Intervjuad i samband av filmen 'You're Killing Me' [Quiver]
Bildrättigheter, Press.
I 'You're Killing Me' går en student till en fest i hopp om att få ett reko-mmendationsbrev från en av hennes klasskamraters snorrika föräldrar. Filmen tar en oförutsägbar vändning, och eskalerar. Det blir rätt galet?
– Allting, hela processen från audition till att spela in, var en massiv virvelvind som sträckte sig över mindre än en vecka. Jag hade en au-dition för den på en Tisdag, fick komma tillbaka på Torsdagen, varav jag då så långt bara läst två scener i hela manuset, och fick sen samt-alet om att jag hade fått rollen på Lördagen. Och fick sen på Söndag-en höra att vi skulle börja filma på Tisdagen, fick manuset, för att på samma dag få höra att jag behövdes redan den Söndagskvällen. Hela alltet tog en stor vändning, som jag var super-tacksam och exalterad över, men jag fick klura ut mycket i mitt riktiga liv väldigt snabbt in-nan jag begav mig till Rome i Georgia där vi spelade in filmen, i en & en halv månad. Men så för att svara på din fråga, när jag läste manu-set så var min första tanke, "Åh, det här kommer att bli väldigt roligt".
Stunts, blod, en rik kille med yxa, en "final girl"... jag tänkte "Åh, snap, jag har typ officiellt gått med i skräckvärlden, låt mig inte sabba det!"
Haha.
Hur var stämningen där, trots att egentligen alla försöker döda varann?
– Jag är tacksam över att kunna rapportera att bortsett från karaktä-rerna i filmen så kom vi alla bra överens och ingen försökte vid någ-ot tillfälle döda någon annan på riktigt... inte som jag känner till. Nu när jag tänker på det... så kände jag mig lite konstig i kroppen vid ett tillfälle, efter att Wil hade gett mig en flaska vatten... skojar! Alla kom väldigt bra överens. Jag var ganska nervös i början för att få träffa al-la, jag hade ingen aning om vilka som var knutna till projektet borts-ett från de två regissörerna, så det var definitivt lite nervkittlande att se vilka jag skulle jobba med, men samtidigt spännande, om det låter vettigt? Men som jag träffade varje person, där Keyara var den första ... som var en så otrolig första person att träffa, så snäll... så visste jag att alla var passionerade för hantverket och i synnerhet för detta här manuset. Även att de var, är, genuint bra och coola personer. Och de gav hundra procent, det gjorde vi alla som om våra liv hängde på det.
Det blev ingen riktig "feststämning" på inspelningen förrän vi spela-de in festscenerna, vilket var ungefär två veckor in på inspelningen... då fick vi släppa loss lite mer efter många av de mer intensiva känsl-omässiga scenerna vi tidigare hade filmat. Men jag menar vi hade ett inspelningsschema från 18.00 till 06.00 så vi kom verkligen nära var-andra och blev mer förvirrade ju senare på natten... morgonen... det blev, så du kan ju föreställa dig hur roliga saker blev under scenerna.
Våran allra första dag tillsammans gick vi alla till den lokala kyrkog-ården i Rome, en gammal berömd sådan, och åt glass och såg en bä-ver. Jag tycker typ att det sammanfattar vår tid ihop på denna filmen.
Något speciellt ögonblick under inspelningen du kan ta oss tillbaka till?
– Oof. Det finns några som jag kan dela med mig av, som på dag ett... jag fick samtalet från produktionskoordinatorn mindre än en timme efter att jag tog det första Covid-testet. Jag testade positivt och beh-övde komma in och ta ett till. Mitt hjärta föll neråt till mitt rumphål. Innan jag kommit till bilen fick jag veta att Morgana Van Peebles och Mikaela Kester, filmens head of marketing, och några andra nyckel-avdelningschefer, inklusive en av regissörerna, också testat positivt. Det kändes som en lång bilresa och en ännu längre väntan för att få reda på om det varit felaktiga resultat eller om vi alla skulle bytas ut dagen innan inspelningen. Läskigt, läskigt. Ryser fortfarande när jag tänker på det. Jag tror du kan gissa vad nästa testresultat blev... puh!
