ATHENA PARK

Intervjuad i samband av filmen 'The Swearing Jar' [Gravitas Ventures]


Bildrättigheter, Press.


Som filmatisering utav Kate Hewletts egen pjäs, är 'The Swearing Jar' en väldigt vacker film. Det är en av de berättelser man inte kan låta bli att älska bara på grund av ren mänsklig "relaterbarhet". Hade du sett eller hört talas om pjäsen innan du fick rollen som Robin för filmatiseringen?

– 'The Swearing Jar' är definitivt relaterbar, kärlek är universellt, och och vi alla vill älska någon och bli älskade. Jag kände inte till den här pjäsen före jag fick rollen som Robin. När pjäsen först kom ut var jag ju ett litet barn. När jag fick höra om att det fanns en pjäs före filmen insåg jag det hårda jobb, engagemang och tid som filmskapandet tar.


Hur var den första dagen av den här filminspelningen?

– Den första dagen på inspelningen var fantastisk. Det var en väldigt fartfylld dag, dåj jag anlände behövde jag först hitta min trailer, och sen nästan omedelbart fick jag gå för att fixa mitt hår och få sminket gjort. Träffade alla där, och gick därifrån vidare till inspelningen för att starta scenerna. Det här var mitt under Covid-pandemin och alla åtgärder vidtogs för att säkerställa att alla protokoll uppfylldes, så vi bar alla ansiktsmasker och behövde desinficera regelbundet, det var först när regissören ropade "Action!" som maskerna kom av, även om vi alla bar skyddsutrustning, och filmen spelades in under den tiden så lyckades vi alla få ut en bra upplevelse. Alla gjorde sitt allra bästa!


'The Swearing Jar' är en musikal, typ, då musikaliska uttryck spelar en stor roll genom filmen. Även om det måhända är förankrat i en kontext som är mer realistiskt än vad en kanske tänker då man först hör om en "musikal". Musiken är så bra dessutom. Jag skulle förmoda att du, som kommit ut ur teatern, har sjungit medan du skådespelar även tidigare?

– Ja, jag sjöng i en pjäs förut och jag sjöng även i tv-serien som heter 'Holly Hobbie'. Det finns likheter med att sjunga i tv och film, och jag älskade att sjunga i den här, det var under den tiden jag bestämt mig för att jag ville satsa på musik också, och började spela in mina egna låtar. Jag har nu två låtar uppe på plattformar som Spotify och Apple Music. Min tredje låt kommer ut nu Fredagen den sjunde Oktober...


Och min fjärde låt kommer ut i början av November.


Jag har förstås inte undgått att du ägnat dig åt dina egna låtar med... är det ett annat utlopp än skådespeleriet för dig. Jag skulle bara föreställa mig att det är annorlunda då låt-skrivandet är så personligt knutet, där att spela en karaktär inte är det... åtminstone alltid. Inte på samma vis?

– Tja, exakt, precis. Att skriva mina egna låtar är ju väldigt personligt och de handlar om mig och den världen jag befinner mig i den stund en låt skrivs... då som jag spelar en karaktär måste jag hitta vart den här personen är känslomässigt, och försöka identifiera vad de vill få ut av situationen som de lever i, i tid för den scenen.


Hur skulle du beskriva Robin. Vad är det hon vill ha ut?

– Robin är en snäll, söt, high-school-tjej som vill ge sig ut och göra det hon vill göra... men är begränsad eftersom hon vill göra hennes föräldrar nöjda. Med hjälp utav sin high-school lärare kan hon göra det hon vill. Hon är en duktig elev... och är i en tid av hennes liv där hon håller på att växa in i sig själv och upptäcker vad hon tycker om.


När du spelar en roll, var nånstans börjar du. Vad är viktigt för dig, som vi kanske inte ser men som är viktigt för dig personligen för att komma till där en karaktär känns autentisk, äkta, för dig. Vilken är din metod?

– När jag får manuset, läser jag det. Läser det helt enkelt från början till slutet. Sedan låter jag det sjunka in under en dag sen läser jag om det mycket, efter det börjar jag memorera. Vanligtvis vid det laget är det fullt av anteckningar över hela manuset om vad mina egna idéer är om var personen är, vad de tänker, vad som hände med dem eller vad de vill. Medan jag fortsätter att memorera har jag ofta just de här "eureka-ögonblicken", utifrån vilka jag får en sista idé om vem jag är.


En slutgiltig version... om vem det är som jag spelar.


Att börja i teatern, inte minst så tidigt som du gjorde det... vad tror du det gav i form av... jag antar komfortzon... att bli bekväm, hemma, med den ofta sårbara och publika men nödvändiga skådespeleri-processen?

– När jag började så ungt som jag gjorde hjälpte det att det fanns en "ingen rädsla" känsla eftersom jag aldrig övertänkte det, därefter var det en enkel process eftersom när man gör någonting blir man bara mer bekväm med att göra det ju mer som du gör det.


Vissa har kallat dig för en "snabbt uppkommande skådespelerska". Jag skulle snarare hävda att du varit länge-uppväxt som en... då du började skådespela redan i fjärde klass... hur tidigt är inte det, åtta år gammal?

– Åh, definitivt inte snabbt uppkommande... jag har lagt ned mycket jobb i att träna och arbeta i alla områden av skådespel... i nu över ett decennium. Ja, jag var åtta år när jag var med i min första pjäs sedan nio år i min andra pjäs. Jag var helt inne i det. Det är jag fortfarande. Jag kommer att vara med i en ny pjäs det här året som heter 'He Said Yes, He Said No'. Jag går fram och tillbaka emellan teater, film och tv.


Vad tror du det är med skådespeleriet som drar dig till det?

– Hmmm... allting av det började med en nyfikenhet. Vad är det där? Vad håller de på med? Kan jag försöka? När jag väl provat det så ville jag göra det igen. Att vara på scen och uttrycka känslor är beroende-framkallande och jag älskar verkligen att få personer att känna saker.


Speciellt skratt!


INTERVJU DE DANIEL JOHN