Intervjuad i samband av filmen 'Baby Ruby' [Magnolia Pictures]
Bildrättigheter, Press.
Medan den använder sig av gamla genre-troper för att locka in publiken så är 'Baby Ruby' annorlunda ifrån mesta annat. Filmen är nästintill som ett pussel för publiken att pussla ihop. Att lämna det ansvaret till publi-ken är riskabelt men som kreativa brukar säga, inga priser utan risker?
– När jag fick manuset för 'Baby Ruby' förväntade jag mig att få se ett stycke som målade moderskapet med samma varma nyanser som vi ser i massmedia. Jag greps omedelbart tag av den skarpa kontrasten mellan vad manuset faktiskt var jämfört med min egen ursprungliga tanke... jag hade aldrig sett moderskapet porträtteras som en kaotisk och skrämmande upplevelse. Det tvingade mig sedan att konfrontera min personliga syn på moderskap genom att låta mig titta på det uti-från en annan, utan tvekan mycket mörkare, vinkel. Även på pappret var manuset så levande att jag levde mig in i det så pass att jag i vissa ögonblick inte kunde släppa spänningen, och mitt hjärta slog och sl-og snabbare. Det är mycket kraft och energier som kommer ifrån ett svartvitt papper, och det talar för Bess Wohls geniala hjärna. Och för hennes förmåga att levandegöra en sådan historia genom karaktärer.
Allt det här säger jag väl, egentligen, bara för att komma fram till att säga att jag absolut älskade berg-och-dalbanan som var 'Baby Ruby'.
Hur ser du på Farah. Vad utforskade du för att kunna spela henne fullt?
– Farah påminner mig mycket om den kvinna jag kunde ha sett mig själv bli om jag aldrig hade lämnat Texas för att ge mig an skådespel-eri. Jag ser henne som en kvinna som var gift med systemet i hennes dagliga liv, nån som måste ha det så att alla delar rör sig i en viss takt för att fungera effektivt och det är hennes livsuppgift att få allting att fungera. För att utforska detta, letade jag inte längre än till min egen mamma. En ensamstående mamma till fem barn som outtröttligt ar-betade för att uppfostra oss alla samtidigt som hon skulle vara närv-arande på jobbet, närvarande i kyrkan och närvarande med sig själv.
Eftersom ingen klarar detta ensam, var det många tillfällen som jag fick kliva in som storasyster, vilket ofta kändes mer som lillmamma.
I stunder.
Med den upplevelsen blev jag medveten om kostnaden för ett barn... och inte i en ekonomisk mening... ska jag vara ärlig gillade jag det ej!
På grund av det, för Farah, kunde jag visa den nåd som min mamma hade med att uppfostra barn samtidigt som min egen lilla hemlighet, där jag föraktade vad som krävs för att bli sedd på som en bra mam-ma. Farah, som jag föreställer mig de flesta kvinnor, opererar utifrån en plats av att skydda det som skulle vara mindre fördelaktigt att gö-ra känt offentligt. Jag kan se hur att, framförallt, hålla sig själv till en så hög standard har blivit till en känsla av tillfredsställelse för henne.
För henne, och skulle jag så även anta för de andra mammorna med.
Bess Wohl är förstås en världskänd dramatiker, en gång var hon till och med nominerad för en Tony, men det här är hennes första film. Är filmen en indikation på hennes framtid som regissör, ser den verkligen lovande ut. Hur skulle du säga att det gick för Bess i hennes filmregissör debut?
– Bess var helt otrolig att jobba tillsammans med. Eftersom hon både skrev och regisserade detta stycket var hon väldigt delaktig i proces-sen. Jag kan faktiskt inte minnas att jag någonsin sett Bess sitta ner... inte ens när vi filmade. Hon fanns där för alla varje steg på vägen. På ett sätt var det som att se henne ta hand om sin "bebis". Och för att då vara första gången som hon regisserade tycker jag att Bess, får sägas, hade en häpnadsväckande debut... en sån här film kan bara hanteras med tillräckligt varsamma försiktiga händer, och ögon som ändå har sett tillräckligt för att få oss att känna med, och för, dessa karaktärer.