Sen, scenen med bilkraschen i vattnet var ett väldigt rörande ögonb-lick. Inte i filmen... men på inspelningen. Det var den sista dagen för ett antal människor, eller om det var den näst sista... jag minns inte... oavsett vilket närmade vi oss slutet och det viskades om flygresorna hem. Och det "verkliga livet" började sakta sippra tillbaka in hos alla. Men vi hade fortfarande det här ögonblicket kvar, så vi samlades alla när de släppte ner bilen i floden, och det var väldigt speciellt för alla. Det vart inte bara ett stort ögonblick i filmen som vi alla hade undrat över hur i helvete de skulle lyckas göra det från första dagen, det var även ett avgörande ögonblick för alla oss, för tiden hade nått sitt slut.
Dessutom kramade Dermot Mulroney mig sin andra dag. Jag vet inte om det var en metodkaraktärs-grej. Eller om jag hade förtjänat hans respekt. Eller om han bara var en trevlig kille som ropade mig sig till sig och kramade om mig. Men det var oväntat och kändes bekräftan-de, som att "Okej ja den stora hunden gillar mig tillräckligt för att rö-ra mig även när kameran inte rullar... så jag måste göra nånting bra".
Haha.
Ett annat coolt ögonblick var när vi var utomhus och fryste i ett antal timmar tidigt på dagen. Det vill säga de sista timmarna av våran dag, och vi spelade in några rätt coola dödsscener. Och vi går alla till mo-nitorn, det är slutet på en låååååång dag och vi är typ en och en halv vecka in på inspelningen, och vi kollar på playbacken och det ser ba-ra sinnessjukt bra ut, jag menar fotograferna Jeff och Nathan gjorde så mycket bakom kameran, och alla blev överlyckliga över att se den scenen, det kändes verkligen fantastiskt att veta att vi faktiskt gjorde något bra, och Wil skrek för full mugg, "Vi gör faktiskt en jävla film!!!"
Och det gjorde vi. Det gjorde vi verkligen.
Värd för festen i filmen är den superpopulära, superrika, och superbort-skämda Schroder. Spelad av dig. McKaley Miller har citerats i intervjuer med att säga att du är så långt bort en kan komma ifrån honom. Så vad tog det för dig att komma dit och spela en roll som är något av ett svin?
– McKaley är seriöst en av de trevligaste människorna jag har träffat. Jag uppskattar hennes snälla ord. Öhm... du vet, jag har på ett vis an-ammat den här filosofin om att "vara på" som betyder att man slår på en strömbrytare för att komma dit scenen kallar mig till att vara. Sn-ällheten var tvungen att stängas av när kamerorna rullade, det var så det behövde vara, jag hade inget annat val. Under en stor del av film-en är Schroder ett riktigt svin som bara tänker på sig själv och jag tr-or att där finns en medvetenhet om det men samtidigt ser han inget fel i sitt beteende... men skam är en mäktig känsla som vägleder han genom hela filmen och hans impulsiva monstruösa handlingar speg-lar det. Jag gick in med en spelplan, och jag pratade och mailade fr-am och tillbaka med Jerren och Beth, våra regissörer, för att diskute-ra karaktären och vad hans tankar var på olika ställen. Manusförfatt-arna, Walker och Brad, gav mig två riktigt saftiga beskrivningar gen-om manuset, de beskrev först Schroder som en orm, och mot slutet som en hungrig varg. Älskade det. Det gav mig en enorm ledtråd på hur en både fysiskt som mentalt förkroppsligar den här karaktären.
Som inspelningen fortsatte förstod jag Schroder bättre. Tack och lov.
Jag hade en idé för honom men vissa saker kan man inte riktigt peka på förrän du på dagen är i rummet med dina scenpartners och saker börjar klicka. Till exempel, för första gången i filmen, den första rik-tiga gången för honom i filmen då han verkligen slits mellan sitt sätt och det rätta, när han är i badrummet med Kendra och tänker, "Beh-över få den där telefonen!" Kendra blöder... men han registrerar inte att hon dör, för honom kan hon inte dö... för saker löser sig alltid för honom. Det har de alltid gjort i hans liv. Även när det kört ihop sig i hans liv blir det alltid okej i slutändan. Men nu involverar det någon som han lite bryr sig om, så skavet har blivit verkligt för första gång-en i hans liv. Jag älskade att spela in den scenen, förberedelserna för det var ganska vansinniga, och Morgana var otrolig att få spela emot.
Särskilt just i den scenen.
