Intervjuad i samband av filmen 'Matriarch' [Hulu, Disney Plus]
Bildrättigheter, Press.
I 'Matriarch' återvänder en kvinna till sin hemby efter att hon, mystiskt, överlever en överdos. Där upptäcker hon, och publiken, att hennes egna demoner går djupare och mörkare än nån hade kunnat föreställa sig. En film baserad på din kortfilm 'Urn'. Hur blev det tal om att göra långfilm?
– På tiden då jag kom fram till att göra 'Urn' så hade jag redan skrivit och regisserat kortfilmer i nästan tjugo år. Alla dom kortfilmerna var ett självändamål i och i sig självt... men min dröm var att en dag göra en långfilm. 'Urn' hamnade först på kommission av den amerikanska streaming-plattformen Hulu. Och när de där sen frågade mig om jag kunde anpassa kortfilmen till långfilm sa jag så klart "ja" omedelbart.
Sen var jag tvungen att fundera på hur den filmen faktiskt skulle va...
Vem hade kunnat ana att hitta den här filmen på Disney Plus? En får väl hoppas att föräldrar har föräldrakontrollen på. Med den plattformen får man, så klart, en massiv publik över hela världen. Snarare än den oftast kortlivade festivalrutten många genrefilmer tar i förhoppningen om att människor ska börja prata. Att ha en publik innebär så klart även att en får många åsikter. Åsikter om nåt du har skapat och som levt nära dig i år. Är det bara en fröjd att synas eller kan det vara skrämmande också?
– 'Matriarch' får respons över hela spektrat, ända från "bästa skräck-filmen i år" till "värsta filmen jag någonsin sett". Och allt där emellan. Min egen åsikt om filmen är någonstans däremellan! Det har funnits tillräckligt många av dem positiva reaktionerna för att jag ska kunna ignorera eller skratta åt de mer negativa, och dom faktiska åsikterna som haft en verklig inverkan på filmen var de som tillhörde studion- och kanelcheferna som hade input från manusutveckling hela vägen fram till redigering. 'Matriarch' är en studiofilm, så medan jag skrev och regisserade den och hade mycket kontroll, hade jag inte en total kontroll. Vi hade även en del problem under inspelningen. Samman-taget är jag riktigt nöjd med hur den till slut blev och hur det går för den men den är cirka sjuttifem-åttio procent av filmen jag ville göra.
På ett vis... i vetskapen om att jag inte hade total kontroll, gör det lite lättare att ta negativ respons. Men överlag, är jag bara helt och hållet och otroligt jävla glad. Över att äntligen få ha gjort denna långfilmen!
Fanns det nått speciellt ögonblick under inspelningen av 'Matriarch' där "oväntade problem" fick dig att hitta fram till andra kreativa lösningar?
– Vi behövde VFX och... eller, redigeringslösningar för ganska många saker som inte gick som planerat under inspelningen. Jag tänker inte gå in på detaljer, bara för att jag inte vill dra någons uppmärksamhet till några av de aspekter av filmen som inte blev som jag först tänkte.
Du verkar aldrig ha kompromissat på mörkret för det blir väldigt mörkt och grafiskt. Oroväckande. Jag skulle inte säga att den ens för en stund lättar upp. Mer så att det byggs upp så mycket spänning att man måste skratta även åt det mörka. Antingen det, eller placera en kudde framför ansiktet. Vanligtvis brukar filmregissörer vilja blanda ljus med mörker?
– Jag ville inte att 'Matriarch' skulle vara en "skräck-komedi". Den har skämt och den har mörka grejer, och jag ville att detta skulle existera sida vid sida utan att smetas ut i varann och potentiellt kompromissa varandra. Jag älskar rena skräckfilmer som 'The Shining' och 'Ringu', men för min film så tänkte jag nog mer på 'The Wicker Man' och 'The Devils', som är mycket mer excentriska... och inte lika lätta att indela.