Jag minns när vi filmade barscenen, Bess stod ihop med filmfotogra-fen och såg oss röra våra kroppar och hon guidade oss försiktigt när vi filmade. Det var som om hon var guds röst som kallade ut vågorna och fick allting att ebba ut och flöda fram.
Det är mitt favoritminne ifrån filmningen.
Spelade du nånsin på teaterscenen före du gjorde din egen debut i film?
– Ja! Jag var faktiskt student vid American Academy of Dramatic Arts där jag fick flera tillfällen att uppträda på scen. Där spelade jag både Elizabeth i Sarah Ruhls 'In the Next Room', Rose i Annie Bakers 'The Flick' och Penny i Sarah Treems 'When We Were Young and Unafraid'. Innan 'Baby Ruby' hade jag fått roller i 'Law & Order: Special Victims Unit' och Lifetime filmen med titeln 'A Predator Returns'. Så jag antar att en kan säga att jag varit runt krokarna.
Du har också en liten bakgrund inom balett. Växte du upp som dansare?
– Så, när jag gick i gymnasiet gick jag faktiskt en dansklass som lärde ut grundläggande balett tekniker, men jag fokuserade främst på jazz. Det följde med mig till The American Academy of Dramatic Arts med våran dans- och rörelseklass... även med all den träningen, skulle jag inte säga att jag är den bästa freestyledansaren men jag älskar ju helt klart att framföra ett koreograferat stycke!
Saker och ting verkar ha gått ganska smidigt för dig sen din skådespels debut, i alla fall om man kollar din resumé. Men en resumé och den lev-da upplevelsen är inte alltid densamma. För en skådespelare kan det bli mycket utrymme att fylla i mellan rollerna vi ser, hur är egentligen det?
– Jag hittar aktivt den balansen. Min fantastiska skådespelar-tränare Tracey Moore berättade för mig nyligen, att anledningen till att film-branschen är så lukrativ för en skådespelare är för att "pengar köper tid". Vilket betyder att man kan få betalt större summor, vid tillfällen, just för att det är meningen att man ska kunna ha vilodagar, dagar av research, dagar av inspiration, dagar av nöje. Allt för ens eget väsens och sitt kreativa instruments välbefinnande.
Jag tog nyligen ett språng och lämnade mitt "överlevnadsjobb" för att enbart förlita mig på skådespeleri och det kommer med mer egentid än jag vet vad jag ska göra av med ibland. Jag spenderar mycket utav den tiden med att läsa, skriva, vara i gymmet, eller bara med att sitta och titta på reality tv. En enormt stor del i att hitta en balans har vart att hitta sätt att alltid positionera mig som en student... att komma ut och ta skådespelarklasser, att köpa och läsa litteratur om skådespel-eri, såväl som andlighet, att plocka upp ett nytt instrument, och sånt.
Allt sånt har hjälpt mig att omge mig med saker som för mig närmre hantverket och även mig själv. Som tur är, står jag även modell kom-mersiellt, och det är ytterligare en av de saker som tillåter mig att ta tid utanför ett typiskt överlevnadsjobb och ger mig utrymme att leva det livet som framförallt ligger framför mig.
Vilka slags arbeten, vilka roller, lutar du åt just nu. Har du en drömroll?
– Just nu lutar jag åt fler roller som cirkulerar livet för unga kreativa, så tänk på Issa Raes 'Rap Sh*t' på HBO, eller Amazons 'Harlem' serie. Jag älskar de där serierna som följer de udda karaktärerna utan tur i kärlek och livet. Så långt som en drömroll går, skulle jag älska att sp-ela Storm i 'X-Men'! Hon är en så kraftfull karaktär och jag har alltid beundrat den sidan av henne... liksom hennes coola frisyr, och ögon.
Förhoppningsvis får jag chansen att spela henne en dag men tills det och under tiden, väntar jag bara på en återkommande roll i en serie!
INTERVJU DE DANIEL JOHN