Intervjuad i samband av Pixia-låten 'Boudoir Tears' [Independent]
Bildrättigheter, Press.
Vad är 'Boudoir Tears' för låt, vad var det som inspirerade fram den här?
– Jag skrev 'Boudoir Tears' efter en uppgift som jag fick det här året i musikskolan jag går på. Vilket var att skriva en låt baserad på en bild. Den bilden som jag hade valt var av en handhållen spegel som låg på ett sminkbord, liknande den som avbildats på min omslags bild. Min första idé var att uttrycka en känsla av utmattning, speciellt av att bli patroniserad som en ung kvinna som bygger upp en självständig im-age från grunden. Det verkar då alltid som att hur du ser ut, hur ens personliga estetik är, är det viktigaste då man strävar efter att nå fr-amgångar. När jag skrev låten blev låten en del av en personligare & djupare betydelse då jag evaluerade hur det skulle kännas att titta in i en spegel som jämför inre känslor med yttre. Som en delhistoria så reflekterar den här låten också frestelsen i att romantisera sina stri-der med mental hälsa. Ibland känns det lättare att gömma sig bakom en vacker polerad exteriör snarare än att konfrontera de problemen.
Du fattar.
Låten producerades av Chris Guest, som du har samarbetat med ett tag nu. Hur blev det att ni två först började arbeta med musik tillsammans?
– Jag började jobba med Chris efter att ha vunnit ett "Artist Develop-ment"-pris på Open Mic UK, vilket involverade att börja göra inspel-nings-studio-sessioner. Ända ifrån början kändes det som att Chris förstod min vision och var jag ville att mitt sound skulle gå. Då kans-ke till och med innan jag ens förstod det själv! För det är jag så tack-sam, och jag är så exalterad över att dela de projekt vi arbetar på nu.
Du var bara fjorton år då du först började dela covers på YouTube. Och en och annan video om kläder och skönhet. Men du har sjungit mycket längre än så. Du har väl i princip växt upp med att uppträda på scener?
– Ja det stämmer. Jag upptäckte att jag älskade att sjunga vid femårs ålder. Jag var extremt blyg som barn, och gjordes ofta narr av under grund-skolan. Och det verkade som om den första gången människ-or verkligen såg och hörde mig var när jag stod på scenen och sjöng. Som jag växte upp och blivit lite äldre så började jag delta i nationel-la musik-tävlingar och delta i musikal teater, vilket bara befäste min kärlek för att uppträda, det var efter det jag gjorde min YouTube och Instagram sida när jag var fjorton, det här inspirerade mig definitivt att bygga upp självförtroendet inte bara som artist utan som individ.
De säger att livet imiterar konst. Med det, varför tror du att du skriver?
– I min kärna, har låtskrivande alltid handlat om att uttrycka allt det jag kämpat för att sätta ord på. Eller... kanske... det jag inte ens visste att jag kunde sätta ord på före jag började skriva ner det. Och jag har älskat att skriva ända sedan min barndom, och skrev ofta berättelser och sagor, låtskrivande är en form av historieberättande för mig och jag älskar att fläta ihop det verkliga livet med gudomliga eller sagoli-ka bilder. Det hjälper mig bara att få en bättre känsla för vad som sk-er inuti och omkring mig så väl som möjliggör det för mig att uttryc-ka mig på ett sätt som känns autentiskt, äkta och tillgängligt för mig.
Hela estetiken av ditt artisteri känns även väldigt sammankopplad med det intresset du har för kläder. Vad skulle den här låten vara för outfit?
– Åååh jag älskar den här frågan! Om 'Boudoir Tears' var en outfit så tror jag att den skulle vara en mörk balklänning täckt av jättesmå sp-eglar och glaspärlor. Mörka, för även fast låten är melodiskt levande, och självsäker... just som en balklänning brukar vara, så innehar den en mörkare betydelse för de som är intresserad av att leta, efter den.
De små speglarna skulle symbolisera den visuella bilden av boudoir.
Och glaspärlorna skulle så klart vara tårarna.
Skulle du säga att din musiksmak och dina influenser är mer "samtida" eller "vintage"... där verkar åtminstone finnas en kärlek för åttio-talet?
– Ärligt så tror jag att mina influenser är lite av allting helt huller om buller. Jag är djupt inspirerad av åttio talets new wave och de nya ro-mantikerna, det här är sant. Jag avgudar även band sås om Depeche Mode, The Cure, Tears for Fears, Culture Club, och Joy Division, för att inte tala om min djupa beundran och kärlek för David Bowie. Jag tar och hämtar sonisk och lyrisk inspiration från alla av de här artis-terna, sida vid sida med kvinnliga samtida artister som jag beundrar.
Som då till exempel Lana Del Rey och Halsey.
Vi är på väg att gå in i ett nytt år. Vad har du för dig. Håller du dig syss-elsatt i studion. Jag tror mig ha hört att du har rätt så mycket på gång?
– Jag har definitivt skrivit mera under det här senaste året än vad jag tror att jag nånsin har skrivit innan! Jag har hållit mig sysselsatt både i studion och hemma med att spela in flera olika demo-idéer och oli-ka koncept. Jag kan inte lova någonting specifikt, men jag är extatisk över vart min karriär är på väg. Vad jag helt säkert vet nu, är att 2024 kommer att bli det viktigaste året hittills för min musik och det finns absolut så mycket mer som kommer, fortsätt bara hålla utkik för det!
INTERVJU DE DANIEL JOHN