erfarenheten och öv-er två decennium av att spela karaktärer av alla de slag både på scenen och i film, så var du i fyrtioårsåldern när du fick din första roll i en stor-film. Naturligtvis är det många hårt arbetande skådespelare som aldrig når så långt... men tror du att det har påverkat hur du väljer dina roller. Väljer du roller annorlunda än om du skulle fått genombrottet tidigare?
– Då jag gått ut dramaskolan och började jobba med film och tv-roll-er blev jag typecastad som antingen polis eller brottsling. Jag hade så mycket mer att erbjuda och för att bryta mig fri från det, tackade jag nej till de roller som inte skulle utmana mig eller ta mitt hantverk fr-am. Jag fokuserade på att visa flera tredimensionella karaktärer som hade lager till sig. Konflikt-artade karaktärer, underdogs. Jag är som mest stolt över det jobb jag gjorde i de filmerna. Mer än något annat ... än i dag gör jag fortfarande mina egna kortfilmer när jag hittar ett koncept som jag blir som förälskad i, de handlar mest om karaktärer som visar sig vara mer än de först ser ut att vara. För att vara ärlig så har jag aldrig haft lyxen att välja någon roll. De väljer mig. Jag är inte någon som kan välja och vraka. Det jag försöker göra är att hitta nått empatiskt, mänskligt och sårbart med en roll, som inte finns i man-us, för att göra de mer mänskliga, mer intressanta. Nånting djupare.
Du vet?
Jag var inte den skådespelaren då jag började, så med åldern kom en erfarenhet, så att vara äldre har hjälpt till att förbättra mitt hantverk.
Jag började skådespela när jag var tjugoåtta år och fick som sagt inte en Hollywood-roll förrän det att jag fyllt fyrtioett, och den rollen var som SAS-kaptenen i Gerard Butlers 'London Has Fallen'. När jag fick den rollen ville jag så gärna pressa ut varje nyans ur karaktären. Det som hände var att producenterna såg vad jag gjorde, och de sa då till mig att de älskade det jag gjorde och de la till några extra scener och de lät mig själv improvisera några med Gerard. Gerard, som han är... visar alltid stöd för sina medskådespelare, om någonting fungerar så går han på det, även om det kanske inte skulle finnas med i manuset.
Den här filmens stjärna, Chris Pine, gick med på att göra sin roll i film-en efter att han sett sin brorson spela Dungeons & Dragons och såg hur roligt han och hans vänner hade det. Hur bekant var du med det spelet?
– Då jag var liten så spelade man antingen brädspel eller tv-spel, och jag valde att spela tv-spel. De äldre barnen brukade träffas och spela 'Dungeons & Dragons'-kampanjer under lunchraster eller på helger. Senare, kanske för ungefär tio år sedan, spelade jag det medan vi var ute och campade med vänner och jag älskade det. Jag tänkte "det här är fantastiskt". Det finns verkligen ingen begränsning för ens fantasi.
Så, min uppskattning för spelet kom senare.
Med eller utan tidigare förkunskap så är filmen, väldigt, underhållande. Inte bara älskar brädspelets skapare den utan det verkar de flesta som ser den göra, både fans och icke fans. Folk verkar nästan tagna av vilk-et roligt filmäventyr det faktiskt är. För att inte prata om att den lånar mycket självmedveten humor från gammal-dags Monty Python-komedi. Var du medveten om filmens ton eller blev du också överraskad av den?
– För att vara ärlig fick jag aldrig läsa hela manuset före. Manusen i de här stora filmerna läses bara av huvudrollerna och med mig i en biroll fick jag bara se mina scener innan jag spelade in. Men jag kan säga så här. Att vara på inspelningsplatsen och se hur de andra skå-despelarna agerade tog mig med överraskning. Jag tänkte, "Det här är knäppt, annorlunda, och roligt. Detta kommer publiken att gilla".
Det verkade finnas en enormt stor respekt för fansen när de gjorde filmen men det fanns också en större betoning på att skapa nånting som kändes tillgängligt även för de som inte hade spelat brädspelet.
Så att alla som tittar på den utan att känna till 'D&D'-världen skulle kunna njuta lika mycket av den. Det var väldigt smart, och skickligt gjort av dem. Dom lyckades verkligen få till allt rätt även enligt mig.
Många har också sagt till mig att de blev överraskade.
Du tar på dig rollen som Kansler Norixius. Hur närmade du dig honom?
– Då jag provspelade rollen i 'Dungeons & Dragons' visste jag om att mitt ansikte och kropp skulle täckas av Dragonborn proteser och att min röst skulle höras. Det var allt. Så det var svårt att veta vilken typ av ton som de letade efter. Det fanns inga anteckningar för skådesp-elarna. Det jag gjorde var att anta ett uppträdande på dödligt allvar... spetsat med ett ögonblick av otålighet. Jag spelade rollen som en vr-esig gammal rektor och använde min go-to monsterröst som jag br-ukar använda när jag ofta röstskådespelar en annan tvspelskaraktär.
Och de rollsatte mig på grund av just de två faktorerna.
Regissörerna sa till mig att de tyckte om det här. Detta passade ihop med den ton de letade efter. Och vad det gällde andra förberedelser.
Så hittades allt medan jag var i rollen.
Oavsett roll ger du alltid allt, och du sätter alltid dina spår i den som du spelar, finns det något mer vi kan se fram emot att se dig i efter denna?
– Om nån är intresserad, kan de se mycket av mitt tidigare arbete på min hemsida. Jag skulle uppmuntra de att titta på 'Scene', vilket är en kortfilm om en skådespelare som försöker agera sig igenom sin film. Även 'Dead End', ett action-drama om en lönnmördare som både ut-spelar sig i Hong Kong och London och till sist 'Everything Was Fine', om en man som tappar förståndet när han är satt i karantän. Alla är de väldigt olika filmer och stilar och jag skrev dem alla och produce-rade och redigerade dem. Jag regisserade till och med två utav dem.
De är bra exempel på min räckvidd och mångsidighet.
Utöver det kan publiken se mig dyka upp i 'Cobra: Rebellion' på SKY.
Som släpps senare i år.
INTERVJU DE DANIEL JOHN