Gudinnan vi ser i filmen kom först till som mera av en demonisk faders-gestalt, en varelse som kom ur din fantasi redan i mitten av nittio-talet under namnet Worm Eater. När blev det istället den kvinnliga gudinnan?
– Könsbytet skedde tidigt in i manus-utvecklingen. 'Urn' handlade ju om ett giftigt förhållande mellan mor och dotter, och långfilmen som växte fram ur det skulle alltid ha blivit kvinnocentrerad. Filmen är så full av subtila, och inte så subtila referenser till vagina, att ge födelse, pånyttfödelse... landskapets genomgående väta är också en del av det här temat. En teckning av den ursprungliga "Wormeatern" hänger på en vägg i mitt hus så han är ju aldrig långt borta från mitt egna sinne och han slingrade sig på sätt själv in i filmen. Jag var även inspirerad av Tlazolteotl, den aztekiska gudinnan av "smuts", och hon och Worm Eater smälte liksom samman, till den gudinna som en får se i filmen.
Jemima Rooper så väl som Kate Dickie är båda fantastiska skådespelare och de gör så bra ifrån sig på sina respektive sidor utav mamma-dotter-relationen. Vad fick dig att speciellt titta åt deras håll. Många har ju en relation till Kate redan som Lysa Arryn i 'Game of Thrones'. Var det även en roll-prestation som öppnade upp dina ögon för henne i denna rollen?
– Jag hade sett Kate i 'Red Road' när den först kom ut och sedan igen i 'The Witch'... men inte i 'Game of Thrones' som jag kom till rätt sent efter att vi hade gjort 'Matriarch'. Från den stund casting-regissören, Rob Kelly, föreslog henne bad jag för att hon skulle tacka ja, men när hon sedan gjorde det blev jag plötsligt väldigt nervös över att behöva regissera någon av hennes kaliber. Lyckligtvis är hon lika trevlig som hon är begåvad. Samma sak med Jemima som också föreslogs av Rob och som jag hade en otrolig tur att få. Jag tycker att hon är så absolut fenomenal i en väldigt knepig roll. Med både Jemima och Kate får en av båda två bara väldigt karismatiska skådespelerskor. De fångar ens uppmärksamhet och håller kvar den. Och man tror på dem. Det vart vad jag letade efter med dem och det fick jag i all sin prakt med råge.
Hur kom du först in i film... och i den urgamla mänskliga traditionen av att berätta historier och bygga myter. Vad var din ingång till att skapa?
– Under hela min barndom, och fram till min tidiga tjugoårsålder, så brukade jag rita en hel del. Då jag väl slog i de övre gränserna av min förmåga, letade jag efter ett annat sätt att skapa bilder. Jag var väldigt lyckligt lottad att ha vänner som kunde hjälpa mig för min vän Adam hade studerat film, och kunde föra sig med en kamera, och en annan vän, Eli... hade studerat drama och var en fantastisk skådespelare. Vi gjorde tillsammans en kortfilm om en kannibalisk charkarbetare. En film som hette 'Man With a Fork' som var alldeles för lång och endast dök upp på en brittisk festival. Flertalet kort-filmer senare gjorde jag 'The Stomach' med min vän Simon Meacock i den ledande rollen och den var mycket mer framgångsrik och ledde till 'Urn'... som sen ledde till 'Matriarch'. Jag gjorde en film med Eli i huvudrollen rätt nyligen... en mockumentär som heter 'Clanker Man', som baserades på en idé som Eli hade och som var en avvikelse från mina vanliga skräckjobb.
Är det nån annan av dina kortfilmer du skulle vilja göra en lång-film av?
– Jag har skrivit en långfilmsversion av 'The Stomach' kortfilmen och letar just nu efter finansiering för det. Och det, kanske, skulle finnas något i 'Clanker Man', som skulle kunna expanderas till en tv-serie...
Men jag har också massor av nya idéer.
Och en lista av romaner och noveller jag skulle älska att göra film av.
INTERVJU DE DANIEL JOHN