Det mesta, om inte allt av, Schroders självförtroende är byggt på de rik-edomar hans föräldrar har. Snarare än på han själv. Men den sak som är hans egen är hans beer pong-skills. Vilket han också tar på stort allvar. Hur såg dina förberedelser ut för det. Eller blev det mycket "filmmagi"?
– Massor av filmmagi. Jag spelade väldigt lite beer pong i college och de gånger jag gjorde det var jag hemskt dålig på det. Snabb-spola till inspelningen, och jag var fortfarande hemsk på det! Till mitt försvar, vi sög allihop på det, och kopparna behövde dessutom stå så mycket längre isär än de vanligtvis skulle göra på ett beer pong-bord. Så att de skulle se rätt ut för kameran. Vilket gjorde det mycket svårare att få sätta en boll i koppen. Men det var illa... det var riktigt, riktigt illa.
Vi slösade bort mycket tid som vi inte hade på att försöka få ner en...
Så illa var det.
Vem var du när du själv gick i skolan, höll du på med skådespeleriet då?
– Jag känner att jag genomgick en utveckling genom hela high school vilket jag tror är en bra sak? Jag började som den här lilla korta pojk-en som vägde åttiosju kilo som höll på med brottning och faktiskt tr-odde att han skulle få lite speltid på fotbollsplanen. Sen gick jag upp lite i vikt, brottades fortfarande, och trodde fortfarande att jag skulle få lite speltid på fotbollsplanen. Okej... så det kanske inte var mycket till utveckling... skojar! Min väckarklocka kom mitt andra år, efter att ha misslyckats i en kurs, som jag inte borde ha misslyckats med. Jag hade gått ner massor av vikt varje vecka för brottningen och jag hade slutat bry mig om studierna och om livet. Efter att ha kuggat kursen, bestämde jag mig för att jag inte skulle vara den personen längre och jag fokuserade på studierna efter det. Jag var involverad i teaterpro-grammet på min skola alla fyra åren och jag tog kurser även utanför, samt var engagerad med samhälls-teater vid sidan av det och skolan.
Till skillnad från Schroder var jag inte rik och mina föräldrar var in-te Dermot Mulroney & Anne Heche. Min mamma introducerade mig till teater vid sju års ålder, och jag har varit involverad i olika projekt på scen eller filmduken varje år sedan dess. Teatern räddade mitt liv.
Hundra procent.
Jag är inte säker på om du pratar om den än, men du har en annan upp-kommande film. Det är en film som du själv både skrivit och regisserat?
– Det har jag och det har jag gjort, tack för att du tar upp det. 'Birth-day Boy' är ett personligt projekt för mig, som betyder en hel del för mig även om jag nog kommer att gå tillbaka & finputsa en del saker. Bryson Grimes har huvudrollen i hans allra första film, den här kill-en är en jäkla naturbegåvning, tillsammans med min frekventa med-arbetare, Darian Rolle. Den handlar om ett ensamt deprimerat barn, som nyligen förlorat sin bästa vän, hans föräldrar vet inte hur de ska älska varandra och ännu mycket mindre deras enda barn och allting dras till sin spets på pojkens födelsedag när hans kompis Rico försö-ker ge honom den dag han förtjänar. Det är dels ett drama, delvis en roadtrip-film, dels komedi... den har lite av allting. Jag filmade allt av filmen på mini-DVD-band... och jag är super-stolt över hur den blev!
Kommer det dröja tills vi får se den filmen. Vad kan en se dig i härnäst?
– Så, jag har skickat in den till några filmfestivaler, några riktigt sto-ra, och jag har fått avslag, vilket är helt okej! Jag har skickat runt den till sådana vars åsikter jag respekterar och de har gett den bra kritik, så det är i alla fall bra att veta att den inte är alldeles förfärlig. Den är en del av katalogen. Den är en del av min resa som konstnär. Som en människa. Jag behövde jobba igenom lite saker. Jag har inte råd med terapi så jag är en konstnär istället. Jag tvekar inför att säga, "Vad jag jobbar på" för då förväntar sig folk ett slutdatum. Men jag har ett par växlar på mot ett annat manus, en novell, och förhoppningsvis bokar jag mer skådespelar-jobb snart... jag har en väldigt liten roll i en film som heter 'Guacamole Yesterdays', som borde komma ut på festival-kretsen här snart och... uh ja... förhoppningsvis bokar jag mer snart.
Haha.
INTERVJU DE DANIEL JOHN